Pimpa min hylla med film

Pimpa min hylla med film

.............................................................................

[Böcker] [Film] [Musik] [Recept & Mat] [admin]

.. lite kort om oss ............................................................................................................

Pimpa min hylla med film
är en sub-blogg till Pimpa min hylla.se och här kör vi samma koncept fast koncentrerar oss på rörliga bilder i stället.
..................................................................................................................... välkomna ..

Malin@pimpaminhylla.se & Rebecca@pimpaminhylla.se

Cowboys & Aliens

VuxenSkapad av Rebecca 20 aug, 2011 21:36



För att citera Joey i Vänner: What's not to like?
Två av mina favoritgenrer i en och samma film - ett måste! Det blir till att beställa biljetter och inleda operation Övertala PVn. Kan nästan inte vänta på premiären...





(Rebecca)



______________________________________________________________
Widow McBain på Filmtipset.se




  • Kommentarer(0)//film.pimpaminhylla.se/#post41

Looooking Gooood - Brave

VuxenSkapad av Rebecca 01 jul, 2011 23:01
Summer 2012 - ett helt år tills Brave har premiär.
Jag brukar inte bli särdeles upphetsad av nya Disney-filmer, men den lilla teasern från Pixar var bara så snygg. En wow-faktor faktiskt. Så Brave blir definitivt något att se fram emot... om ett år då.... *suck*




/Rebecca

  • Kommentarer(1)//film.pimpaminhylla.se/#post40

Kostymdrama? Eller vadå?

Allmänt lallandeSkapad av Rebecca 29 mar, 2011 14:28




Okej, jag har grubblat lite. Vet inte hur många gånger jag möts av motargumentet "...men jag gillar inte kostymdrama" när jag vill se någon Jane Austen-film. Visst, jag får respektera att människor har olika smak och att vissa inte kan se storheten i de filmer jag gillar. Och fram tills nu har jag också accepterat det. Meeeeen, så började jag grubbla lite över det hela. Särskilt efter Malins inlägg om Porträtt av en dam och diskussionen som följde på det.





Hur kommer det sig att en del människor som säger sig inte gilla kostymdramor i själva verket ser rätt många såna? Är det egentligen något annat de vänder sig emot än själva kostymerna? Och vad är det i så fall? För de kan väl ändå inte tro att Clint Eastwood klev runt i Hollywood med en matta kastad över axeln på sin fritid? Eller att Heath Ledger och Mel Gibson alltid har hästsvans med sammetsband? De måste väl ändå förstå att det handlar om kostymer?




Hur kommer det sig att en del människor kan se Notting Hill och gilla den men vägrar konsekvent att ens försöka se Stolthet & Fördom?





Några svar har jag inte, men jag tycker tänket är intressant och jag tänker fortsätta tänka kring frågeställningen och plåga min närmsta omgivning med det.

(Rebecca)

______________________________________________________________
Widow McBain på Filmtipset.se

  • Kommentarer(2)//film.pimpaminhylla.se/#post39

Porträtt av en dam

VuxenSkapad av Malin 21 feb, 2011 10:26




I går såg jag filmen jag väntat bra många år på att se. Jag hade den tom inspelad på video (in the dark ages of video) men kom mig liksom aldrig för. Nu är det gjort och jag är milt sagt förvirrad. Det känns som om detta är en film som bara måste diskuteras. Kanske bör jag läsa boken också? Ett snabbt rally till bokhyllan bekräftar att jag har den. Tänk, det hade jag glömt.


Nicole Kidman blir mindre och mindre en favoritskådespelare. Hon är som ett tomt kärl som tittaren fyller med sina drömmar och så upplever jag också hennes rollfigur. Hon är skicklig, ja, men hon säger mig ingenting i denna film och inte i andra heller, numer. Det enda jag gör är svär åt den korkade Isabel Archer och hennes i sanning obegripliga handlande. John Malkowich är diabolisk som vanligt, vilket också känns som en klyscha. Det ÄR roligare att se skådespelare i roller som de inte har så ofta. Malkowich är ofta diabolisk, skickligt diabolisk och ond, ja, men ack så förutsägbart. Boring.


Filmen är mycket vacker och fylld av symboler, så fylld mellan varven så att jag blir lite trött. Den är också mycket mörkt filmad, vilket inte tilltalar en skumögd kulturtant som först tror att det är fel på tv-inställningen.


Ska man då se filmen? Jo, det tycker jag nog. Men se den tillsammans med någon som du kan diskutera med. En sovande make, som dessutom är dödstrött på allt vad kostymfilmer från 1800-talet heter, är inte den ultimata diskussionspartnern.

  • Kommentarer(6)//film.pimpaminhylla.se/#post38

A Game Of Thrones

TV-serierSkapad av Rebecca 17 jan, 2011 13:57
ÄNTLIGEN! Äntligen! äntligen.... ÄNTLIGEN!!
________________________________________________________________



När Legend of the Seeker började sändas på TV var jag rätt lycklig. En TV-serie baserad på ett fantasy-epos som inte kändes allt för barnsligt och slätstruket och där skaparna verkade ha, vilket är sällsynt, en riktigt skaplig budget att arbeta med - inte hästskit med andra ord. Visst, serien kunde aldrig leva upp till det mörker som ligger som en tung skugga över böckerna och mycket av det som gör böckerna vuxna togs inte med. Mer kan man kanske inte vänta sig av en serie producerad av Disney. På det hela taget var Legend of the Seeker ändå en frisk fläkt i det annars tröga fantasy-träsket.



Nu genererade inte Legend of the Seeker tillräckligt med vinst... alltså, den genererade vinst, men inte tillräckligt, och där med var den dödsdömd. En framgångsrik, omtyckt och vinstdrivande serie kan man omöjligt fortsätta med så helt sonika lades den ner och vi var återigen utlämnade till charmlösa serier som Charmed.

Som fantasyälskare får man leva på en mycket mager kost när det gäller filmatiseringar och TV-serier. Det finns små läckerbitar som Sagan om ringen-triologin, men i övrigt behandlas oftast genren som en barnangelägenhet. Vuxna med starka behov av verklighetsflykt och drakkärlek kan lätt hålla sig för skratt. Visst är Guldkompassen skickligt gjord och visst måste man älska Westley i The Princess Bride, men mycket av den vuxna fantasyn handlar om livets mörka och dunka sidor och mänsklighetens grymhet. Då fantasy allt som oftast vänder sig till barn tonas den sidan ner till förmån för goda gärningar, vackra prinsessor och lyckliga slut.

Men Lo and Behold!! När natten är som mörkast lyser stjärnorna som klarast. En av de bästa fantasy-serier jag läst (Eller börjat läsa ska jag kanske säga. Här läses inga serier innan sista boken är skriven! Vis av erfarenhet....) håller på att filmas som bäst och kommer att börja visas i april om allt går vägen. Det går som rysningar längst ryggraden när jag tänker på det. Nu skulle den skeptiskt kunna komma med invändningar - kommer det inte bli lika tamt och snällt som vanligt? Kommer inte George R. R. Martins epos A Song of Ice and Fire, som innehåller så vackra, grymma, brutala scener inte bara förvandlas till en likgiltig sörja där ondskan, fantasyns drivkraft, har gjorts tandlös och godheten blir övermäkta kvalmig?



Det skulle kunna bli så. Absolut. Om vilket annat TV-bolag som helst gjorde den, men nu är det HBO som har lagt vantarna på A Game of Thrones. Ryktet säger att George R. R. Martin konsekvent har vägrat sälja sin story, även han uppenbarligen vis av erfarenheten, ända tills han fick veta att HBO tänker lägga 10 miljoner.... wait for it.... dooooooollar på pilotavsnittet. Ja, gott folk, ni hörde rätt. 10 miljoner dollar.




Wikipedia om HBO:
"Since 1977, HBO has produced original programming, which includes dramas and comedies in addition to its slate of theatrical films. Most of these shows are rated TV-MA, and often feature suggestive themes and high amounts of profanity, violence, and nudity - content that would be much more difficult to get on basic cable or free to air channels, for fear of losing sponsors."

Jag vill understryka följande i citatet ovan - high amounts of profanity, violence, and nudity. HBO har producerat en radda av kontroversiella TV-serier med udda, och annorlunda historier som få andra TV-bolag i USA skulle kunna tänka sig producera. Ja, jag tror knappt ens att de skulle kunna tänka ut serierna heller! Det roliga i det hela är att HBO ofta går från klarhet till klarhet och ger publiken högt älskade serier som dessutom ofta blir kritikerhyllade. För att nämna några;
Hung, True Blood, In Treatment, Big Love, Entourage, Real time with Bill Maher, John Adams, Flight of the Conchords, Deadwood, Angels in America, Da Ali G Show,
Six Feet Under, The Sopranos, Sex and the City, Oz och självfallet Fragglarna.
Där har ni en lista fylld av prostitution, kriminalitet, död, sex, HIV, droger och en massa annat godis.

För att citera en annan amerikansk institution "I've got chills, multiplying". Det här har potential att bli bra, riktigt bra. Otäckt, skrämmande, mörkt bra! Jag kan nästan inte vänta....




(Rebecca)

PS. Måste bara säga att jag verkligen inte är köpt av HBO för att säga ovanstående även om det kan verka så emellanåt... :)






  • Kommentarer(0)//film.pimpaminhylla.se/#post37

Sajtpuff - Filmtipset

Pimpa min hylla med filmSkapad av Rebecca 03 nov, 2010 12:23
FILMTIPSET - ETT TIPS OM FILM
__________________________________________________


I går la jag till en länk ute i menyn till höger. Vi här på PMH tycker det är en lysande sajt för människor som älskar film. Den är inte särskilt avancerad, men fullt tillräcklig för att tillfredsställa de behov man kan ha för en filmsajt.



Skapa ett konto - själv heter jag Widow McBain - och börja betygsätta filmer du sett. Snart nog dyker det upp tips på liknande filmer du kanske inte har sett. Du kan även få upp statistik på dig själv; vilka regissörer har jag sett mest film av, vilken verkar vara min favoritskådespelare, vilka genrer gillar jag mest osv.



En relativt rolig feature är att man kan jämföra sin egen smak med pöbelns. Vilka är mina mest avvikande betyg t ex. Skälet till att jag nämner just den saken är den ständigt pågående fejden i korridoren huruvida mitt betyg 1 på Gladiator verkligen är ett rättvist betyg eller helt enkelt ett uttryck för min allt mer tilltagande galenskap...





Sen finns det förstås en massa andra roliga saker på sajten som jag lämnar till var och en att själv upptäcka! :)

(Rebecca)

  • Kommentarer(0)//film.pimpaminhylla.se/#post36

Ibland behövs inte mer

Allmänt lallandeSkapad av Rebecca 02 nov, 2010 23:57
TVÅ FILMER PÅ SAMMA TEMA
__________________________________________________________________



Ibland är livet inte mer än bara alldeles bra. Jag sitter i ena soffan hos bästa vännen. På bordet står en gigantisk kopp med te, en tallrik på vilken världens godaste brownie vilar och i knät ligger en nyss påbörjad stickning. I andra soffan snarkar bästa vännen ihop med sin man och katten. På TVn går The Invention of Lying. Allt är vilsamt, nästan meditativt. Lugnt, stilla och en sällsynt tystnad inombords.

I går såg vi på The Joneses, en film om den stora lögnen i vårt genomkommersialiserade samhälle och i dag såg vi då The Invention of Lying, en något mer humoristsk approch till ämnet "lögnen".

Kontrasterna mellan filmerna och mitt eget liv i just detta ögonblick är total. Att bara existera i ögonblicket här och nu, precis som man vill, är så långt från de livslögner som filmerna handlar om. Som tur är företar det inte underhållningsvärdet på filmerna. Betyg finns på Filmtipset!

Bortser jag från avsaknaden av pojkvännen så har det varit en näst intill perfekt kväll faktiskt.

(Rebecca)



PS.
Vill du också baka världens godaste brownies?

Leilas Brownies
(Chocolate Chip Walnut Brownies)
________________________________________

1 PLÅT
350 g mjukt smör
6 dl råsocker
3 dl kakao
1 dl ljus sirap
½ tsk salt
6 ägg
3 dl vetemjöl
400 g vit choklad, grovt hackad
250 g valnötter

FUDGE GLAZE
3 dl vispgrädde
1 dl mjölk
1 dl ljus sirap
1 tsk mald ingefära
400 g mörk choklad

Rör smör och socker pösigt och vitt.
Blanda ner kakao, sirap och salt.
Rör ner äggen, ett i taget.
Vänd ner vetemjöl.
Vänd ner chokladen och valnötterna.
Bred ut smeten på en ugnsplåt och grädda i 175 grader i 15-25 min. Browniesen ska vara aningens kladdig inuti. testa med en sticka.
Låt svalna.

Koka upp grädde, mjölk, sirap och ingefära och ta av den från värmen.
Blanda ner chokladen och låt den smälta.
Låt glazen svalna något och bred den sen över kakan.
Låt stå svalt tills glazen stelnat.

Servera som den är, eller med lite vispad grädde eller vaniljglass.


  • Kommentarer(2)//film.pimpaminhylla.se/#post35

♥ Att älska film ♥

Allmänt lallandeSkapad av Rebecca 04 sep, 2010 19:27


Lördagsfrågan:
Vad har Frank Capra, Brian de Palma, Billy Wilder, James Stewart, Hitchcock, North by Northwest, Claudette Colbert och Michael Jackson gemensamt?

Rätt svar: De är några av de namn på skådespelare, regissörer, filmer och artister som nämndes i en sliten skinnsoffa i studentkorridoren i går.





Att träffa någon som är lika nördig och insnöad som en själv, oberoende av vad det är man är besatt av, är en sån lisa för själen. Visst är debatter och starka argumentationer för olika ståndpunkter roliga, underhållande och utvecklande, men ibland vill man bara få sitta ner en stund och åha och aha sig tillsammans med en likasinnad, förstående individ.

Som när jag påtalar hur fantastisk skådespelare jag tycker James Stewart var och jag genast mötes av ett stjärnögt bifall och filmreferenser som enbart stärker mitt påstående. Eller när M, nyinflyttad i korridoren, med avslöjar sin passion för filmer av Frank Capra - Frank fuckin' Capra FFS! - så kan jag bara sucka nöjt, nämna min egen favorit bland hans filmer och utbyta filmupplevelser. Upptäckter leder till nya upptäckter och tillsammans målar vi en filmens karta där vi kan rita in den gemensamma terrängen och samtidigt fylla i varandras eventuella luckor. Framför mig breder sig ett fantastiskt filmlandskap ut sig där idel gamla vänner som Borta Med Vinden, Citizen Kane, Det Hände En Natt, The Philadelphia Story, Singin' In The Rain med mera ger nostalgikänslor och själslig lycka.

Likaså är det fantastiskt att få sitta ner och prata film, med betoning på film, med en annan människa. Att få möta någon med ett genuint filmintresse. Någon som faktiskt inte bara känner till filmer utan dessutom har sett dem, vet deras kontext och som, även om man inte kan direkt gillar en film, kan se bortom personligt tycke och smak och föra en intelligent konversation om den. Någon som inte ser filmer för att man måste eller bör utan för att man faktiskt vill -vill berika sig själv på filmområdet. Måla mig lycklig och glad helt enkelt!


Hur många av de största filmerna genom filmhistorien har du själv sett?
TCMs lista över de 100 största filmerna
IMDBs lista över de 250 största filmerna


(Rebecca)

  • Kommentarer(1)//film.pimpaminhylla.se/#post34

Star Wars forever

Allmänt lallandeSkapad av Rebecca 18 aug, 2010 13:27
Där står vi, svetten rinner ner längs ryggraden. Luften är precis stilla och mättad av fukt. Allt är klibbigt. Just den dagen vi städade ur friggeboden. Malin och jag sliter och bär och sorterar. Vad ska säljas, slängas och behållas? På gräsmattan växer högen med gamla sällskapsspel som tjänat ut sitt syfte. Hur många gånger kan man egentligen vinna Vem Vill Bli Miljonär? eller Jeopardy innan de man känner vägrar spela mer med en?




Granne med skottkärra och nykokta kräfter dyker plötsligt upp som ett välbehövligt avbrott. Hon tittar på spelen och noterar Star Wars TP i "spara"-högen och fäller kommentaren: "Mina barn höll på med Star Wars när de var små". Där står jag, snart 40 år, och Malin, något äldre, och vi håller fortfarande på med Star Wars. Få spel är så självklara i "spara"-högen om just det spelet. Likaså på filmsidan - bland DVD-filmerna som ska sparas finns det inte ens en nanosekunds tvekan om huruvida jag verkligen behöver spara den. Ja, det måste jag! Självklart! Det är ett axiom.

Jag har dreglat över Han Solo, velat hångla upp Leia i sin Jabba The Hut-outfit, slå Luke Skywalker på käften när han är mesig, ha en egen C-3PO och självfallet... drömmen om en egen lightsaber dör nog aldrig.

Jag tänker vägra bli för gammal för Star Wars av den enkla anledningen att jag inte tror man någonsin kan bli för gammal för någonting. Någon sa "Bara tråkiga människor har tråkigt". Människor utan fantasi och kreativitet växer upp och tror de måste bli vuxna på ett alldeles särskilt sätt - att det finns en formlös nylonklänning med ruggad insida som väntar på en när man blir pensionär. Som om att vara vuxen är något allvarligt som man måste vara strikt seriös med.

Snart är det lördag. Jag tror jag ska övertala pojkvännen att vi stannar i sängen hela dagen, ser på Star Wars och käkar kalaspuffar direkt ur paketet till middag. Länge leve livet!


(Rebecca)

  • Kommentarer(1)//film.pimpaminhylla.se/#post33

Var filmen lika bra som boken?

Allmänt lallandeSkapad av Rebecca 08 jan, 2010 02:26
*Missa inte filmfrågan längst ner i inlägget*


Den eviga frågan: Var filmen lika bra som boken?
_________________________________________________________




Först vill jag säga att det är synd om mig. Mycket synd om mig. Jag är sjuk. Feber, halsont, hosta och en evinnerligt rinnande näsa. Det är inte själva förkylningen som är mest tärande dock utan det som hotar att ta mitt liv i förtid är den erbarmliga tristessen de få timmar man är vaken nu och då på dygnet. Efter att ha pillat naveln under en timme medan jag försökte hitta nya mönster i taket insåg jag att jag var tvungen att göra något. Feberfrossa OCH rastlöshet är inte bra grejer att kombinera. Men vad ska man göra när orken är i princip lika med noll? Cordelia är det självklara svaret! Cordelias systrar är otacksamma stycken - Goneril är på tok för stor och tung att ens tänka på att släpa över till sängen och Regan är inte skapt för dylika tjänster. Nej, lilla nätta Cordelia, som visserligen aldrig kommer säga att hon älskar mig, blir den som i handling aldrig sviker sin trötta och sjuka monark. Troget står hon, rosa och vacker, på nattduksbordet och utför alla små tjänster man ber henne om. Som att visa film t ex.

Efter att ha förberett mig i någon timme hasade jag mig de två långa metrarna över golvet och gjorde en räd mot bokhyllan där DVDerna står. För att slippa anstränga mig mer på någon vecka eller så tog jag med en bunt med filmer jag inte sett tidigare och pallade upp mig i sängen och somnade bums. När jag vaknade några timmar senare började jag se den första filmen och en bit in insåg jag att jag faktiskt hade läst boken som filmen uppenbarligen var baserad på. Så även nästa film och den där på. Jag hade, av slump, bara valt filmer som hade böcker som förlagor. När man ser filmer som en gång i sin ungdom var litterära verk brukar alltid den tidlösa frågan infinna sig: Var filmen lika bra som boken?

För några dagar sen var jag inne på Bokhora och läste allt intressant som står där. De hade frågan upp - vad är bäst: boken eller filmen? En klok människa, som jag i skrivande stund glömt namnet på, svarade att det är en omöjlig fråga. Det är som att fråga om en tavla eller en staty är bäst. Böcker och film är två helt olika medium och som sådana är de i princip ojämförbara. Personligen har jag alltid tycket att frågan om huruvida en film är lika bra som boken är orelevant. Jag skriver under på att jämförelsen bok/film är som att jämför äpplen med päron. Att låta en film få vara en film, vare sig den är baserad på en bok eller inte, är att visa respekt för ett medium.

Nu tänker jag blanda in konstruktivisterna i leken. Dessa filosofiskt lagda män och kvinnor ansåg att det finns inget som är objektiv. Allt är konstruerat. När vi går fram för att studera en stol kan vi inte säga något objektivt om stolen, även om vi tror det. Skälet till det är att vi redan när vi närmar oss stolen har en förutfattad, konstruerad, idé om "stolar" och vi kommer bedöma vår stol utifrån denna konstruktion.

Vad har nu stolarna med film att göra? Så länge vår allmänna konstruktion, vårt axiom, är att är en film baserad på en bok så är det boken fast i rörliga bilder så kommer vi inte bedöma filmen för vad den de facto är: en berättelse, en idé, en tanke återberättad i ett nytt medium vilket ger nya förutsättningar. För att återknyta till det konstruktiva exemplet ovan - vi skulle aldrig bedöma en stol som om den vore ett bord. Det vore respektlöst mot stolen. Stolen har en rätt att få, om den nu ska bli bedömd, att åtminstone bli bedömd för vad den är.

Om man överhuvudtaget ska göra en jämförelse mellan boken och filmen vilket kan vara svårt att låta bli, tycker jag att det är rimligt att man ägnar sig åt idén i stället för rekvisitan. Vad beträffar de flesta filmer som baseras på böcker så skulle man, utan att våldföra sig på bokens bärande idé, kunna ändra på många detaljer t ex huvudpersonernas namn, ålder eller kön, omgivningar, tidsepoker etc. Shakespeare är ett lysande exempel på en man vars verk har filmatiserats om och om igen. Det funkar ypperligt att placera Romeo & Julia i ett nutida Los Angeles med gängkrig och MTV som bakgrund. Shakespeares idé om omöjlig kärlek som leder till tragedi är oförvanskad. Östgötateaterns uppsättning av En Midsommarnattsdröm för några år sen funkade lysande trots att Leander fick Demetrius på slutet. Omständigheterna är världsliga, idén evig.

Nu kan man, som någon på Bokhora också gjorde, hävda att filmmakare kanske ska ta i beaktande vilken typ av bok det är de filmatiserar. Människans poäng var att väljer man att göra film på t ex Stieg Larssons populära och vida spridda/lästa böcker bör man kanske hålla sig mer till "originalet" än om man gör film på "smalare" böcker. Utan större reflektion tyckte jag det lät som en bra idé, men sen hörde jag den gamla bibliotekarielegenden Greta Renborgs röst vibrera i mitt inre. Jag förstår principen, det gör jag, men jag kan inte hålla med. Mitt vänsterradikala hjärta och min kommunistmarxistiska hjärna vägrar gå med på sånt nonsens!

Det man underförstått säger när man framför ett sånt argument är att den stora massan, "pöbeln", inte har tillräckligt stor intellektuell kapacitet för att kunna ta till sig och uppskatta adaptioner. Dessa lite simplare (?) människor med simplare (?) smak skulle inte kunna hantera att Lisbeth Salander är 28 år i stället för 24 eller att det inte fanns solstolar på Shakespeares tid (om nu inte Shakespeare anses som för svår.) Sådan chockerande omvälvningar kan uppenbarligen enbart hanteras av en kulturelit som läser smalare litteratur, underförstått lite finare litteratur, som varken Kalle, Nisse eller Stig förstår sig på.

Problemet, om det nu kan klassas som problem, ligger inte i människors förmåga att godta skillnader mellan boken och filmen. Det är snarare ett systemfel inom filmindustrin där man inte tydligare talar om för kunden vad den kan förvänta sig produkten. Åker jag till IKEA och köper en stol kommer jag vara missnöjd när jag kommer hem och det visar sig vara ett bord i det platta paketet. Inte för att bordet inte är fint utan för att jag förväntade mig något annat. Så länge filmindustrin, som självfallet vill utnyttja framgångsrika böcker, gör "filmatiseringar" kommer vi fortsätta vara besvikna. Inte för att vi är korkade utan för att det ligger i förväntningen. "Nu kommer äntligen Harry Potter på film".

Alla filmer som bygger på böcker borde ha ett klistermärke på sig där det klart och tydligt står att filmen enbart är baserad på boken och skillnader mellan bok och film inte kan förekomma utan definitivt kommer att förekomma. Återigen, detta är inte för at vi korkade utan för att vi lever i en värld där axiomet säger att vissa filmer ska bedömas med "boken" som mall. Tills det axiomet förändras och vi börjar behandla film-mediumet med respekt bör vi alla bli påminda om det från tid till annan. Så även jag...

(Rebecca)


FILMFRÅGAN
___________________________________________________________
I Robert Jordans mastodontserie Wheel of Time förekommer en ondsint varelse som när den visar sig för människor tar formen av, för den människan som ser henne, den vackraste kvinnan på jorden. Om vi nu är så galna att vi skulle försöka oss på att göra film av Wheel of Time (Ben Hur - släng dig i väggen!) vem skulle du då casta i rollen som denna magiska gudom?



  • Kommentarer(5)//film.pimpaminhylla.se/#post32

The Unsinkable Molly Brown

VuxenSkapad av Rebecca 27 dec, 2009 13:31
The Unsinkable Molly Brown -
FREAK SHOW ELLER EXISTENSIELLT LÄTTVIKTSDRAVEL?
_______________________________________________________
[omöjlig att betygsätta faktiskt....]

Julen är inte en tid för familjen, klappar och mat i onödigt överflöd. En del människor lever till och med i villfarelsen att vi firar jul på grund av ett litet gossebarns födelse för så där en 2000 år sen. I själva verket är julen de glömda filmernas högtid.

Några juldygn i på soffan, fullproppad med skinka, choklad och konjak och genast har jag sett filmer vars existens jag inte ens kände till. Årets version av höjdpunkt är utan tvekan en musikal från 1964 - The Unsinkable Molly Brown.



Den första halvtimmen satt jag helt fastnaglad. Att en musikal med Debbie Reynolds i huvudrollen (ja, hon i gula regnkappan från Singing In The Rain) kunde vara så fantastiskt dålig hade jag inte en aning om. Som musikalälskare slets jag mellan en hög och enträgen önskan om att byta kanal och en djup och grundlig fascination över den överdramatiska karikatyr som utspelade sig på TVn.

Debbie Reynolds spelar Molly Brown*. Som spädbarn överlevde Molly Brown en stor översvämning och hittades av en halvt försupen man som uppfostrade henne efter eget huvud i urskogen i Colorado. När vi kommer in i handlingen så är Molly Brown en rödhårig pojkflicka som slåss och svär som de andra gossarna på gården. För att förmedla illusionen av denna utfattiga, illiterata och grova flickan så går Reynolds runt bredbent som om hon gjort i byxan. Hon trular med munnen och försöker se svår ut, antagligen på grund av den illasittande peruken med den oborstade pojkfrisyren. Hon sjunger med något som god vilja kan kallas för gutturala ljud, vilka mest låter som försök till morrningar.




Mycket snart lämnar hon dock den fattiga lilla gården, den fattiga lilla pappan med sitt lilla brännvinskrus för att ge sig i väg till Denver för att hitta en rik man att gifta sig med. Molly Brown vet vad hon vill och hon tänker inte låta något stoppa henne.

Ain't 'ollywood grand? När denna, nästan obeskrivliga kombination av musikalkaraktär/clown/pojke/flicka/argbigga/känslig själ, äntrar Leadville så kommer in från höger en ung, snygg man som direkt faller handlöst för Molly Browns okonstlade (?) själ. Med risk för att låta en anings cynisk så är bristen på blonda, skönsjungande adonisar med smak för allehanda scruffy duffies så pass stor att verklighetens Molly Browns oftast dör som kattälskande ungmör. Men inte så i en Technicolor-musikal från förra seklet.

Tyvärr slutar inte historien där. Nej, det hade väl varit futtigt och fattigt. J.J Brown (som Mollys hubby heter) visar sig sitta på en guldgruva och snart vältrar sig de unga tu i pengar. Molly Brown har hittat sin rike prins och får sitt lyxliv på Denvers finaste gata.

Man skulle kunna tro att någon producent där borta i Amerikat skulle kunna nöjt sig med detta men icke! Ödet har mycket, mycket mer kvar för Molly Brown.** Det är kanske onödigt att varna för den nu kommande spoilern...?
Molly Brown, ignorerad av societeten som nouvue rich, reser till Europa och skaffar sig fernissa, separerar från J.J och fraterniserar med kungligheter innan hon bestämmer sig för att åka hem igen. Båten hon väljer är självfallet ingen mindre än Titanic och inte heller den här gången lyckades skeppet undvika isberget. Personligen kan jag tycka att kaptenen borde lärt sig vid det här laget. Molly Brown, alltid lika käck och framåt, håller alla i livbåt no 6 vid liv och vid gott mod tills de räddas. Väl hemma i USA hyllas hon självfallet, som den hjältinnan hon är, med ett sångnummer och J.Js osvikliga kärlek. Slutet gott, allting gott.

Malin, blogg-polaren, är av den bestämda uppfattningen att dåliga filmer (och böcker) inte ska ses klart. Själv är jag av motsatt åsikt. Jag använde samma argument som självmordsmotståndarna - "man vet aldrig vad som kan komma att hända".

Den initiala freak-kulturella chocken förbyttes efter en stund till ett sorts intresse för hur de skulle lyckas reda ut historien och vilka idiotiska vändningar filmen nu skulle ta. Jag kan säga att ett sant lös-tands-ögonblick var när J.J sjunger ut sin sorg över Molly Brown när han ensam återvänder hem till Colorado och hans sång ekar ut över bergen på bestämda partier i sången där så passar.

Men denna överkolorerade pastisch påverkar mig ändå och till sist ser jag filmen klart med en uppriktig önskan om att få veta hur den ska sluta. Jag inser att jag faktiskt, på ett märkligt sätt, bryr mig om vad som kommer hända Molly Brown. Om man bortser från den usla scenografin, den kassa dialogen, det undermåliga skådespeleriet, den groteska dramatiseringen och de plågsamt koreograferade sångnumren (vilket inte är det lättaste) så är Molly Brown en karaktär att älska. Kanske för att vi är många som kan identifiera oss med Molly Brown.

Molly Browns önskan om rikedomar är i själva verket bara en önskan om att få höra hemma någonstans, att få vara en aktiv deltagare i världen i stället för att framleva sitt liv som statist. Hennes, på alla plan, fattiga uppväxt ger henne de sämsta tänkbara oddsen. Hon har inga färdigheter eller ens de mest basala kunskaper om hur man för sig i världen. Varje gång hon öppnar munnen säger hon fel saker. Varje gång hon gör något får det fel resultat och oönskade konsekvenser. Hur hon än vänder sig har hon svansen bak. Det enda Molly Brown har är en osviklig tro på sig själv och hon vägrar se sig som offer eller besegrad.

Min favoritscen i filmen är när paret Brown, nyss inflyttade till Denver, bjuder på storslagen fest och ingen kommer. Molly Brown öppnar ett fönster, skriker åt världen att de nu kommer bli störda för The Browns har fest. Den inhyrda orkestern spelar för allt de kan och Molly Brown dansar, barfota och i en gnistrande klarröd klänning, en vild dans med sin älskade J.J ensamma på golvet i den tomma festsalen.




Men det sorgliga med filmen är att den dansande Molly Brown inte får finnas kvar. Till och med när hon i slutet på filmen återvänder till Denver i triumf, mottagen och hyllad, och äntligen accepterad av sina tidigare belackare, så är det egentligen ingen seger. Det som alla Molly Brownare i världen vet är att det är anpassning eller undergång som gäller. Inte ens Molly Brown undkommer detta öde. När hon äntligen får kasta sig i sin älskades armar, när hon har lagt de påkostade och ytliga europeiska livet bakom sig, hemkommen till sina rötter och de sina och vi alla ler åt illusionen att hon har vunnit - hon har blivit accepterad för den hon är - är det lätt att glömma att slutscenens Molly Brown har mycket få likheter med öppningsscenens. Det är en polerad, sofistikerad, städad, censurerad version vi ser på prispallen. En anpassad Molly Brown. En kompromissernas Molly Brown.

The Unsinkable Molly Brown
handlade säkert på sin tid om en fattig ung kvinnas kamp för sitt liv och hur hon når det genom hårt arbete och insikter om sig själv. Med dagens ögon är det en sorglig film som påminner om att fördomsfrihet aldrig kan uppnås utan kompromissande. Att bögar inte ska åbäka sig på TV utan vara mer som Bertil och Stig i radhuslängan. Att alla invandrare är besvärliga och halvt kriminella förutom hemtjänst-Halima som handlar på Konsum på hörnet och bjuder på sockerkaka. Att Downssyndrom-David är trevlig och förtjänar ett bra liv men kanske inte på ett gruppboende i just vårt kvarter. Avvikelser från vår heteronormativa mall kan accepteras så länge det är små, kontrollerade och av oss sanktionerade avvikelser.

För mig, en ständig Molly Brown som nästan alltid säger fel saker vid fel tillfällen, som ständigt väljer fel, som sällan passar in och som ständigt lever med skavsår på hela kroppen av den för trånga mallen, blir Molly Brown en paradoxal blandning av hopp och nederlag.


(Rebecca)
________________________________________________________________



* Uppenbarligen vet jag inte mycket. Debbie Reynolds fick en oscarsnominering för sin prestation som Molly Brown.

** Nu kan man inte skylla allt på Hollywoodproducenterna dock. Människan har nämligen funnits på riktigt. The Unsinkable Molly Brown är som de säger over there "based on a true story". Visserligen lagom friserad för snyftfaktor, men lik väl. Smeknamnet The Unsinkable Molly Brown fick verklighetens Margaret Brown efter just Titanics undergång. Hon åkte verkligen med skeppet och hon var tydligen sin livbåts självklara ledare. Så där fick jag för mitt hysteriska fnissande över den scenen i filmen..





  • Kommentarer(2)//film.pimpaminhylla.se/#post31

Mer Julmys med Tim Burton

VuxenSkapad av Malin 24 dec, 2009 11:16

Först ett klipp om The Death of the Melancholy Oyster Boy:

Tim Burton är ju mest känd för filmer, även om också hans litterära prestationer är anmärkningsvärda liksom hans konst. Därför kan jag inte låta bli att publicera en liten lista med kortare eller längre kommentarer (mest korta märker jag) att lägga till i listan om burtonmania. Inledningsvis några filmer jag inte sett men om du har sett dem, skriv gärna en kommentar:

The Island of Doctor Agor (1971)
Stalk of the Celery (1979)
Doctor of Doom (1979)
Luau (1982)
Vincent (1982)
Frankenweenie (1984)
Pee-wee's Big Adventure (1985)

På youtube kan man hitta mer för Burtonfans, givetvis fullkomligt självklart för inbitna pimpaläsare.



Beetle Juice (1988) Mikael Keaton i toppskick och med Geena Davis därtill, kan det bli bättre? (Ok, Alec Baldwin är också med och sköter sig)

Batman
(1989) Det ska vara Burton är blåsa liv i en sån här historia.

Edward Scissorhands (1990) Fullständigt underbar, kan ses hur många gånger som helst.

Batman Returns (1992) Michelle Pfeiffer som Catwoman, det är bara att le lyckligt.

The Nightmare Before Christmas (1993) Ett måste varje jul.

Ed Wood (1994) Har jag inte sett än. Varför kan man fråga sig för den står i bokhyllan.

Mars Attacks! (1996) Se mitt sågande av filmen Evolution (klicka här). Se den här istället om du vill kombinera sf och humor på ett intelligent sett. Till och med Pierce Brosnan gör bra ifrån sig.

Sleepy Hollow (1999) Smart skräck på typiskt Burtonmanér.

The World of Stainboy (2000) Vad har jag missat – måste kollas upp!

Planet of the Apes (2001) Ingår i kategorin filmer som inte ska ses. Även solen har fläckar.

Big Fish (2003) En äkta skröna – varför har jag inte köpt filmen?

Charlie and the Chocolate Factory (2005) Roald Dahl och Tim Burton i ljuv förening.

Corpse Bride (2005) Den har jag inte sett tillräckligt många ganger, än. Burtonfilmer vinner på att ses många gånger till skillnad mot det vanliga filmskräpet.

Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street (2007) Har jag inte vågat se än…men jag har den hemma.

Alice in Wonderland (2010) (post-production) - ett självklart val så fort det bara går att se mer än detta:
http://www.youtube.com/watch?v=DeWsZ2b_pK4&NR=1&feature=fvwp
(Tyvärr går det inte att lägga in klippet så det blir till att klicka själver.)

Frankenweenie (2011) (pre-production) - vet jag inte särskilt mycket om. Men lär väl bli upplyst så småningom hoppas jag.

  • Kommentarer(2)//film.pimpaminhylla.se/#post30

Jylmys med Tim Burton

Allmänt lallandeSkapad av Rebecca 24 dec, 2009 04:15


REKOMMENDERAD JUL-LÄSNING:
Tim Burtons The Death of the Melancholy Oyster Boy and Other Stories
_______________________________________________________








  • Kommentarer(0)//film.pimpaminhylla.se/#post29

Filmer man inte bör se klart ens

Allmänt lallandeSkapad av Malin 14 dec, 2009 20:34

Det finns filmer som är så usla att man inte orkar se färdigt dem. Eftersom jag inte lyckas skriva om de filmer jag faktiskt gillar, har i alla fall inte gjort det på flera månader, så kanske jag lyckas med att skriva om filmer för att varna andra från att se dem. Här kommer första varningen:

Evolution med bl a David Duchovny och Julianne Moore

Denna film annonserades som en SF-rulle av SVT. Jabba tänkte sf-älskaren Malin. Så jag höll mig vaken i lördags kväll, istället för att somna i soffan som jag brukar, för att bese denna film.

Filmen började lite konstigt men jag tänkte att regissören kanske hade en dålig dag vid just den delen av filminspelningen. Filmen inleds i vilket fall som helst med att en meteor slår ner någonstans i den amerikanska västern (kommer inte ihåg exakt var), lite vilda västernlanskap så där. Meteoren slår ner just som en konstig brandmannaliknande sak leker rädda docka i brinnande skjul. Några lärare på ett college i närheten får nys om meteoren och åker för att undersöka den. Meteoren visar sig ha med sig en främmande livsform som i laboratoriet visar sig genomgå en häpnadsväckande snabb evolution. Där någonstans började jag förstå att det inte bara varit en dålig dag för regissören utan en hel usel filminspelning. Jag härdade ut ett tag till och fick se encelliga saker bli konstiga maskar och lika underliga växter (i och för sig naturligt i och med att de skulle vara utomjordiska), samt, givetvis, galna amerikanska militärer. Mars attacks är en rolig film. Denna film har inga som helst likheter (som jag hann upptäcka) med den filmen.

Filmen lyckades inte vara rolig, bara outhärdligt uselt spelad med ett manus värdigt mina 8:or som gör film i skolan. Den lurade mig på en härlig sf-film (Battlestar var är du?) och när jag sett ca 30 minuter gav jag slutligen upp. Sen den inte!

Som en extra krydda kan jag återberätta vad hallåan sa nämligen att David Duchovny hade tackat nej till en roll i en av de nya Star Warsfilmerna för att spela in detta. För att citera Vivanne i Pretty Woman: Huuuuuge mistake!

  • Kommentarer(3)//film.pimpaminhylla.se/#post28

Min egen filmfestival

VuxenSkapad av Rebecca 10 dec, 2009 21:52
Att vara en fattig student med ett stort filmintresse samt ogilla nedladdning av film (rent funktionellt, inget moraliskt) så de svenska biograferna uteslutna. Med den prissättningen de har finns det ingen chans att se filmer när de släpps. Här får jag vackert vänta på DVD-releasen. För de i runda slängar 100:- det skulle kosta mig att se en film på bio, kan jag nu se fem filmer en hel helg! Jag har min egen filmfestival.

Egentligen finns det bara fördelar... Inget snaskande från medbiografnärer. Inga snarkningar - ja det har inträffat att sätesgrannen har somnat. Kissepaus när som. Varm filt och horisontellt läge. Vad mer kan man önska sig?

Biblioteket här i Skara hyr ut DVD-filmer för 20:-/st och lånetiden är en hel vecka. När helgerna är innehållsfattiga så har jag filmfrossa. Senaste skörden var en skön blandning av tårar, skratt och aktion. Jag är helt nöjd faktiskt.




1. THE DARK KNIGHT [******]
___________________________________________________
Den behöver väl knappast någon närmare presentation.
Jag får vad jag förväntar mig och jäkligt snyggt förpackat
så det är bara att luta sig tillbaka och låta sig roas. Enda
smolket i bägaren är att se Heath Ledger och inse att han
inte kommer göra några mer roller. Synd på en sån talang.






2. MY BLUEBERRY NIGHTS [*******]
______________________________________________

Norah Jones i huvudrollen känns kanske inte helt stabilt men
hon är uppbackad av bra skådespelare som Jude Law, Natalie
Portman och Rachel Weisz. Elizabeth blir brutalt dumpad av sin
pojkvän och hamnar på Jeremys café där hon får något av första
hjälpen för det krossade hjärtat. Det hjälper henne att ge sig ut
på en resa genom USA som också är en inre resa för Elizabeth
att hitta sig själv. Aningens snyftig, men snygg, har schyssta
repliker och sympatiska karaktärer.






3. LIVET FRÅN DEN ANDRA SIDAN [******]
______________________________________________
(Ghost Town)
Bertram Pincus är en ganska bitter tandläkare på Manhattan,
ypperligt spelad av Ricky Gervais. En dag vaknar han upp och
inser att han faktiskt kan se de döda. Hela stan är full av dem
och de ser alla i Pincus mannen som ska kunna hjälpa dem.
Problemet är att Pincus är inte direkt någon people person ens
när det gäller de levande. Utan Grevais hade nog filmen varit
platt fall, men han är perfekt som den stele, korrekte, cyniska
och mycket syrliga tandläkaren. Leoni funkar bra, men Kinnear
gör inte en av sina bästa roller.






4. VENUS [********]
______________________________________________
En riktigt gubbsjuk film! En äldre avdankad skådespelare,
Maurice,, mycket vackert porträtterad av Peter O'Toole,
faller handlöst för sin bäste väns nya hemhjälp, den unga
systerdottern Jessie. I relationen mellan Maurice och Jessie
balanserar filmen på gränsen till att bli för mycket, men den
håller sig hela tiden på rätt sida. Venus blir där med en vacker
film om en annorlunda kärlek. Som vanligt när det gäller brittiska
filmer så är det underbart skådespeleri, fantastisk dialog och en
lågmäld och bedårande historia.






5. ATT ÅTERVÄNDA [********]
______________________________________________
(Volver)
Liksom britterna är spanjoren Almodovar duktig på att göra
filmer om de "vanliga" människorna. Till skillnad från britterna
brukar dock karaktärerna och handlingarna vara skruvade och
surrealistiska men likafull trovärdiga. "Att Återvända" är inget
undantag även om den tillhör en av Almodovars mer lugna
filmer. Det här är en film om tre generationer kvinnor från den
lilla byn Alcanfor de las Infantas där spöken frodas och männen
dör tidigt. De säger att man aldrig kan återvända hem. "Att
Återvända" är en film om att kunna hitta hem i sig själv. Det är
en film om kärlek, svek och försoning. Rolig, underfundig och bara
underhållande. Ypperligt skådespeleri.






Nu till helgen blir det Australia, Notes on a Scandal, Little Children, Paris Je t'aime och Mot väggen.

(Rebecca)

  • Kommentarer(2)//film.pimpaminhylla.se/#post27

My Blueberry Nights

VuxenSkapad av Rebecca 06 dec, 2009 02:06
My Blueberry Nights
____________________________________________________________
[*******]






- It's like these pies and cakes. At the end of every night, the cheesecake and the apple pie are always completely gone. The peach cobbler and the chocolate mousse cake are nearly finished. But there's always a whole blueberry pie left untouched.
- So what's wrong with the blueberry pie?
- There's nothing wrong with the blueberry pie. Just people make other choices. You can't blame the blueberry pie. Just no one wants it.





(Rebecca)


  • Kommentarer(0)//film.pimpaminhylla.se/#post26

Skräckens timme

Allmänt lallandeSkapad av Rebecca 08 nov, 2009 17:19



Det är med skräck jag läser nyheten om att Disneykoncernen har lagt ett bud på fyra miljarder på Marvel Entertainment. Kan ni tänka er det? Iron Man och Musse Pigg sida vid sida? Sin City producerad av Disney i barntillåten tappning? Man får hoppas att undrens tid inte är förbi. Antingen säljs Marvel inte alls eller så låter Disney Marvel behålla sitt eget koncept och mixtrar inte med det. Troligt?

(Rebecca)


  • Kommentarer(0)//film.pimpaminhylla.se/#post25

Two Lovers

VuxenSkapad av Rebecca 02 nov, 2009 20:18
Veckans Diagnos - Känslomässig Störning... *Pling*
___________________________________________________________________
[*******]

För några år sen hade en TV-serie premiär som verkade vara exakt vad jag skulle gilla - stark kvinna som jobbar som rättsläkare med en bunt konstiga typer och som löser brott. Dessutom såg hon rätt bra ut. Det var inte många avsnitt jag stod ut. Människan, Jordan Rättsläkare, är en fullkomligt osympatisk, totalt egocentrisk och egoistisk människa med klara tendenser till någon form av känslomässig rubbning samt en illa dold psykopati/sociopati/you-name-it-she's-got-it.
- Jordan slänger sitt långa hår och ser arg ut samt utövar känslomässig utpressning på männen i sitt liv - sin chef, sina kollegor, sin pappa och de som har oturen att älska henne.
- Jordan bara måste följa sitt eget samvete och göra saker oavsett hur många fall hon saboterar eller hur många människor hon sätter i klistret.
- Jordan är en enkvinnas-republik med en diktatordespot som ska ha allt på sitt sätt eller på inget sätt alls! Bäva månde människorna i hennes omgivning.

("A 'sexy, brilliant' Boston medical examiner"... or just one annoying human?)


Jordan Rättsläkare har sänts säsong efter säsong vilket övergår mitt förstånd. Varför ska vi se en serie om en bortskämd, ouppfostrad tjurskalle utan tillstymmelse till social kompetens vars enda plus är hennes utseende och att hon karvar i lik?

Men Jordan är inte ensam. I Hollywood vimlar det av karaktärer som antagligen ska framstå som excentriska, sötvimsiga, bedårande smågalna, spännande impulsiva etc. Hjälten är på väg till ett bröllop med den stabila, lite tråkiga tjejen och på vägen träffar henne med stort H som rockar hans värld och visar honom hur lite krydda kan förhöja smaken på livet.

På vita duken framställs det som hjälten väljer helt rätt när han droppar sin gråa mus till flickvän och i stället tar sitt pick och pack och ger sig ut på äventyr med Ms Crazy Cute. I verkligheten, där riktiga människor bor, vet vi att käkar men en allt för stark chili så ökar förståelsen för uttrycket "Burn In, Burn Out". Skulle någon sätta sig ner och göra psykologiska profiler på dessa filmens kvinnor skulle de säkerligen ha en mängd diagnoser... var...

I filmens värld rider hjälten och hans flamma i väg mot solnedgången för att leva lyckliga resten av sina spännande liv. I verkligheten står mannen kvar och undrar vad fan det var som hände - så här skulle det ju inte sluta? Fröken Spännande visade sig ha allvarliga problem, driver honom till känslomässig ruin, drar och lämnar honom som ett ensamt vrak när den uppmärksamhet han kan ge inte längre klarar av att ge bekräftelse-narkomanen tillräckligt starka fixar.




Two Lovers är en lågmäld, långsamt berättad film om Leonard Kraditor, en vilsen ung man som bor hemma hos sina föräldrar efter ett misslyckat förhållande och ett misslyckat självmordsförsök. Ungefär samtidigt träffar han två kvinnor som är olika som natt och dag. Sandra är dotter till affärspartnern till Leonards pappa. Hon är en mörk vacker kvinna, varm, sensuell, omhändertagande och lågmäld. Hon faller för Leonard och erbjuder honom sitt hjärta och sin lojalitet. Michelle är Leonards granne som han räddar en dag i trappuppgången och som han sen är ohjälpligt förälskad i. Michelle, med sitt blonda hår, är en av poster boysen för känslomässig personlighetsstörning. Rolig, galen, vibrerande av liv och samtidigt känslig, deprimerad, needy, krävande och ytterst egocentrerad.

Leonard dras in i Michelles liv där hennes förhållande med en gift man får henne att åka berg- och dalbana i humöret och hon ömsom stöter bort Leonard och ömsom behöver honom. Och Leonard låter sig manipuleras och ledas. När Michelle inte vill veta av honom söker han sig till Sandra, den tålmodiga, och när Michelle behöver honom lämnar han allt och kommer springande.

I en scen, uppe på taket till huset där de bor, frågar Michelle Leonard om hans åsikter om hennes älskare - kommer han någonsin lämna sin fru för henne? Leonard svarar att han inte tror det, att män som älskaren sällan gör det och att Michelle bara slösar sin tid. Vad han inte inser är att han precis själv har svarat på sin egen outtalade fråga: Kommer Michelle någonsin lämna any Tom, Dick eller Harry för att vara med honom?

Och samtidigt ställs frågan om och om igen - vad är egentligen bra för oss? Vad är ett bra val? I vanlig Hollywood-ordning hade förstås Michelle varit bra och Sandra dålig så det naturliga för en independent-film borde vara tvärtom, men regissören, tillika manusförfattaren, James Gray gör det långt ifrån så enkelt. Gray har helt enkelt gjort en film som känns trovärdig och väl förankrad i verkligheten där livet sällan är svart eller vitt utan grått. (Pun intended) Two Lovers lyckas utan allt för mycket drama förmedla stora känslor som vi alla kan känna igen och relatera till.




Two Lovers tar tid på sig att berätta sin historia och den gör det med små, men väl uttänka medel. Emellanåt vill man slita Leonard ur filmen och ge honom ett par väl placerade örfilar för att få honom att vakna upp. Eller så vill man bara ta ett ordentligt snack med Michelle och be henne, i skarpa ordalag, att skärpa sig. Att se människor mödosamt arbeta sig fram via fel val till en, i princip, given katastrof, det ena hoppfulla ögonblicket efter det andra, är nästan fysiskt smärtsamt. Och ändå är det här en film som handlar om hopp och om att inte ge upp och om att hitta andra värden som är värda att kämpa för.

Förutom några små invändningar mot castingen, varken Joaquin Phoenix eller Gwyneth Paltrow känns riktigt hundra, så är det en film att tycka om.

(Rebecca)

  • Kommentarer(0)//film.pimpaminhylla.se/#post24

Hamlet 2

VuxenSkapad av Rebecca 19 okt, 2009 20:15
eller OKEJ, JAG HAR DÅLIG HUMOR!
[******]
_________________________________________________________________

I landet där de fria och modiga bor bestämmer marknaden vad som är bra film.
I landet där de fria och modiga bor är det mest nyskapande och radikala man kan producera en uppföljare på en uppföljare som är en uppföljare på en kassasuccé. Terminator 4, Scream 2 och 3, Ensam hemma 666 etc.



Så vad ska Dana Marschz göra när de hotar att lägga ner dramaundervisningen på skolan där han jobbar som just dramalärare? Han bestämmer sig för ett djärvt och vågat drag - han sätter upp Hamlet 2. För att fritt citera Dana Marschz fru: "Doesn't everybody die in the first one?"

Men Dana är en man som brinner för konsten och han vägrar ge upp. Hamlet 2 blir verklighet och vilken verklighet sen! Sällan har världen skådat en High School Musical som denna.



Okej, jag vet att jag har dålig humor. Och okej, jag vet att folk påpekar att jag skrattar högt åt mycket. Men Hamlet 2 var rolig och jag skrattade högt för det gick inte att göra något annat. Som parodi på High Schoolfilmer är den mer sofistikerad och bitsk än de brukar vara. Skämten är, låt gå för att en hel del är Helan- och Halvanskämt, underfundiga och rätt intellektuella. Filmen är emellanåt rätt förutsägbar, men det är en del av konceptet, och ibland får man sig riktiga överraskningar till livs.

Hamlet 2 är en söt och väldigt rolig liten film som inte bara underhåller utan faktiskt ger både en och två små tankar om livet. Visserligen är de tankarna rätt surrealistiska men vad spelar det för roll när vi lever i en surrealistisk värld?



Enligt rykten ska det inte vara helt osant att den brittiska kostymfilmen The Madness of King George, som bygger på en pjäs som bär titeln The Madness of King George III, fick tituleras om - man strök kungens sifferbeteckning - för man trodde att lanseringen av filmen i USA annars skulle misslyckas. Vem skulle vilja se 3:an när man inte sett 1:an och 2:an? Så sequelskadad är alltså "världen"...

(Rebecca)

  • Kommentarer(1)//film.pimpaminhylla.se/#post23

Slumdog Millionaire

VuxenSkapad av Rebecca 13 okt, 2009 12:24
EN GOD INDISK RÖRA
__________________________________________

[*******]



Jamal Malik sitter i heta stolen i programmet "Vem vill bli miljonär?" och svarar rätt på fråga efter fråga. Hur kan en kille som är uppvuxen i slummen uppvisa ett sånt resultat? Fuskar han? Eller finns det ett annat svar på hans makalösa framgång? Och varför är han med i programmet alls, en ung man som inte tycks bry sig särskilt mycket om pengar alls?

Det tog ett tag innan jag kom så långt ner på "måste-se"-listan att Slumdog Millionaire dök upp. Igår var det dock dags. Jag vet inte exakt vad jag hade förväntat mig av filmen, men jag vet att jag inte hade förväntat mig det jag fick se. Någonstans hade jag fått för mig att det här var en komedi, men skratten var, om hjärtliga, så få.
Slumdog Millionaire var snarare en sorglig historia om två bröders kamp för överlevnad i ett fattigt Indien. De är muslimer och lever tillsammans med sin mamma i vad som bäst kan beskrivas som en kåkstad i Mumbai. Trots det är det två levnadsglada, kreativa och innovativa gossar vi får möta. Deras mamma dör tidigt i ett uppror och Jamal och Salim står plötsligt ensamma och får göra vad de kan för att överleva.

Det skrämmande med filmen är att det som Jamal och Salim råkar ut för verkligen händer i världen. Överallt i världen, så väl i rika länder som fattiga, existerar barn på undantagstillstånd i samhällets periferi. De lever utanför samhällets kollektiva empati i en kall och hård värld som inte ger stora marginaler. Gränsen mellan att överleva eller att gå under är hårfin.

Det är ett bevis på människans okuvliga livsvilja att barn i dessa situationer ändå finner glädje, kärlek, omtanke och välvilja. För Slumdog Millionaire är inte bara en tragisk historia om utanförskap och elände, utan också en fantastisk historia om en ung man som aldrig ger upp på sin dröm och som vägrar låta sig besegras av sin omgivning. När livet kastar skit på Jamal håller han för näsan och dyker rakt in och kommer ut segrande på andra sidan. Och en dag sitter han på nationell TV och är på väg att vinna 2 miljoner rupieer. Hur gick det till egentligen?



Slumdog Millionaire är en film för alla kategorier av människor och det är en film jag önskar att alla våra skolelever skulle få se. Det är en film att skratta och gråta med, en film att känna med och en film som ger perspektiv. Allt som är bra med andra ord.

(Rebecca)

  • Kommentarer(1)//film.pimpaminhylla.se/#post22
Nästa »