Pimpa min hylla med film

Pimpa min hylla med film

.............................................................................

[Böcker] [Film] [Musik] [Recept & Mat] [admin]

.. lite kort om oss ............................................................................................................

Pimpa min hylla med film
är en sub-blogg till Pimpa min hylla.se och här kör vi samma koncept fast koncentrerar oss på rörliga bilder i stället.
..................................................................................................................... välkomna ..

Malin@pimpaminhylla.se & Rebecca@pimpaminhylla.se

Cowboys & Aliens

VuxenSkapad av Rebecca 20 aug, 2011 21:36



För att citera Joey i Vänner: What's not to like?
Två av mina favoritgenrer i en och samma film - ett måste! Det blir till att beställa biljetter och inleda operation Övertala PVn. Kan nästan inte vänta på premiären...





(Rebecca)



______________________________________________________________
Widow McBain på Filmtipset.se




  • Kommentarer(0)//film.pimpaminhylla.se/#post41

Looooking Gooood - Brave

VuxenSkapad av Rebecca 01 jul, 2011 23:01
Summer 2012 - ett helt år tills Brave har premiär.
Jag brukar inte bli särdeles upphetsad av nya Disney-filmer, men den lilla teasern från Pixar var bara så snygg. En wow-faktor faktiskt. Så Brave blir definitivt något att se fram emot... om ett år då.... *suck*




/Rebecca

  • Kommentarer(1)//film.pimpaminhylla.se/#post40

Porträtt av en dam

VuxenSkapad av Malin 21 feb, 2011 10:26




I går såg jag filmen jag väntat bra många år på att se. Jag hade den tom inspelad på video (in the dark ages of video) men kom mig liksom aldrig för. Nu är det gjort och jag är milt sagt förvirrad. Det känns som om detta är en film som bara måste diskuteras. Kanske bör jag läsa boken också? Ett snabbt rally till bokhyllan bekräftar att jag har den. Tänk, det hade jag glömt.


Nicole Kidman blir mindre och mindre en favoritskådespelare. Hon är som ett tomt kärl som tittaren fyller med sina drömmar och så upplever jag också hennes rollfigur. Hon är skicklig, ja, men hon säger mig ingenting i denna film och inte i andra heller, numer. Det enda jag gör är svär åt den korkade Isabel Archer och hennes i sanning obegripliga handlande. John Malkowich är diabolisk som vanligt, vilket också känns som en klyscha. Det ÄR roligare att se skådespelare i roller som de inte har så ofta. Malkowich är ofta diabolisk, skickligt diabolisk och ond, ja, men ack så förutsägbart. Boring.


Filmen är mycket vacker och fylld av symboler, så fylld mellan varven så att jag blir lite trött. Den är också mycket mörkt filmad, vilket inte tilltalar en skumögd kulturtant som först tror att det är fel på tv-inställningen.


Ska man då se filmen? Jo, det tycker jag nog. Men se den tillsammans med någon som du kan diskutera med. En sovande make, som dessutom är dödstrött på allt vad kostymfilmer från 1800-talet heter, är inte den ultimata diskussionspartnern.

  • Kommentarer(6)//film.pimpaminhylla.se/#post38

The Unsinkable Molly Brown

VuxenSkapad av Rebecca 27 dec, 2009 13:31
The Unsinkable Molly Brown -
FREAK SHOW ELLER EXISTENSIELLT LÄTTVIKTSDRAVEL?
_______________________________________________________
[omöjlig att betygsätta faktiskt....]

Julen är inte en tid för familjen, klappar och mat i onödigt överflöd. En del människor lever till och med i villfarelsen att vi firar jul på grund av ett litet gossebarns födelse för så där en 2000 år sen. I själva verket är julen de glömda filmernas högtid.

Några juldygn i på soffan, fullproppad med skinka, choklad och konjak och genast har jag sett filmer vars existens jag inte ens kände till. Årets version av höjdpunkt är utan tvekan en musikal från 1964 - The Unsinkable Molly Brown.



Den första halvtimmen satt jag helt fastnaglad. Att en musikal med Debbie Reynolds i huvudrollen (ja, hon i gula regnkappan från Singing In The Rain) kunde vara så fantastiskt dålig hade jag inte en aning om. Som musikalälskare slets jag mellan en hög och enträgen önskan om att byta kanal och en djup och grundlig fascination över den överdramatiska karikatyr som utspelade sig på TVn.

Debbie Reynolds spelar Molly Brown*. Som spädbarn överlevde Molly Brown en stor översvämning och hittades av en halvt försupen man som uppfostrade henne efter eget huvud i urskogen i Colorado. När vi kommer in i handlingen så är Molly Brown en rödhårig pojkflicka som slåss och svär som de andra gossarna på gården. För att förmedla illusionen av denna utfattiga, illiterata och grova flickan så går Reynolds runt bredbent som om hon gjort i byxan. Hon trular med munnen och försöker se svår ut, antagligen på grund av den illasittande peruken med den oborstade pojkfrisyren. Hon sjunger med något som god vilja kan kallas för gutturala ljud, vilka mest låter som försök till morrningar.




Mycket snart lämnar hon dock den fattiga lilla gården, den fattiga lilla pappan med sitt lilla brännvinskrus för att ge sig i väg till Denver för att hitta en rik man att gifta sig med. Molly Brown vet vad hon vill och hon tänker inte låta något stoppa henne.

Ain't 'ollywood grand? När denna, nästan obeskrivliga kombination av musikalkaraktär/clown/pojke/flicka/argbigga/känslig själ, äntrar Leadville så kommer in från höger en ung, snygg man som direkt faller handlöst för Molly Browns okonstlade (?) själ. Med risk för att låta en anings cynisk så är bristen på blonda, skönsjungande adonisar med smak för allehanda scruffy duffies så pass stor att verklighetens Molly Browns oftast dör som kattälskande ungmör. Men inte så i en Technicolor-musikal från förra seklet.

Tyvärr slutar inte historien där. Nej, det hade väl varit futtigt och fattigt. J.J Brown (som Mollys hubby heter) visar sig sitta på en guldgruva och snart vältrar sig de unga tu i pengar. Molly Brown har hittat sin rike prins och får sitt lyxliv på Denvers finaste gata.

Man skulle kunna tro att någon producent där borta i Amerikat skulle kunna nöjt sig med detta men icke! Ödet har mycket, mycket mer kvar för Molly Brown.** Det är kanske onödigt att varna för den nu kommande spoilern...?
Molly Brown, ignorerad av societeten som nouvue rich, reser till Europa och skaffar sig fernissa, separerar från J.J och fraterniserar med kungligheter innan hon bestämmer sig för att åka hem igen. Båten hon väljer är självfallet ingen mindre än Titanic och inte heller den här gången lyckades skeppet undvika isberget. Personligen kan jag tycka att kaptenen borde lärt sig vid det här laget. Molly Brown, alltid lika käck och framåt, håller alla i livbåt no 6 vid liv och vid gott mod tills de räddas. Väl hemma i USA hyllas hon självfallet, som den hjältinnan hon är, med ett sångnummer och J.Js osvikliga kärlek. Slutet gott, allting gott.

Malin, blogg-polaren, är av den bestämda uppfattningen att dåliga filmer (och böcker) inte ska ses klart. Själv är jag av motsatt åsikt. Jag använde samma argument som självmordsmotståndarna - "man vet aldrig vad som kan komma att hända".

Den initiala freak-kulturella chocken förbyttes efter en stund till ett sorts intresse för hur de skulle lyckas reda ut historien och vilka idiotiska vändningar filmen nu skulle ta. Jag kan säga att ett sant lös-tands-ögonblick var när J.J sjunger ut sin sorg över Molly Brown när han ensam återvänder hem till Colorado och hans sång ekar ut över bergen på bestämda partier i sången där så passar.

Men denna överkolorerade pastisch påverkar mig ändå och till sist ser jag filmen klart med en uppriktig önskan om att få veta hur den ska sluta. Jag inser att jag faktiskt, på ett märkligt sätt, bryr mig om vad som kommer hända Molly Brown. Om man bortser från den usla scenografin, den kassa dialogen, det undermåliga skådespeleriet, den groteska dramatiseringen och de plågsamt koreograferade sångnumren (vilket inte är det lättaste) så är Molly Brown en karaktär att älska. Kanske för att vi är många som kan identifiera oss med Molly Brown.

Molly Browns önskan om rikedomar är i själva verket bara en önskan om att få höra hemma någonstans, att få vara en aktiv deltagare i världen i stället för att framleva sitt liv som statist. Hennes, på alla plan, fattiga uppväxt ger henne de sämsta tänkbara oddsen. Hon har inga färdigheter eller ens de mest basala kunskaper om hur man för sig i världen. Varje gång hon öppnar munnen säger hon fel saker. Varje gång hon gör något får det fel resultat och oönskade konsekvenser. Hur hon än vänder sig har hon svansen bak. Det enda Molly Brown har är en osviklig tro på sig själv och hon vägrar se sig som offer eller besegrad.

Min favoritscen i filmen är när paret Brown, nyss inflyttade till Denver, bjuder på storslagen fest och ingen kommer. Molly Brown öppnar ett fönster, skriker åt världen att de nu kommer bli störda för The Browns har fest. Den inhyrda orkestern spelar för allt de kan och Molly Brown dansar, barfota och i en gnistrande klarröd klänning, en vild dans med sin älskade J.J ensamma på golvet i den tomma festsalen.




Men det sorgliga med filmen är att den dansande Molly Brown inte får finnas kvar. Till och med när hon i slutet på filmen återvänder till Denver i triumf, mottagen och hyllad, och äntligen accepterad av sina tidigare belackare, så är det egentligen ingen seger. Det som alla Molly Brownare i världen vet är att det är anpassning eller undergång som gäller. Inte ens Molly Brown undkommer detta öde. När hon äntligen får kasta sig i sin älskades armar, när hon har lagt de påkostade och ytliga europeiska livet bakom sig, hemkommen till sina rötter och de sina och vi alla ler åt illusionen att hon har vunnit - hon har blivit accepterad för den hon är - är det lätt att glömma att slutscenens Molly Brown har mycket få likheter med öppningsscenens. Det är en polerad, sofistikerad, städad, censurerad version vi ser på prispallen. En anpassad Molly Brown. En kompromissernas Molly Brown.

The Unsinkable Molly Brown
handlade säkert på sin tid om en fattig ung kvinnas kamp för sitt liv och hur hon når det genom hårt arbete och insikter om sig själv. Med dagens ögon är det en sorglig film som påminner om att fördomsfrihet aldrig kan uppnås utan kompromissande. Att bögar inte ska åbäka sig på TV utan vara mer som Bertil och Stig i radhuslängan. Att alla invandrare är besvärliga och halvt kriminella förutom hemtjänst-Halima som handlar på Konsum på hörnet och bjuder på sockerkaka. Att Downssyndrom-David är trevlig och förtjänar ett bra liv men kanske inte på ett gruppboende i just vårt kvarter. Avvikelser från vår heteronormativa mall kan accepteras så länge det är små, kontrollerade och av oss sanktionerade avvikelser.

För mig, en ständig Molly Brown som nästan alltid säger fel saker vid fel tillfällen, som ständigt väljer fel, som sällan passar in och som ständigt lever med skavsår på hela kroppen av den för trånga mallen, blir Molly Brown en paradoxal blandning av hopp och nederlag.


(Rebecca)
________________________________________________________________



* Uppenbarligen vet jag inte mycket. Debbie Reynolds fick en oscarsnominering för sin prestation som Molly Brown.

** Nu kan man inte skylla allt på Hollywoodproducenterna dock. Människan har nämligen funnits på riktigt. The Unsinkable Molly Brown är som de säger over there "based on a true story". Visserligen lagom friserad för snyftfaktor, men lik väl. Smeknamnet The Unsinkable Molly Brown fick verklighetens Margaret Brown efter just Titanics undergång. Hon åkte verkligen med skeppet och hon var tydligen sin livbåts självklara ledare. Så där fick jag för mitt hysteriska fnissande över den scenen i filmen..





  • Kommentarer(2)//film.pimpaminhylla.se/#post31

Mer Julmys med Tim Burton

VuxenSkapad av Malin 24 dec, 2009 11:16

Först ett klipp om The Death of the Melancholy Oyster Boy:

Tim Burton är ju mest känd för filmer, även om också hans litterära prestationer är anmärkningsvärda liksom hans konst. Därför kan jag inte låta bli att publicera en liten lista med kortare eller längre kommentarer (mest korta märker jag) att lägga till i listan om burtonmania. Inledningsvis några filmer jag inte sett men om du har sett dem, skriv gärna en kommentar:

The Island of Doctor Agor (1971)
Stalk of the Celery (1979)
Doctor of Doom (1979)
Luau (1982)
Vincent (1982)
Frankenweenie (1984)
Pee-wee's Big Adventure (1985)

På youtube kan man hitta mer för Burtonfans, givetvis fullkomligt självklart för inbitna pimpaläsare.



Beetle Juice (1988) Mikael Keaton i toppskick och med Geena Davis därtill, kan det bli bättre? (Ok, Alec Baldwin är också med och sköter sig)

Batman
(1989) Det ska vara Burton är blåsa liv i en sån här historia.

Edward Scissorhands (1990) Fullständigt underbar, kan ses hur många gånger som helst.

Batman Returns (1992) Michelle Pfeiffer som Catwoman, det är bara att le lyckligt.

The Nightmare Before Christmas (1993) Ett måste varje jul.

Ed Wood (1994) Har jag inte sett än. Varför kan man fråga sig för den står i bokhyllan.

Mars Attacks! (1996) Se mitt sågande av filmen Evolution (klicka här). Se den här istället om du vill kombinera sf och humor på ett intelligent sett. Till och med Pierce Brosnan gör bra ifrån sig.

Sleepy Hollow (1999) Smart skräck på typiskt Burtonmanér.

The World of Stainboy (2000) Vad har jag missat – måste kollas upp!

Planet of the Apes (2001) Ingår i kategorin filmer som inte ska ses. Även solen har fläckar.

Big Fish (2003) En äkta skröna – varför har jag inte köpt filmen?

Charlie and the Chocolate Factory (2005) Roald Dahl och Tim Burton i ljuv förening.

Corpse Bride (2005) Den har jag inte sett tillräckligt många ganger, än. Burtonfilmer vinner på att ses många gånger till skillnad mot det vanliga filmskräpet.

Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street (2007) Har jag inte vågat se än…men jag har den hemma.

Alice in Wonderland (2010) (post-production) - ett självklart val så fort det bara går att se mer än detta:
http://www.youtube.com/watch?v=DeWsZ2b_pK4&NR=1&feature=fvwp
(Tyvärr går det inte att lägga in klippet så det blir till att klicka själver.)

Frankenweenie (2011) (pre-production) - vet jag inte särskilt mycket om. Men lär väl bli upplyst så småningom hoppas jag.

  • Kommentarer(2)//film.pimpaminhylla.se/#post30

Min egen filmfestival

VuxenSkapad av Rebecca 10 dec, 2009 21:52
Att vara en fattig student med ett stort filmintresse samt ogilla nedladdning av film (rent funktionellt, inget moraliskt) så de svenska biograferna uteslutna. Med den prissättningen de har finns det ingen chans att se filmer när de släpps. Här får jag vackert vänta på DVD-releasen. För de i runda slängar 100:- det skulle kosta mig att se en film på bio, kan jag nu se fem filmer en hel helg! Jag har min egen filmfestival.

Egentligen finns det bara fördelar... Inget snaskande från medbiografnärer. Inga snarkningar - ja det har inträffat att sätesgrannen har somnat. Kissepaus när som. Varm filt och horisontellt läge. Vad mer kan man önska sig?

Biblioteket här i Skara hyr ut DVD-filmer för 20:-/st och lånetiden är en hel vecka. När helgerna är innehållsfattiga så har jag filmfrossa. Senaste skörden var en skön blandning av tårar, skratt och aktion. Jag är helt nöjd faktiskt.




1. THE DARK KNIGHT [******]
___________________________________________________
Den behöver väl knappast någon närmare presentation.
Jag får vad jag förväntar mig och jäkligt snyggt förpackat
så det är bara att luta sig tillbaka och låta sig roas. Enda
smolket i bägaren är att se Heath Ledger och inse att han
inte kommer göra några mer roller. Synd på en sån talang.






2. MY BLUEBERRY NIGHTS [*******]
______________________________________________

Norah Jones i huvudrollen känns kanske inte helt stabilt men
hon är uppbackad av bra skådespelare som Jude Law, Natalie
Portman och Rachel Weisz. Elizabeth blir brutalt dumpad av sin
pojkvän och hamnar på Jeremys café där hon får något av första
hjälpen för det krossade hjärtat. Det hjälper henne att ge sig ut
på en resa genom USA som också är en inre resa för Elizabeth
att hitta sig själv. Aningens snyftig, men snygg, har schyssta
repliker och sympatiska karaktärer.






3. LIVET FRÅN DEN ANDRA SIDAN [******]
______________________________________________
(Ghost Town)
Bertram Pincus är en ganska bitter tandläkare på Manhattan,
ypperligt spelad av Ricky Gervais. En dag vaknar han upp och
inser att han faktiskt kan se de döda. Hela stan är full av dem
och de ser alla i Pincus mannen som ska kunna hjälpa dem.
Problemet är att Pincus är inte direkt någon people person ens
när det gäller de levande. Utan Grevais hade nog filmen varit
platt fall, men han är perfekt som den stele, korrekte, cyniska
och mycket syrliga tandläkaren. Leoni funkar bra, men Kinnear
gör inte en av sina bästa roller.






4. VENUS [********]
______________________________________________
En riktigt gubbsjuk film! En äldre avdankad skådespelare,
Maurice,, mycket vackert porträtterad av Peter O'Toole,
faller handlöst för sin bäste väns nya hemhjälp, den unga
systerdottern Jessie. I relationen mellan Maurice och Jessie
balanserar filmen på gränsen till att bli för mycket, men den
håller sig hela tiden på rätt sida. Venus blir där med en vacker
film om en annorlunda kärlek. Som vanligt när det gäller brittiska
filmer så är det underbart skådespeleri, fantastisk dialog och en
lågmäld och bedårande historia.






5. ATT ÅTERVÄNDA [********]
______________________________________________
(Volver)
Liksom britterna är spanjoren Almodovar duktig på att göra
filmer om de "vanliga" människorna. Till skillnad från britterna
brukar dock karaktärerna och handlingarna vara skruvade och
surrealistiska men likafull trovärdiga. "Att Återvända" är inget
undantag även om den tillhör en av Almodovars mer lugna
filmer. Det här är en film om tre generationer kvinnor från den
lilla byn Alcanfor de las Infantas där spöken frodas och männen
dör tidigt. De säger att man aldrig kan återvända hem. "Att
Återvända" är en film om att kunna hitta hem i sig själv. Det är
en film om kärlek, svek och försoning. Rolig, underfundig och bara
underhållande. Ypperligt skådespeleri.






Nu till helgen blir det Australia, Notes on a Scandal, Little Children, Paris Je t'aime och Mot väggen.

(Rebecca)

  • Kommentarer(2)//film.pimpaminhylla.se/#post27

My Blueberry Nights

VuxenSkapad av Rebecca 06 dec, 2009 02:06
My Blueberry Nights
____________________________________________________________
[*******]






- It's like these pies and cakes. At the end of every night, the cheesecake and the apple pie are always completely gone. The peach cobbler and the chocolate mousse cake are nearly finished. But there's always a whole blueberry pie left untouched.
- So what's wrong with the blueberry pie?
- There's nothing wrong with the blueberry pie. Just people make other choices. You can't blame the blueberry pie. Just no one wants it.





(Rebecca)


  • Kommentarer(0)//film.pimpaminhylla.se/#post26

Two Lovers

VuxenSkapad av Rebecca 02 nov, 2009 20:18
Veckans Diagnos - Känslomässig Störning... *Pling*
___________________________________________________________________
[*******]

För några år sen hade en TV-serie premiär som verkade vara exakt vad jag skulle gilla - stark kvinna som jobbar som rättsläkare med en bunt konstiga typer och som löser brott. Dessutom såg hon rätt bra ut. Det var inte många avsnitt jag stod ut. Människan, Jordan Rättsläkare, är en fullkomligt osympatisk, totalt egocentrisk och egoistisk människa med klara tendenser till någon form av känslomässig rubbning samt en illa dold psykopati/sociopati/you-name-it-she's-got-it.
- Jordan slänger sitt långa hår och ser arg ut samt utövar känslomässig utpressning på männen i sitt liv - sin chef, sina kollegor, sin pappa och de som har oturen att älska henne.
- Jordan bara måste följa sitt eget samvete och göra saker oavsett hur många fall hon saboterar eller hur många människor hon sätter i klistret.
- Jordan är en enkvinnas-republik med en diktatordespot som ska ha allt på sitt sätt eller på inget sätt alls! Bäva månde människorna i hennes omgivning.

("A 'sexy, brilliant' Boston medical examiner"... or just one annoying human?)


Jordan Rättsläkare har sänts säsong efter säsong vilket övergår mitt förstånd. Varför ska vi se en serie om en bortskämd, ouppfostrad tjurskalle utan tillstymmelse till social kompetens vars enda plus är hennes utseende och att hon karvar i lik?

Men Jordan är inte ensam. I Hollywood vimlar det av karaktärer som antagligen ska framstå som excentriska, sötvimsiga, bedårande smågalna, spännande impulsiva etc. Hjälten är på väg till ett bröllop med den stabila, lite tråkiga tjejen och på vägen träffar henne med stort H som rockar hans värld och visar honom hur lite krydda kan förhöja smaken på livet.

På vita duken framställs det som hjälten väljer helt rätt när han droppar sin gråa mus till flickvän och i stället tar sitt pick och pack och ger sig ut på äventyr med Ms Crazy Cute. I verkligheten, där riktiga människor bor, vet vi att käkar men en allt för stark chili så ökar förståelsen för uttrycket "Burn In, Burn Out". Skulle någon sätta sig ner och göra psykologiska profiler på dessa filmens kvinnor skulle de säkerligen ha en mängd diagnoser... var...

I filmens värld rider hjälten och hans flamma i väg mot solnedgången för att leva lyckliga resten av sina spännande liv. I verkligheten står mannen kvar och undrar vad fan det var som hände - så här skulle det ju inte sluta? Fröken Spännande visade sig ha allvarliga problem, driver honom till känslomässig ruin, drar och lämnar honom som ett ensamt vrak när den uppmärksamhet han kan ge inte längre klarar av att ge bekräftelse-narkomanen tillräckligt starka fixar.




Two Lovers är en lågmäld, långsamt berättad film om Leonard Kraditor, en vilsen ung man som bor hemma hos sina föräldrar efter ett misslyckat förhållande och ett misslyckat självmordsförsök. Ungefär samtidigt träffar han två kvinnor som är olika som natt och dag. Sandra är dotter till affärspartnern till Leonards pappa. Hon är en mörk vacker kvinna, varm, sensuell, omhändertagande och lågmäld. Hon faller för Leonard och erbjuder honom sitt hjärta och sin lojalitet. Michelle är Leonards granne som han räddar en dag i trappuppgången och som han sen är ohjälpligt förälskad i. Michelle, med sitt blonda hår, är en av poster boysen för känslomässig personlighetsstörning. Rolig, galen, vibrerande av liv och samtidigt känslig, deprimerad, needy, krävande och ytterst egocentrerad.

Leonard dras in i Michelles liv där hennes förhållande med en gift man får henne att åka berg- och dalbana i humöret och hon ömsom stöter bort Leonard och ömsom behöver honom. Och Leonard låter sig manipuleras och ledas. När Michelle inte vill veta av honom söker han sig till Sandra, den tålmodiga, och när Michelle behöver honom lämnar han allt och kommer springande.

I en scen, uppe på taket till huset där de bor, frågar Michelle Leonard om hans åsikter om hennes älskare - kommer han någonsin lämna sin fru för henne? Leonard svarar att han inte tror det, att män som älskaren sällan gör det och att Michelle bara slösar sin tid. Vad han inte inser är att han precis själv har svarat på sin egen outtalade fråga: Kommer Michelle någonsin lämna any Tom, Dick eller Harry för att vara med honom?

Och samtidigt ställs frågan om och om igen - vad är egentligen bra för oss? Vad är ett bra val? I vanlig Hollywood-ordning hade förstås Michelle varit bra och Sandra dålig så det naturliga för en independent-film borde vara tvärtom, men regissören, tillika manusförfattaren, James Gray gör det långt ifrån så enkelt. Gray har helt enkelt gjort en film som känns trovärdig och väl förankrad i verkligheten där livet sällan är svart eller vitt utan grått. (Pun intended) Two Lovers lyckas utan allt för mycket drama förmedla stora känslor som vi alla kan känna igen och relatera till.




Two Lovers tar tid på sig att berätta sin historia och den gör det med små, men väl uttänka medel. Emellanåt vill man slita Leonard ur filmen och ge honom ett par väl placerade örfilar för att få honom att vakna upp. Eller så vill man bara ta ett ordentligt snack med Michelle och be henne, i skarpa ordalag, att skärpa sig. Att se människor mödosamt arbeta sig fram via fel val till en, i princip, given katastrof, det ena hoppfulla ögonblicket efter det andra, är nästan fysiskt smärtsamt. Och ändå är det här en film som handlar om hopp och om att inte ge upp och om att hitta andra värden som är värda att kämpa för.

Förutom några små invändningar mot castingen, varken Joaquin Phoenix eller Gwyneth Paltrow känns riktigt hundra, så är det en film att tycka om.

(Rebecca)

  • Kommentarer(0)//film.pimpaminhylla.se/#post24

Hamlet 2

VuxenSkapad av Rebecca 19 okt, 2009 20:15
eller OKEJ, JAG HAR DÅLIG HUMOR!
[******]
_________________________________________________________________

I landet där de fria och modiga bor bestämmer marknaden vad som är bra film.
I landet där de fria och modiga bor är det mest nyskapande och radikala man kan producera en uppföljare på en uppföljare som är en uppföljare på en kassasuccé. Terminator 4, Scream 2 och 3, Ensam hemma 666 etc.



Så vad ska Dana Marschz göra när de hotar att lägga ner dramaundervisningen på skolan där han jobbar som just dramalärare? Han bestämmer sig för ett djärvt och vågat drag - han sätter upp Hamlet 2. För att fritt citera Dana Marschz fru: "Doesn't everybody die in the first one?"

Men Dana är en man som brinner för konsten och han vägrar ge upp. Hamlet 2 blir verklighet och vilken verklighet sen! Sällan har världen skådat en High School Musical som denna.



Okej, jag vet att jag har dålig humor. Och okej, jag vet att folk påpekar att jag skrattar högt åt mycket. Men Hamlet 2 var rolig och jag skrattade högt för det gick inte att göra något annat. Som parodi på High Schoolfilmer är den mer sofistikerad och bitsk än de brukar vara. Skämten är, låt gå för att en hel del är Helan- och Halvanskämt, underfundiga och rätt intellektuella. Filmen är emellanåt rätt förutsägbar, men det är en del av konceptet, och ibland får man sig riktiga överraskningar till livs.

Hamlet 2 är en söt och väldigt rolig liten film som inte bara underhåller utan faktiskt ger både en och två små tankar om livet. Visserligen är de tankarna rätt surrealistiska men vad spelar det för roll när vi lever i en surrealistisk värld?



Enligt rykten ska det inte vara helt osant att den brittiska kostymfilmen The Madness of King George, som bygger på en pjäs som bär titeln The Madness of King George III, fick tituleras om - man strök kungens sifferbeteckning - för man trodde att lanseringen av filmen i USA annars skulle misslyckas. Vem skulle vilja se 3:an när man inte sett 1:an och 2:an? Så sequelskadad är alltså "världen"...

(Rebecca)

  • Kommentarer(1)//film.pimpaminhylla.se/#post23

Slumdog Millionaire

VuxenSkapad av Rebecca 13 okt, 2009 12:24
EN GOD INDISK RÖRA
__________________________________________

[*******]



Jamal Malik sitter i heta stolen i programmet "Vem vill bli miljonär?" och svarar rätt på fråga efter fråga. Hur kan en kille som är uppvuxen i slummen uppvisa ett sånt resultat? Fuskar han? Eller finns det ett annat svar på hans makalösa framgång? Och varför är han med i programmet alls, en ung man som inte tycks bry sig särskilt mycket om pengar alls?

Det tog ett tag innan jag kom så långt ner på "måste-se"-listan att Slumdog Millionaire dök upp. Igår var det dock dags. Jag vet inte exakt vad jag hade förväntat mig av filmen, men jag vet att jag inte hade förväntat mig det jag fick se. Någonstans hade jag fått för mig att det här var en komedi, men skratten var, om hjärtliga, så få.
Slumdog Millionaire var snarare en sorglig historia om två bröders kamp för överlevnad i ett fattigt Indien. De är muslimer och lever tillsammans med sin mamma i vad som bäst kan beskrivas som en kåkstad i Mumbai. Trots det är det två levnadsglada, kreativa och innovativa gossar vi får möta. Deras mamma dör tidigt i ett uppror och Jamal och Salim står plötsligt ensamma och får göra vad de kan för att överleva.

Det skrämmande med filmen är att det som Jamal och Salim råkar ut för verkligen händer i världen. Överallt i världen, så väl i rika länder som fattiga, existerar barn på undantagstillstånd i samhällets periferi. De lever utanför samhällets kollektiva empati i en kall och hård värld som inte ger stora marginaler. Gränsen mellan att överleva eller att gå under är hårfin.

Det är ett bevis på människans okuvliga livsvilja att barn i dessa situationer ändå finner glädje, kärlek, omtanke och välvilja. För Slumdog Millionaire är inte bara en tragisk historia om utanförskap och elände, utan också en fantastisk historia om en ung man som aldrig ger upp på sin dröm och som vägrar låta sig besegras av sin omgivning. När livet kastar skit på Jamal håller han för näsan och dyker rakt in och kommer ut segrande på andra sidan. Och en dag sitter han på nationell TV och är på väg att vinna 2 miljoner rupieer. Hur gick det till egentligen?



Slumdog Millionaire är en film för alla kategorier av människor och det är en film jag önskar att alla våra skolelever skulle få se. Det är en film att skratta och gråta med, en film att känna med och en film som ger perspektiv. Allt som är bra med andra ord.

(Rebecca)

  • Kommentarer(1)//film.pimpaminhylla.se/#post22

Fler filmer som ska ses igen och igen

VuxenSkapad av Hanna Bjärnlid 21 aug, 2009 04:19

Här kommer nu min lista på de 10 filmer som man kan se mer än en gång. Flera kan ses tio gånger och är fortfarande lika underhållande.

10 Orsaker att hata dig

Om en pojke

Everything is Illuminated

Sagan om Ringen- triologin

Dagbok från en motorcyckel

Once upon a time in Mexico

Förnuft och känsla

The Nightmare before ChristmasWall-E

Walt Disneys klassiker (alla)

  • Kommentarer(1)//film.pimpaminhylla.se/#post20

Zach and Miri make a porno

VuxenSkapad av Rebecca 20 aug, 2009 00:14
STAR WHORES?
[******]
_______________________________________________________________


Det tog mig ett tag att komma till skott men i dag så la jag mig skönt tillrätta i sängen, placerade min älskade bärbara Cordelia (min dator) i knät och sen såg jag Zach and Miri make a porno.
Det tog ett tag innan filmen kom igång. I början kändes den nästan bara provocerande på ett sånt där amerikanskt vis, dvs gör inget radikalt, nyskapande, våldsamt eller pacifistiskt, politiskt utan släng in så många könsord, anspelningar på sex och fuck i varje mening. Det får amerikanerna att skrika högt av moralisk indignation, men som svensk är man härdad efter att ha sett Börje Ahlstedt bada naken i otaliga filmer och hört en arg Ernst-Hugo Järegård gorma så öronvaxet härsknar i ren förskräckelse. Det amerikanska provokationerna resulterar i uttråkade gäspningar.

Efter tag tar sig dock filmen och till slut skrattar jag högt åt den här söta historien. För det är söt den är. Den är inte chockerande eller vågad utan det är en söt romantisk komedi om än med ett ovanligt tema. Historien känns igen från otaliga filmer: pojke är kär i flicka och flicka är kär i pojke, men det vet inte om det själva eller kan erkänna det för varandra. Komplikationer på vägen. Lyckligt slut där de tu får varandra.

Zach and Mira make a porno är faktiskt inte så mycket mer. Jag är aningens besviken för med det ämne filmen har - två goda vänner som i akut brist på pengar bestämmer sig gör att göra en porrfillm - kunde det här ha blivit så mycket bättre. mer edge, mer svärta, mer salt. Men Zach and Mira make a porno stannar tryggt kvar i facket för romantiska komedier.

Filmen är dock underhållande och rolig och har en relativt intelligent dialog. Som underhållning för stunden så är det helt klart värd betyget 6/10 och jag skulle inte tveka att rekommendera den. Det finns egentligen bara en enda sak jag tar med mig från filmen som jag finner tankvärt på längre sikt- En sak som stör och irriterar mig. Varför är det så in i helevete* ont om kärleksfilmer där kvinnan är lönnfet, alldaglig, inte direkt en puma, klär sig som en luffare och mannen är en hunk, snygg och attraktiv som få?



(Rebecca)




  • Kommentarer(2)//film.pimpaminhylla.se/#post19

Hurra! Tummen upp till Stålmannen

VuxenSkapad av Hanna Bjärnlid 16 aug, 2009 02:52

Superman Returns kom ut på bio 2006 men jag har varit hemskt efterbliven och inte sett den, trots att jag egentligen älskar superhjältarfilmer. Stålmannen var min favorit som barn och jag har starka minnen från när jag var liten då jag var lite småkär i Christopher Reeves Stålmannen och Clark Kent.

Det var utförsäljning av hyrdvd:er och bland dem fanns två-discutgåvan av Superman Returns för ynka $4 (ca 20;-). Hade jag vetat vad som väntat hade jag gladeligen köpt den ny för 199;- Jag var salig efter filmens slut och Stålmannen snor förstaplatsen på min favoritsuperhjältelista från Spindelmannen.

Vad jag förstår så gick inte den här filmen hem hos biopubliken lika mycket som väntat men att alla Stålmannen-fans var väldigt förtjusta i den. Det kan jag förstå, Brandon Routh gör en fantastisk och mycket sympatisk Stålmannen och Clark Kent. Trots att han springer runt i världens töntigaste kostym får han det att se ut som den mest naturliga klädsel. Jag bör se om de första Stålmannen filmerna innan jag kan uttala mig om Routh gör en bättre Stålmannen än Reeve men det skulle inte förvåna mig om han gör det.

Anledningen till att filmen inte blev världens hit är förmodligen för att den saknar det som alla andra superhjältefilmer innehåller: action. Ingen kan slåss mot Stålmannen, här är det en battle of the minds med väldigt lite våld och i princip inget pangpang. Vilket givetvis inte gör något alls, den är minst lika spännande ändå.

Mer än så kan jag inte säga, köp/hyr/se den här filmen så fort du kan!

  • Kommentarer(3)//film.pimpaminhylla.se/#post18

The Curious Case of Benjamin Button

VuxenSkapad av Rebecca 14 aug, 2009 21:56
VAD FÅR EN FILM HETA EGENTLIGEN?
______________________________________________

I dag såg jag filmen The Curious Case of Benjamin Button Med Brad Pitt och Cate Blanchett i huvudrollerna. Efteråt diskuterade jag filmen med en god vän. Han gillade den inte alls och jag var väl inte överväldigad direkt. Filmen är inte dålig direkt och jag gillade budskapet som jag ansåg mig ha fått mig till livs - varje människa har ansvar för sitt liv och att göra det bästa av det och det finns inga ursäkter eller undanflykter. Oavsett vem vi är eller vad vi är så börjar och slutar våra liv på samma sätt. Till och med om vi åldras baklänges...

Måla mig överraskad!
F. Scott Fitzgerald är författaren bakom novellen som har gett namn på filmen. Efter samtalet med min vän så blev jag nyfiken och kollade upp det hela. Det visar sig att novellen och filmen har mycket lite med varandra att göra. Namnet, och ursprungshistorien om att åldras baklänges, är i princip det enda som överensstämmer mellan de två versionerna.

Nu har jag tankat ner orginalet som ljudbok och ska lyssna på den så snart jag kan. Men frågan kvarstår - vad får en film heta? Var slutar adaptioner och övergår i ren stöld och surfandet på andras framgång och etablerade namn tar vid?

(Rebecca)

  • Kommentarer(2)//film.pimpaminhylla.se/#post17

Happiness

VuxenSkapad av Rebecca 10 aug, 2009 02:13
HAPPINESS - ett obegripligt, svart fenomen
[*****]
____________________________________________






134 minuter. 134 minuter av mitt liv. Happiness. Titeln är i sig ett stort skämt för ingen i filmen lyckas hitta lyckan. Efter att ha tittat på Happiness för andra gången på kort tid (courtesy TV4 Film) så kan jag ärligt säga att jag fortfarande inte begriper ett ting.

Historien är tämligen enkel och samtidigt väldigt invecklad. Helen är yngst av te systrar och ska föreställa vara en lycklig och framgångsrik författare. Hennes äldre syster, Trish, har funnit sin lycka i sitt äktenskap med en framgångsrik psykolog och deras två söner. Deras äldsta syster, Joy, letar fortfarande efter kärleken och karriären utan större framgång. Systrarnas föräldrar ska efter 40 års lyckligt äktenskap finna lyckan i en skilsmässa. Runt omkring dessa tre systrar kretsar andra karaktärer som också söker lyckan på olika sätt - Helens perversa granne som ringer obscena samtal, Trishs son som bara vill få komma, mannen som i hemlighet är pedofil etc.




Problemet med filmen som jag ser det är att den inte riktigt vet vad den vill. Det finns hysteriskt roliga scener i Happiness, t ex när perverse grannen Allen (Philip Seymor Hoffman) går på dejt med sin granne Kristina (Camryn Manheim). De har träffats då hon har gått runt i huset och berättat om det hemska öde som drabbat deras dörrvakt. Han har blivit mördad och fått penisen avskuren. På dejten, där de sitter på ett nästan kliniskt vitt café och äter glass, avslöjar den väna och ordentliga Kristina att det var hon som mördade Pedro, att hon har hackat upp honom i småbitar och att han nu ligger i hennes frys där hemma. Hela scenen är absurd och det är svårt att låta bli att skratta.

Men skratten fastnar hela tiden i halsen. När familjen får veta att pappan är pedofil så är det på samma hysteriska absurda sätt men det är omöjligt att skratta alls. Filmer som med humor får mig som tittare att tänka efter och visar på det surrealistiska i verkligheten är bra. Jag tycker om den typen av filmer. Men de måste göras med en viss finess för att funka. Här blir skrattet bara en dålig smak i munnen. Jag antingen skäms eller blir generad i TV-soffan och filmen lyckas inte förmedla något till mig egentligen. Dramascener är bra och komediscener är bra men kemin dem emellan funkar inte och de gifter sig inte alls utan är som olja och vatten.

När eftertexterna rullar är jag bara förvirrad... Okej, lyckan finns inte och att ens försöka leta efter den är meningslöst men samtidigt finns det liv finns det hopp? Ska jag skratta eller gråta? Vad ska jag ta med mig härifrån? Missförstå mig rätt - filmen är inte direkt dålig om man ser den som en novellsamling. Enstaka scener är lysande och skådespeleriet är rakt igenom väldigt, väldigt bra.Det är bara helheten som jag inte kan få grepp om. Men med tanke på alla pris Hapinness har blivit nominerad till och vunnit samt den lysande kritiken filmen fått så är det kanske bara jag...?

_____________________________

Joe och Bill pratar om sina söner och Joe uttrycker en oro för att hans son är homosexuell och funderar på vad han ska göra åt det:
Joe: What do you think would happen if I got him a professional... you know.
Bill: A professional?
Joe: Hooker. You know, the kind that can teach things. First-timers, you know. Break him in.
Bill: But Joe, he's 11.
Joe: You're right, you're right. It's too late.
_____________________________

(Rebecca)

  • Kommentarer(0)//film.pimpaminhylla.se/#post16

Then She Found Me

VuxenSkapad av Malin 27 jul, 2009 20:24

Med den biologiska klockan högt tickande gifter sig April Epner (Helen Hunt) med Ben Green (Matthew Broderick) i akt och mening att fort som sjutton få barn. Valet av make kanske inte var det allra bästa – han verkar mest längta efter att bo hos mamma och fortsätta vara lätt oansvarig och omhändertagen. Han lämnar henne också efter ca 1 år och där står April med sin tickande klocka. Aprils mor, som är mycket sjuk, tycker att det inte är så mycket att tjafsa om – man kan ju adoptera. Men April är fixerad vid tanken på ett biologiskt barn trots att hon själv är adopterad. I samma veva blir April kontaktad av sin biologiska mor, den milt sagt originella Bernice Graves (Bette Midler). Som om inte detta räckte stöter April på Frank, förälder till två barn på den skola April arbetar på, som hon blir förälskad i. Dessutom visar det sig Bens och Aprils allra sista kuttrasju i sänghalmen resulterat i, just det, att April är med barn.

Det här är ingen märkvärdig film egentligen. Men jag är rätt förtjust i sådan här filmer som på något sätt pekar på vardagens, och livets, vansinne. Det jag verkligen gillar är att hjältinnan tillåts vara lätt förgrämd, inte särdeles piffig och rätt vanlig. Hon är helt enkelt medelålders och det syns. Om Bette Midlers skådespelartalang kan jag tycka att den är tämligen begränsad men just den här typen av roller passar henne. Matthew Broderick är inte någon hunk heller precis men ge mig Mr Darc….fe’låt, Colin Firth och hjärtat börjar klappa. Filmen är väl värd att se en kväll när man känner för en smårolig film.

  • Kommentarer(3)//film.pimpaminhylla.se/#post13

Mellan väggarna

VuxenSkapad av Malin 10 jul, 2009 09:49

Originaltitel Entre le murs

(******)

I filmen får man följa Francois under ett år som lärare i en 8:a. Skolan är belägen i en invandrartät förort till Paris, med andra ord en skola det inte alltid så lätt att vara lärare i. Man får också följa resonemanget i kollegiet om olika elever och de ställningstaganden lärare och rektor måste göra på grund av det som händer på skolan. Skildringen av skolan väjer inte för vardagen eller det svåra med läraruppdraget. Francois vill vara en bra lärare och anstränger sig för att nå eleverna. Ibland lyckas det men ibland leder det till att de öppet ifrågasätter honom och till och med försöker sätta dit honom. Detta ligger långt ifrån romantiska skildringar av en hängiven lärare som i till exempel filmen Freedom Writers (bra film men ack så amerikansk på alla sätt – i den är läraren ett helgon) eller för den delen Döda poeters sällskap.

Filmen ger intryck av att vara en dokumentär vilket också ligger nära sanningen då filmen bygger på en bok skriven av just Francois. Författaren spelar alltså också huvudrollen i filmen. Alla elevroller spelas av amatörer – och de spelar sensationellt trovärdigt. Och eleverna går själva på en skola motsvarande den som skildras i filmen. Det finns inte en falsk ton i denna film – imponerande.

Som lärare kan jag verkligen känna igen mig i skildringen av relationen mellan Francois och eleverna. Man vill väl men ibland blir det bara fel och man begriper inte alltid varför. Eftersom jag är lärare så ser jag filmen genom lärarglasögon och kan konstatera att den är otroligt ärlig i sitt skildrande av skolans värld. Även om mycket skiljer mellan franska och svenska skolor upptäcker jag att det är nog än mer som förenar. Att filmen inte får högre betyg beror nog på att jag inbillar mig att det är en film som inte är alldeles lätt att ta till sig. Den är mycket mörk även om där också finns glimtar av ljus. Det skulle vara intressant att diskutera den med någon som inte i vuxen ålder varit involverad i skolan på yrkesbasis.

  • Kommentarer(0)//film.pimpaminhylla.se/#post11

Citronträd och motorolja

VuxenSkapad av Malin 06 jul, 2009 20:58

Orginaltitel The World's Fastest Indian

********

Den drygt 60-årige Burt Munros stora intresse i livet är hans motorcykel, en Indian från 1920 och höga farter. Motorcykeln har han byggt på och pulat med under många år i sitt skjul i den lilla staden Invercargill på Nya Zeeland. Han är mycket fiffig och har många idéer om hur han ska förbättra sin Indian. Burts dröm är att åka till USA för att testa hur snabb hans motorcykel är. En insamling från goda vänner och en belåning på huset gör att han kan arbeta sig över på en båt med motorcykeln i lastrummet. Under resans gång träffar han många människor som fascineras av hans person och passion. Burt har också ett gott öga till kvinnor som har ett lika gott öga till honom. Historien om Burt och hans liv bygger på en sann historia.

Burt spelas av Anthony Hopkins som är mycket trovärdig som den originelle nya zeeländaren. Övriga skådespelare tecknar också fina porträtt av sina rollfigurer. Hela filmen är tämligen lågmäld och trovärdig med inslag av stor humor. Jag kan varmt rekommendera denna film för en kväll när man vill se något som ger en tron på människan tillbaka.


  • Kommentarer(0)//film.pimpaminhylla.se/#post5

En gåva för livet

VuxenSkapad av Malin 05 jul, 2009 22:34

(inte en enda stjärna)

Filmen handlar om en ung kille vars stenrika farfar just har dött. Hela släkten är snuskigt rik och alla är otrevliga, egoistiska och elaka. Så också den unge hjälten Jason som är lika rikemansodräglig. Vid bodelningen, som hålls av farfaderns bästa vän, som tillika är adovkat, meddelar släktingarna vad de fått i arv. Jasons far har dött många år tidigare men Jason räknar inte med att ärva något eftersom han hatar sin farfar. Jason har pengar så han klarar sig ändå onekligen. Farfadern verkar ha någon slags skuld till att Jasons far dog. I vilket fall som helst visar det sig att farfar har planer för Jason, han ska, från andra sidan graven, ge sonsonen ett antal läxor som kommer att leda till belöning, läxorna ska ge en gåva för livet. Av någon anledning går Jason med på att göra de olika prövningarna trots att han inte vet vad som ska hända. Det är med andra ord en klassisk saga där den unge hjälten ska gå igenom ett antal prövningar för att få hela kungariket och prinsessan därtill.
Två roller är lite roligare, en ung flicka som Jason möter och farfaderns advokat. Men när flickan visar sig vara allvarligt sjuk så blir även hennes roll lätt smetig. Givetvis är hon i äkta amerikansk filmanda alldeles för vuxen för sin ålder men man får vara tacksam för det lilla i denna smörja till film. Advokaten är duktig på att spela trött på bortskämda rikemansbarn.

Denna film hade kunnat bli riktigt underhållande om inte manusförfattare och regissör tagit sig själva och sitt budskap på så förtvivlat stort allvar. Med lite sjuk humor och lite sälta i berättande hade filmen kunnat bli ett helt okej tidsfördriv. Nu blir den istället en mycket moralisk historia även om jag tycker moralen svajar högst betänkligt mellan varven.
En roll i filmen spelas av en av mina favoritskådisar, Brian Dennehy. Men att, som jag gjorde, hyra filmen för hans skull ska man nog inte göra. Jag avråder bestämt från denna film om man inte är i behov av lite självplågeri. Den kan också fungera som hjälpmedel när man har magsjuka - om det är svårt att kräkas är det bara att se denna film och sen är det ingen konst att spy så det står ohärliga till.



  • Kommentarer(1)//film.pimpaminhylla.se/#post4

Penelope

VuxenSkapad av Rebecca 01 jul, 2009 00:43

SMÅSTADENS NACKDELAR

Att bo i en liten stad och att inte hänge sig åt nedladdning ger ett mycket begränsat utbud av filmer. I princip har vi en filmuthyrare, om vi bortser från mackernas magra hyllor. Biografen visar en, till två filmer i veckan i stadens enda salong - en film i taget, en visning per kväll filmen visas vilket inte är alla dagar i veckan. För tillfället har de dessutom sommaruppehåll. För en filmentusiast har hyrfilm via nätet vart en välsignelse. Att för en relativt liten slant i månaden kunna hyra obegränsat med film från ett stort bibliotek och få dem levererade direkt hem i brevlådan... det har varit den cineastiska flytvästen i filmmörkret. Nu har CDON, som har försett mig med film de senaste åren, annonserat att de lägger ner sin verksamhet. Återstår gör bara Lovefilm, som jag vägrar ha med att göra då jag inte själv får bestämma över vilka filmer jag ska få se. Vad ska jag göra nu??

I kväll satte sig Malin och jag i soffan och såg en av de sista filmerna från CDON och sörja en era som nu går i graven för mig.

Penelope
[******]
___________________________________________

Penelope är en söt och rolig liten film som med ett sagotema berättar en klassisk historia om en ung kvinnas väg för att hitta sig själv. Penelope föds in i aristokratin och en familj drabbad av en förbannelse - de kvinnor som föds kommer att se ut som grisar, dvs grisöron och tryne. Enda sättet att bryta förbannelsen är att gifta sig med "en av sina egna". Tyvärr är de unga blåblodiga männen inte allt för benägna att fria efter att de träffat Penelope. De flyr snarare hals över huvudet. Tills Max kommer in i hennes liv. Han är annorlunda på någt sätt...

Filmen var bedårande söt. Bra skådespelare som gör den lätt sötfåniga historien trovärdig trots allt, underbara scenografi och emellanåt rätt brutal humor gör filmen klart sevärd. Dessutom har den ett lite annorlunda slut som ger extra plus i kanten!

(Rebecca)



  • Kommentarer(1)//film.pimpaminhylla.se/#post1
Nästa »