Pimpa min hylla med film

Pimpa min hylla med film

.............................................................................

[Böcker] [Film] [Musik] [Recept & Mat] [admin]

.. lite kort om oss ............................................................................................................

Pimpa min hylla med film
är en sub-blogg till Pimpa min hylla.se och här kör vi samma koncept fast koncentrerar oss på rörliga bilder i stället.
..................................................................................................................... välkomna ..

Malin@pimpaminhylla.se & Rebecca@pimpaminhylla.se

Kostymdrama? Eller vadå?

Allmänt lallandeSkapad av Rebecca 29 mar, 2011 14:28




Okej, jag har grubblat lite. Vet inte hur många gånger jag möts av motargumentet "...men jag gillar inte kostymdrama" när jag vill se någon Jane Austen-film. Visst, jag får respektera att människor har olika smak och att vissa inte kan se storheten i de filmer jag gillar. Och fram tills nu har jag också accepterat det. Meeeeen, så började jag grubbla lite över det hela. Särskilt efter Malins inlägg om Porträtt av en dam och diskussionen som följde på det.





Hur kommer det sig att en del människor som säger sig inte gilla kostymdramor i själva verket ser rätt många såna? Är det egentligen något annat de vänder sig emot än själva kostymerna? Och vad är det i så fall? För de kan väl ändå inte tro att Clint Eastwood klev runt i Hollywood med en matta kastad över axeln på sin fritid? Eller att Heath Ledger och Mel Gibson alltid har hästsvans med sammetsband? De måste väl ändå förstå att det handlar om kostymer?




Hur kommer det sig att en del människor kan se Notting Hill och gilla den men vägrar konsekvent att ens försöka se Stolthet & Fördom?





Några svar har jag inte, men jag tycker tänket är intressant och jag tänker fortsätta tänka kring frågeställningen och plåga min närmsta omgivning med det.

(Rebecca)

______________________________________________________________
Widow McBain på Filmtipset.se

  • Kommentarer(2)//film.pimpaminhylla.se/#post39

Ibland behövs inte mer

Allmänt lallandeSkapad av Rebecca 02 nov, 2010 23:57
TVÅ FILMER PÅ SAMMA TEMA
__________________________________________________________________



Ibland är livet inte mer än bara alldeles bra. Jag sitter i ena soffan hos bästa vännen. På bordet står en gigantisk kopp med te, en tallrik på vilken världens godaste brownie vilar och i knät ligger en nyss påbörjad stickning. I andra soffan snarkar bästa vännen ihop med sin man och katten. På TVn går The Invention of Lying. Allt är vilsamt, nästan meditativt. Lugnt, stilla och en sällsynt tystnad inombords.

I går såg vi på The Joneses, en film om den stora lögnen i vårt genomkommersialiserade samhälle och i dag såg vi då The Invention of Lying, en något mer humoristsk approch till ämnet "lögnen".

Kontrasterna mellan filmerna och mitt eget liv i just detta ögonblick är total. Att bara existera i ögonblicket här och nu, precis som man vill, är så långt från de livslögner som filmerna handlar om. Som tur är företar det inte underhållningsvärdet på filmerna. Betyg finns på Filmtipset!

Bortser jag från avsaknaden av pojkvännen så har det varit en näst intill perfekt kväll faktiskt.

(Rebecca)



PS.
Vill du också baka världens godaste brownies?

Leilas Brownies
(Chocolate Chip Walnut Brownies)
________________________________________

1 PLÅT
350 g mjukt smör
6 dl råsocker
3 dl kakao
1 dl ljus sirap
½ tsk salt
6 ägg
3 dl vetemjöl
400 g vit choklad, grovt hackad
250 g valnötter

FUDGE GLAZE
3 dl vispgrädde
1 dl mjölk
1 dl ljus sirap
1 tsk mald ingefära
400 g mörk choklad

Rör smör och socker pösigt och vitt.
Blanda ner kakao, sirap och salt.
Rör ner äggen, ett i taget.
Vänd ner vetemjöl.
Vänd ner chokladen och valnötterna.
Bred ut smeten på en ugnsplåt och grädda i 175 grader i 15-25 min. Browniesen ska vara aningens kladdig inuti. testa med en sticka.
Låt svalna.

Koka upp grädde, mjölk, sirap och ingefära och ta av den från värmen.
Blanda ner chokladen och låt den smälta.
Låt glazen svalna något och bred den sen över kakan.
Låt stå svalt tills glazen stelnat.

Servera som den är, eller med lite vispad grädde eller vaniljglass.


  • Kommentarer(2)//film.pimpaminhylla.se/#post35

♥ Att älska film ♥

Allmänt lallandeSkapad av Rebecca 04 sep, 2010 19:27


Lördagsfrågan:
Vad har Frank Capra, Brian de Palma, Billy Wilder, James Stewart, Hitchcock, North by Northwest, Claudette Colbert och Michael Jackson gemensamt?

Rätt svar: De är några av de namn på skådespelare, regissörer, filmer och artister som nämndes i en sliten skinnsoffa i studentkorridoren i går.





Att träffa någon som är lika nördig och insnöad som en själv, oberoende av vad det är man är besatt av, är en sån lisa för själen. Visst är debatter och starka argumentationer för olika ståndpunkter roliga, underhållande och utvecklande, men ibland vill man bara få sitta ner en stund och åha och aha sig tillsammans med en likasinnad, förstående individ.

Som när jag påtalar hur fantastisk skådespelare jag tycker James Stewart var och jag genast mötes av ett stjärnögt bifall och filmreferenser som enbart stärker mitt påstående. Eller när M, nyinflyttad i korridoren, med avslöjar sin passion för filmer av Frank Capra - Frank fuckin' Capra FFS! - så kan jag bara sucka nöjt, nämna min egen favorit bland hans filmer och utbyta filmupplevelser. Upptäckter leder till nya upptäckter och tillsammans målar vi en filmens karta där vi kan rita in den gemensamma terrängen och samtidigt fylla i varandras eventuella luckor. Framför mig breder sig ett fantastiskt filmlandskap ut sig där idel gamla vänner som Borta Med Vinden, Citizen Kane, Det Hände En Natt, The Philadelphia Story, Singin' In The Rain med mera ger nostalgikänslor och själslig lycka.

Likaså är det fantastiskt att få sitta ner och prata film, med betoning på film, med en annan människa. Att få möta någon med ett genuint filmintresse. Någon som faktiskt inte bara känner till filmer utan dessutom har sett dem, vet deras kontext och som, även om man inte kan direkt gillar en film, kan se bortom personligt tycke och smak och föra en intelligent konversation om den. Någon som inte ser filmer för att man måste eller bör utan för att man faktiskt vill -vill berika sig själv på filmområdet. Måla mig lycklig och glad helt enkelt!


Hur många av de största filmerna genom filmhistorien har du själv sett?
TCMs lista över de 100 största filmerna
IMDBs lista över de 250 största filmerna


(Rebecca)

  • Kommentarer(1)//film.pimpaminhylla.se/#post34

Star Wars forever

Allmänt lallandeSkapad av Rebecca 18 aug, 2010 13:27
Där står vi, svetten rinner ner längs ryggraden. Luften är precis stilla och mättad av fukt. Allt är klibbigt. Just den dagen vi städade ur friggeboden. Malin och jag sliter och bär och sorterar. Vad ska säljas, slängas och behållas? På gräsmattan växer högen med gamla sällskapsspel som tjänat ut sitt syfte. Hur många gånger kan man egentligen vinna Vem Vill Bli Miljonär? eller Jeopardy innan de man känner vägrar spela mer med en?




Granne med skottkärra och nykokta kräfter dyker plötsligt upp som ett välbehövligt avbrott. Hon tittar på spelen och noterar Star Wars TP i "spara"-högen och fäller kommentaren: "Mina barn höll på med Star Wars när de var små". Där står jag, snart 40 år, och Malin, något äldre, och vi håller fortfarande på med Star Wars. Få spel är så självklara i "spara"-högen om just det spelet. Likaså på filmsidan - bland DVD-filmerna som ska sparas finns det inte ens en nanosekunds tvekan om huruvida jag verkligen behöver spara den. Ja, det måste jag! Självklart! Det är ett axiom.

Jag har dreglat över Han Solo, velat hångla upp Leia i sin Jabba The Hut-outfit, slå Luke Skywalker på käften när han är mesig, ha en egen C-3PO och självfallet... drömmen om en egen lightsaber dör nog aldrig.

Jag tänker vägra bli för gammal för Star Wars av den enkla anledningen att jag inte tror man någonsin kan bli för gammal för någonting. Någon sa "Bara tråkiga människor har tråkigt". Människor utan fantasi och kreativitet växer upp och tror de måste bli vuxna på ett alldeles särskilt sätt - att det finns en formlös nylonklänning med ruggad insida som väntar på en när man blir pensionär. Som om att vara vuxen är något allvarligt som man måste vara strikt seriös med.

Snart är det lördag. Jag tror jag ska övertala pojkvännen att vi stannar i sängen hela dagen, ser på Star Wars och käkar kalaspuffar direkt ur paketet till middag. Länge leve livet!


(Rebecca)

  • Kommentarer(1)//film.pimpaminhylla.se/#post33

Var filmen lika bra som boken?

Allmänt lallandeSkapad av Rebecca 08 jan, 2010 02:26
*Missa inte filmfrågan längst ner i inlägget*


Den eviga frågan: Var filmen lika bra som boken?
_________________________________________________________




Först vill jag säga att det är synd om mig. Mycket synd om mig. Jag är sjuk. Feber, halsont, hosta och en evinnerligt rinnande näsa. Det är inte själva förkylningen som är mest tärande dock utan det som hotar att ta mitt liv i förtid är den erbarmliga tristessen de få timmar man är vaken nu och då på dygnet. Efter att ha pillat naveln under en timme medan jag försökte hitta nya mönster i taket insåg jag att jag var tvungen att göra något. Feberfrossa OCH rastlöshet är inte bra grejer att kombinera. Men vad ska man göra när orken är i princip lika med noll? Cordelia är det självklara svaret! Cordelias systrar är otacksamma stycken - Goneril är på tok för stor och tung att ens tänka på att släpa över till sängen och Regan är inte skapt för dylika tjänster. Nej, lilla nätta Cordelia, som visserligen aldrig kommer säga att hon älskar mig, blir den som i handling aldrig sviker sin trötta och sjuka monark. Troget står hon, rosa och vacker, på nattduksbordet och utför alla små tjänster man ber henne om. Som att visa film t ex.

Efter att ha förberett mig i någon timme hasade jag mig de två långa metrarna över golvet och gjorde en räd mot bokhyllan där DVDerna står. För att slippa anstränga mig mer på någon vecka eller så tog jag med en bunt med filmer jag inte sett tidigare och pallade upp mig i sängen och somnade bums. När jag vaknade några timmar senare började jag se den första filmen och en bit in insåg jag att jag faktiskt hade läst boken som filmen uppenbarligen var baserad på. Så även nästa film och den där på. Jag hade, av slump, bara valt filmer som hade böcker som förlagor. När man ser filmer som en gång i sin ungdom var litterära verk brukar alltid den tidlösa frågan infinna sig: Var filmen lika bra som boken?

För några dagar sen var jag inne på Bokhora och läste allt intressant som står där. De hade frågan upp - vad är bäst: boken eller filmen? En klok människa, som jag i skrivande stund glömt namnet på, svarade att det är en omöjlig fråga. Det är som att fråga om en tavla eller en staty är bäst. Böcker och film är två helt olika medium och som sådana är de i princip ojämförbara. Personligen har jag alltid tycket att frågan om huruvida en film är lika bra som boken är orelevant. Jag skriver under på att jämförelsen bok/film är som att jämför äpplen med päron. Att låta en film få vara en film, vare sig den är baserad på en bok eller inte, är att visa respekt för ett medium.

Nu tänker jag blanda in konstruktivisterna i leken. Dessa filosofiskt lagda män och kvinnor ansåg att det finns inget som är objektiv. Allt är konstruerat. När vi går fram för att studera en stol kan vi inte säga något objektivt om stolen, även om vi tror det. Skälet till det är att vi redan när vi närmar oss stolen har en förutfattad, konstruerad, idé om "stolar" och vi kommer bedöma vår stol utifrån denna konstruktion.

Vad har nu stolarna med film att göra? Så länge vår allmänna konstruktion, vårt axiom, är att är en film baserad på en bok så är det boken fast i rörliga bilder så kommer vi inte bedöma filmen för vad den de facto är: en berättelse, en idé, en tanke återberättad i ett nytt medium vilket ger nya förutsättningar. För att återknyta till det konstruktiva exemplet ovan - vi skulle aldrig bedöma en stol som om den vore ett bord. Det vore respektlöst mot stolen. Stolen har en rätt att få, om den nu ska bli bedömd, att åtminstone bli bedömd för vad den är.

Om man överhuvudtaget ska göra en jämförelse mellan boken och filmen vilket kan vara svårt att låta bli, tycker jag att det är rimligt att man ägnar sig åt idén i stället för rekvisitan. Vad beträffar de flesta filmer som baseras på böcker så skulle man, utan att våldföra sig på bokens bärande idé, kunna ändra på många detaljer t ex huvudpersonernas namn, ålder eller kön, omgivningar, tidsepoker etc. Shakespeare är ett lysande exempel på en man vars verk har filmatiserats om och om igen. Det funkar ypperligt att placera Romeo & Julia i ett nutida Los Angeles med gängkrig och MTV som bakgrund. Shakespeares idé om omöjlig kärlek som leder till tragedi är oförvanskad. Östgötateaterns uppsättning av En Midsommarnattsdröm för några år sen funkade lysande trots att Leander fick Demetrius på slutet. Omständigheterna är världsliga, idén evig.

Nu kan man, som någon på Bokhora också gjorde, hävda att filmmakare kanske ska ta i beaktande vilken typ av bok det är de filmatiserar. Människans poäng var att väljer man att göra film på t ex Stieg Larssons populära och vida spridda/lästa böcker bör man kanske hålla sig mer till "originalet" än om man gör film på "smalare" böcker. Utan större reflektion tyckte jag det lät som en bra idé, men sen hörde jag den gamla bibliotekarielegenden Greta Renborgs röst vibrera i mitt inre. Jag förstår principen, det gör jag, men jag kan inte hålla med. Mitt vänsterradikala hjärta och min kommunistmarxistiska hjärna vägrar gå med på sånt nonsens!

Det man underförstått säger när man framför ett sånt argument är att den stora massan, "pöbeln", inte har tillräckligt stor intellektuell kapacitet för att kunna ta till sig och uppskatta adaptioner. Dessa lite simplare (?) människor med simplare (?) smak skulle inte kunna hantera att Lisbeth Salander är 28 år i stället för 24 eller att det inte fanns solstolar på Shakespeares tid (om nu inte Shakespeare anses som för svår.) Sådan chockerande omvälvningar kan uppenbarligen enbart hanteras av en kulturelit som läser smalare litteratur, underförstått lite finare litteratur, som varken Kalle, Nisse eller Stig förstår sig på.

Problemet, om det nu kan klassas som problem, ligger inte i människors förmåga att godta skillnader mellan boken och filmen. Det är snarare ett systemfel inom filmindustrin där man inte tydligare talar om för kunden vad den kan förvänta sig produkten. Åker jag till IKEA och köper en stol kommer jag vara missnöjd när jag kommer hem och det visar sig vara ett bord i det platta paketet. Inte för att bordet inte är fint utan för att jag förväntade mig något annat. Så länge filmindustrin, som självfallet vill utnyttja framgångsrika böcker, gör "filmatiseringar" kommer vi fortsätta vara besvikna. Inte för att vi är korkade utan för att det ligger i förväntningen. "Nu kommer äntligen Harry Potter på film".

Alla filmer som bygger på böcker borde ha ett klistermärke på sig där det klart och tydligt står att filmen enbart är baserad på boken och skillnader mellan bok och film inte kan förekomma utan definitivt kommer att förekomma. Återigen, detta är inte för at vi korkade utan för att vi lever i en värld där axiomet säger att vissa filmer ska bedömas med "boken" som mall. Tills det axiomet förändras och vi börjar behandla film-mediumet med respekt bör vi alla bli påminda om det från tid till annan. Så även jag...

(Rebecca)


FILMFRÅGAN
___________________________________________________________
I Robert Jordans mastodontserie Wheel of Time förekommer en ondsint varelse som när den visar sig för människor tar formen av, för den människan som ser henne, den vackraste kvinnan på jorden. Om vi nu är så galna att vi skulle försöka oss på att göra film av Wheel of Time (Ben Hur - släng dig i väggen!) vem skulle du då casta i rollen som denna magiska gudom?



  • Kommentarer(5)//film.pimpaminhylla.se/#post32

Jylmys med Tim Burton

Allmänt lallandeSkapad av Rebecca 24 dec, 2009 04:15


REKOMMENDERAD JUL-LÄSNING:
Tim Burtons The Death of the Melancholy Oyster Boy and Other Stories
_______________________________________________________








  • Kommentarer(0)//film.pimpaminhylla.se/#post29

Filmer man inte bör se klart ens

Allmänt lallandeSkapad av Malin 14 dec, 2009 20:34

Det finns filmer som är så usla att man inte orkar se färdigt dem. Eftersom jag inte lyckas skriva om de filmer jag faktiskt gillar, har i alla fall inte gjort det på flera månader, så kanske jag lyckas med att skriva om filmer för att varna andra från att se dem. Här kommer första varningen:

Evolution med bl a David Duchovny och Julianne Moore

Denna film annonserades som en SF-rulle av SVT. Jabba tänkte sf-älskaren Malin. Så jag höll mig vaken i lördags kväll, istället för att somna i soffan som jag brukar, för att bese denna film.

Filmen började lite konstigt men jag tänkte att regissören kanske hade en dålig dag vid just den delen av filminspelningen. Filmen inleds i vilket fall som helst med att en meteor slår ner någonstans i den amerikanska västern (kommer inte ihåg exakt var), lite vilda västernlanskap så där. Meteoren slår ner just som en konstig brandmannaliknande sak leker rädda docka i brinnande skjul. Några lärare på ett college i närheten får nys om meteoren och åker för att undersöka den. Meteoren visar sig ha med sig en främmande livsform som i laboratoriet visar sig genomgå en häpnadsväckande snabb evolution. Där någonstans började jag förstå att det inte bara varit en dålig dag för regissören utan en hel usel filminspelning. Jag härdade ut ett tag till och fick se encelliga saker bli konstiga maskar och lika underliga växter (i och för sig naturligt i och med att de skulle vara utomjordiska), samt, givetvis, galna amerikanska militärer. Mars attacks är en rolig film. Denna film har inga som helst likheter (som jag hann upptäcka) med den filmen.

Filmen lyckades inte vara rolig, bara outhärdligt uselt spelad med ett manus värdigt mina 8:or som gör film i skolan. Den lurade mig på en härlig sf-film (Battlestar var är du?) och när jag sett ca 30 minuter gav jag slutligen upp. Sen den inte!

Som en extra krydda kan jag återberätta vad hallåan sa nämligen att David Duchovny hade tackat nej till en roll i en av de nya Star Warsfilmerna för att spela in detta. För att citera Vivanne i Pretty Woman: Huuuuuge mistake!

  • Kommentarer(3)//film.pimpaminhylla.se/#post28

Skräckens timme

Allmänt lallandeSkapad av Rebecca 08 nov, 2009 17:19



Det är med skräck jag läser nyheten om att Disneykoncernen har lagt ett bud på fyra miljarder på Marvel Entertainment. Kan ni tänka er det? Iron Man och Musse Pigg sida vid sida? Sin City producerad av Disney i barntillåten tappning? Man får hoppas att undrens tid inte är förbi. Antingen säljs Marvel inte alls eller så låter Disney Marvel behålla sitt eget koncept och mixtrar inte med det. Troligt?

(Rebecca)


  • Kommentarer(0)//film.pimpaminhylla.se/#post25

Du sköna nya värld - med Di Caprio??

Allmänt lallandeSkapad av Rebecca 08 aug, 2009 22:12
Jag trodde vi alla hade fått nog av Di Caprios jakt på den sköna nya världen när han boardade Titanic och satt nytt världsrekord i att överleva i frysgradigt vatten. Nu hör jag att han ska producera och spela i en filmatisering av Huxleys dystopi Du Sköna Nya Värld som ska regisseras av Ridley Scott. Med risk för att göra en Anne Rice här så bävar jag för resultatet! Kan det, på något enda sätt, bli ett bra resultat av den kombinationen...

(Rebecca)

  • Kommentarer(4)//film.pimpaminhylla.se/#post15

John Hughes

Allmänt lallandeSkapad av Rebecca 08 aug, 2009 14:32
JOHN HUGHES - mannen som definierade min tonårstid
____________________________________________________

Dear Mr. Vernon,
we accept the fact that we had to sacrifice a whole Saturday in detention for whatever it was we did wrong. But we think you're crazy to make an essay telling you who we think we are. You see us as you want to see us... In the simplest terms, in the most convenient definitions. But what we found out is that each one of us is a brain...
...and an athlete...
...and a basket case...
...a princess...
...and a criminal...
Does that answer your question?

Sincerely yours, the Breakfast Club.




Först reagerade jag inte alls. Jaha, John Hughes är död. Ännu en kändis som trillat av pinn på senaste tiden. Men sen kickade minnet in. John Hughes - lät inte det väldigt, väldigt bekant på något vis? Och det var det förstås. Han är väl representerad i min lilla och något mediokra DVD-samling, som till största del består av rea-filmer. Filmer jag skulle rädda vid en brand är, förutom de absolut givna Borta med Vinden, Star Wars-triologin, Battlestar Gallactica, Jane Austen-filmatiseringarna.... Äsch, vem försöker jag lura - jag skulle rädda alla filmer! Poängen är ändock att vissa John Hughes-filmer har en given och klar plats i min filmhylla.

Han var en produktiv man och mycket av det han har gjort ger jag inte ens två ruttna lingon för. Maid in Manhattan har säkert sin publik bestående av hjärndöda kvinnor som sitter hemma och väntar på Mr Right. Ensam Hemma var lustig förstås men den kändes knappast som en film som förändrade världen för någon mer än Macaulay Culkin och det var inte inte direkt till det bättre. Beethoven, någon?

Tillsammans med filmer som Flashdance, Fame, St. Elmo's Fire och The Outsiders så var John Hughes tonårsfilmer de jag såg och som jag identifierade mig med, som jag ville vara en del av, som jag dagdrömde om... Även om jag växte upp i en liten småstad så kunde jag ändå identifiera mig med karaktärerna. Det fanns en känsla av att just så här var det oavsett om de bodde i USA och jag i Sverige. Hade jag träffat och pratat med Claire Standish, Allison Reynolds eller Sloane Peterson så är jag säker på att vi hade förstått varandra rakt av. Samantha Baker var jag i ett nötskal, Andie Walsh var min hjältinna och Watts... jag ville bara vara henne!

Vad som gör hans tidiga filmer så bra vet jag inte. Det kan förstås bero på att jag var i en ung och mycket påverkbar ålder när jag först såg dem, men eftersom jag inte är ensam om att gilla dem så torde de har ett högre värde. De är inga mästerverk i klass med Citizen Kane eller Casablanca eller Himmel över Berlin. Ändå har hans filmer lämnat outplånliga spår i mig, och många andra.

Är det hans starka fokus på ungdomarna i filmerna? Vuxenvärlden har en nästan statistisk roll och de vuxna i filmerna har mest karaktär av "frånvarande". De träder in från höger och levererar lite repliker när någon behöver en åthutning eller stärkande råd och sedan är det exit stage left. Därmed skapas en värld där tonåringen är mallen och det som allting utgår ifrån vilket gör att filmerna känns autentiska och trovärdiga. Det vuxna von Oben-perspektivet saknas och filmerna känns som om ett samtal mellan jämlikar.

Visst är de aningens moraliserande och pekar på hur man ska handla för att handla "rätt", men aldrig utifrån ett vuxenperspektiv utan ständigt utifrån ett tonårsperspektiv. Det är inte föräldrarnas kodex som gäller utan heder och ära definieras utifrån tonåringarna själva, vilket ökade känslan av samhörighet.

Visst är de aningens för sockersöta och de slutade i princip alltid lyckligt, eller vad man skulle kunna kalla för lyckligt om än inte helt traditionellt, men det ingav något som är en enorm bristvara hos många tonåringar - en känslan av hopp. Till skillnad från flertalet kvinnliga våp i senares tiders filmer (Pretty Woman, Maid in Manhattan, She's All That etc) som behöver en räddande prins så är karaktärerna i Hughes filmer starka. De bär alla på en inre kraft och även om de haltar sig fram med stukad självkänsla, känslomässiga sår och ärr så finns ändå styrkan där bakom som får dem att härda ut, stå på sig och komma ut som segrare på andra sidan. Det är inte alltid superlyckliga slut, men vi vet alla att det kommer gå bra och att Allison, Claire eller Andie kommer klara sig.

Hade Hughes gjort en annan typ av film mer riktad till en äldre publik men med samma fingertoppskänlsa för nyanser och språket och med samma insikter om sin publiks liv och känsloläge hade han antagligen varit en av de riktigt stora. Nu kanske han själv föredrog att göra fåniga komedier, men personligen tycker jag att det var synd på en sån talang att han hans senare filmer mest var av typen Visitörerna, Flubber, Mirakelet på 34de gatan och Maid in Manhattan. (Ett päron till farsa-filmerna och Curly Sue undanräknade.)

FILMERNA:
_________________________

Sixteens Candles
[Som jag redan sagt - Samantha Baker var jag... 15 år, känner sig bortglömd av sin familj på sin 16-årsdag. Kär i skolans snyggaste kille och uppvaktad av den nördigaste. Livet i ett nötskal.]

The Breakfast Club
[Oh, man! Den var underbar. De olika karaktärerna i biblioteket och hur de tvingas komma överens. Snobbiga Claire, introverta Allison, farligt snygge Andrew. Bakom fasaden är vi alla rätt lika ändå.]

Pretty In Pink
[En stark och självständig ung kvinnas kamp för rätten att vara den hon är och inget annat, trots lockande erbjudanden från populära håll.]

Ferris Bueller's Day Off
[Inte så soul seeking, men ändå tonårsrelationer och om att ta reda på vem man faktiskt är någonstans. Tre ungdomar skolakar från skolan och under dagen de upplever hysteriska äventyr så upptäcker de också en del om sig själv. Väldigt rolig... då...]

Some Kind of Wonderful
[Watts... så cool hon var. Och bli kär i sin bästa kompis så där hopplöst. Och han som blir kär i skolans snyggaste tjej som är ihop med någon tuffing och vilka komplikationer! Och återigen - vem är man och är vi verkligen så olika under ytan egentligen?]

She's Having A Baby
[Lite äldre och lite allvarligare. Nästa naturliga steg från high schoolfilmerna, men med samma dilemma - omgivnngens förväntningar, egna fördomar och sökandet efter vem man är i den här världen.]


(Rebecca)



  • Kommentarer(6)//film.pimpaminhylla.se/#post14