Pimpa min hylla med film

Pimpa min hylla med film

.............................................................................

[Böcker] [Film] [Musik] [Recept & Mat] [admin]

.. lite kort om oss ............................................................................................................

Pimpa min hylla med film
är en sub-blogg till Pimpa min hylla.se och här kör vi samma koncept fast koncentrerar oss på rörliga bilder i stället.
..................................................................................................................... välkomna ..

Malin@pimpaminhylla.se & Rebecca@pimpaminhylla.se

The Legend of the Seeker

TV-serierSkapad av Rebecca 01 okt, 2009 17:48
DRAKAR, DEMONER OCH MAGI
______________________________________________




För många år sedan läste jag en fantasy-serie som hette The Sword of Truth. Som så många fantasy-serier så nöjde sig inte författaren, Terry Goodkind, att göra en lagom tjock triologi utan mjölkade sin kassako tills intresset för Richard och Kahlans vidare äventyr totalt föll bort. Det jag minns av de första böckerna var att de ändå var läsvärda. Att det var en bra skriven, spännande och relativt mörk fantasy som verkligen vände sig till vuxna. Kapitlen med Mord Sith och deras tortyrmetoder lämpar sig knappast för 12-åringar att läsa.

För någon vecka sedan kom serien på tal i under ett samtal med en klasskamrat. Han är lika begeistrad i fantasy som jag, om inte mer, och han påstod att The Sword of Truth skulle finnas som TV-serie. det tog inte särdeles länge att verifiera hans påståenden och nu sitter jag som klistrad framför serien, kväll efter kväll, avsnitt efter avsnitt. Snart har jag sett halva första säsongen och jag är rätt imponerad ändå.

Ofta blir TV-serier med fantasyteman behandlade styvmoderligt. När SciFi-serier som Star Trek, Battlestar Galactica och Stargate har en relativt stor budget verkar de flesta fantasy-serier traditionellt sett vara hastigt ihopkokta med minimal budget. Dåligt castade, illa skrivna manus och skrattretande dåliga specialeffekter.

På senare tid har fantasy-serierna ändå fått ett uppryck, antagligen beroende på Sagan om Ringen- och Harry Potterfilmernas gigantiska framgångar. Marknaden har förstått att det finns fantasynördar som mer än gärna betalar för att se sina Drakar och Demoner få liv på bioduken... eller kanske ännu hellre hemma på DVDn.

Under givna förhållande är The Legend of The Seeker överraskande bra gjord. Castingen känns helt ok för det mesta och åtminstone huvudrollsinnehavarna kan leverera sina repliker trovärdigt. Specialeffekterna är inte så dåliga att de sticker i ögonen och de flesta avsnitt är spännande och underhållande med snygga fajtscener. Det enda jag har att invända mot serien är att den är klassad som barntillåten. Det här gör att många av de mörkare sidorna som finns i boken inte kommer till sin rätt.

Bland annat vet jag att jag uppskattade hur Goodkind i sin berättelse vände på saker och tankar - människor som var goda ena stunden var onda i nästa och hur alla människor är dualistiska. Särskilt framkom det i kapitlen där hjälten Richard blir tillfångatagen av Mord Sith och hur han hjärntvättas och bryts ner och hur det kommer att påverka honom framöver. Det här finns till viss del kvar i serien men då serien är barntillåten har man tvingats ta bort många av de delar som tydliggjorde och förklarade hur komplext förhållandet mellan en Mord Sith och hennes fånge är.

Får ni tag på serien kan jag ändå rekommendera den. Den är underhållande och lagom småputtrig. En lagom skön soppa att inta när man är trött och inte önskar sig allt för mycket djup och eftertanke utan bara vill bli underhållen.

(Rebecca)

  • Kommentarer(2)//film.pimpaminhylla.se/#post21

Fler filmer som ska ses igen och igen

VuxenSkapad av Hanna Bjärnlid 21 aug, 2009 04:19

Här kommer nu min lista på de 10 filmer som man kan se mer än en gång. Flera kan ses tio gånger och är fortfarande lika underhållande.

10 Orsaker att hata dig

Om en pojke

Everything is Illuminated

Sagan om Ringen- triologin

Dagbok från en motorcyckel

Once upon a time in Mexico

Förnuft och känsla

The Nightmare before ChristmasWall-E

Walt Disneys klassiker (alla)

  • Kommentarer(1)//film.pimpaminhylla.se/#post20

Zach and Miri make a porno

VuxenSkapad av Rebecca 20 aug, 2009 00:14
STAR WHORES?
[******]
_______________________________________________________________


Det tog mig ett tag att komma till skott men i dag så la jag mig skönt tillrätta i sängen, placerade min älskade bärbara Cordelia (min dator) i knät och sen såg jag Zach and Miri make a porno.
Det tog ett tag innan filmen kom igång. I början kändes den nästan bara provocerande på ett sånt där amerikanskt vis, dvs gör inget radikalt, nyskapande, våldsamt eller pacifistiskt, politiskt utan släng in så många könsord, anspelningar på sex och fuck i varje mening. Det får amerikanerna att skrika högt av moralisk indignation, men som svensk är man härdad efter att ha sett Börje Ahlstedt bada naken i otaliga filmer och hört en arg Ernst-Hugo Järegård gorma så öronvaxet härsknar i ren förskräckelse. Det amerikanska provokationerna resulterar i uttråkade gäspningar.

Efter tag tar sig dock filmen och till slut skrattar jag högt åt den här söta historien. För det är söt den är. Den är inte chockerande eller vågad utan det är en söt romantisk komedi om än med ett ovanligt tema. Historien känns igen från otaliga filmer: pojke är kär i flicka och flicka är kär i pojke, men det vet inte om det själva eller kan erkänna det för varandra. Komplikationer på vägen. Lyckligt slut där de tu får varandra.

Zach and Mira make a porno är faktiskt inte så mycket mer. Jag är aningens besviken för med det ämne filmen har - två goda vänner som i akut brist på pengar bestämmer sig gör att göra en porrfillm - kunde det här ha blivit så mycket bättre. mer edge, mer svärta, mer salt. Men Zach and Mira make a porno stannar tryggt kvar i facket för romantiska komedier.

Filmen är dock underhållande och rolig och har en relativt intelligent dialog. Som underhållning för stunden så är det helt klart värd betyget 6/10 och jag skulle inte tveka att rekommendera den. Det finns egentligen bara en enda sak jag tar med mig från filmen som jag finner tankvärt på längre sikt- En sak som stör och irriterar mig. Varför är det så in i helevete* ont om kärleksfilmer där kvinnan är lönnfet, alldaglig, inte direkt en puma, klär sig som en luffare och mannen är en hunk, snygg och attraktiv som få?



(Rebecca)




  • Kommentarer(2)//film.pimpaminhylla.se/#post19

Hurra! Tummen upp till Stålmannen

VuxenSkapad av Hanna Bjärnlid 16 aug, 2009 02:52

Superman Returns kom ut på bio 2006 men jag har varit hemskt efterbliven och inte sett den, trots att jag egentligen älskar superhjältarfilmer. Stålmannen var min favorit som barn och jag har starka minnen från när jag var liten då jag var lite småkär i Christopher Reeves Stålmannen och Clark Kent.

Det var utförsäljning av hyrdvd:er och bland dem fanns två-discutgåvan av Superman Returns för ynka $4 (ca 20;-). Hade jag vetat vad som väntat hade jag gladeligen köpt den ny för 199;- Jag var salig efter filmens slut och Stålmannen snor förstaplatsen på min favoritsuperhjältelista från Spindelmannen.

Vad jag förstår så gick inte den här filmen hem hos biopubliken lika mycket som väntat men att alla Stålmannen-fans var väldigt förtjusta i den. Det kan jag förstå, Brandon Routh gör en fantastisk och mycket sympatisk Stålmannen och Clark Kent. Trots att han springer runt i världens töntigaste kostym får han det att se ut som den mest naturliga klädsel. Jag bör se om de första Stålmannen filmerna innan jag kan uttala mig om Routh gör en bättre Stålmannen än Reeve men det skulle inte förvåna mig om han gör det.

Anledningen till att filmen inte blev världens hit är förmodligen för att den saknar det som alla andra superhjältefilmer innehåller: action. Ingen kan slåss mot Stålmannen, här är det en battle of the minds med väldigt lite våld och i princip inget pangpang. Vilket givetvis inte gör något alls, den är minst lika spännande ändå.

Mer än så kan jag inte säga, köp/hyr/se den här filmen så fort du kan!

  • Kommentarer(3)//film.pimpaminhylla.se/#post18

The Curious Case of Benjamin Button

VuxenSkapad av Rebecca 14 aug, 2009 21:56
VAD FÅR EN FILM HETA EGENTLIGEN?
______________________________________________

I dag såg jag filmen The Curious Case of Benjamin Button Med Brad Pitt och Cate Blanchett i huvudrollerna. Efteråt diskuterade jag filmen med en god vän. Han gillade den inte alls och jag var väl inte överväldigad direkt. Filmen är inte dålig direkt och jag gillade budskapet som jag ansåg mig ha fått mig till livs - varje människa har ansvar för sitt liv och att göra det bästa av det och det finns inga ursäkter eller undanflykter. Oavsett vem vi är eller vad vi är så börjar och slutar våra liv på samma sätt. Till och med om vi åldras baklänges...

Måla mig överraskad!
F. Scott Fitzgerald är författaren bakom novellen som har gett namn på filmen. Efter samtalet med min vän så blev jag nyfiken och kollade upp det hela. Det visar sig att novellen och filmen har mycket lite med varandra att göra. Namnet, och ursprungshistorien om att åldras baklänges, är i princip det enda som överensstämmer mellan de två versionerna.

Nu har jag tankat ner orginalet som ljudbok och ska lyssna på den så snart jag kan. Men frågan kvarstår - vad får en film heta? Var slutar adaptioner och övergår i ren stöld och surfandet på andras framgång och etablerade namn tar vid?

(Rebecca)

  • Kommentarer(2)//film.pimpaminhylla.se/#post17

Happiness

VuxenSkapad av Rebecca 10 aug, 2009 02:13
HAPPINESS - ett obegripligt, svart fenomen
[*****]
____________________________________________






134 minuter. 134 minuter av mitt liv. Happiness. Titeln är i sig ett stort skämt för ingen i filmen lyckas hitta lyckan. Efter att ha tittat på Happiness för andra gången på kort tid (courtesy TV4 Film) så kan jag ärligt säga att jag fortfarande inte begriper ett ting.

Historien är tämligen enkel och samtidigt väldigt invecklad. Helen är yngst av te systrar och ska föreställa vara en lycklig och framgångsrik författare. Hennes äldre syster, Trish, har funnit sin lycka i sitt äktenskap med en framgångsrik psykolog och deras två söner. Deras äldsta syster, Joy, letar fortfarande efter kärleken och karriären utan större framgång. Systrarnas föräldrar ska efter 40 års lyckligt äktenskap finna lyckan i en skilsmässa. Runt omkring dessa tre systrar kretsar andra karaktärer som också söker lyckan på olika sätt - Helens perversa granne som ringer obscena samtal, Trishs son som bara vill få komma, mannen som i hemlighet är pedofil etc.




Problemet med filmen som jag ser det är att den inte riktigt vet vad den vill. Det finns hysteriskt roliga scener i Happiness, t ex när perverse grannen Allen (Philip Seymor Hoffman) går på dejt med sin granne Kristina (Camryn Manheim). De har träffats då hon har gått runt i huset och berättat om det hemska öde som drabbat deras dörrvakt. Han har blivit mördad och fått penisen avskuren. På dejten, där de sitter på ett nästan kliniskt vitt café och äter glass, avslöjar den väna och ordentliga Kristina att det var hon som mördade Pedro, att hon har hackat upp honom i småbitar och att han nu ligger i hennes frys där hemma. Hela scenen är absurd och det är svårt att låta bli att skratta.

Men skratten fastnar hela tiden i halsen. När familjen får veta att pappan är pedofil så är det på samma hysteriska absurda sätt men det är omöjligt att skratta alls. Filmer som med humor får mig som tittare att tänka efter och visar på det surrealistiska i verkligheten är bra. Jag tycker om den typen av filmer. Men de måste göras med en viss finess för att funka. Här blir skrattet bara en dålig smak i munnen. Jag antingen skäms eller blir generad i TV-soffan och filmen lyckas inte förmedla något till mig egentligen. Dramascener är bra och komediscener är bra men kemin dem emellan funkar inte och de gifter sig inte alls utan är som olja och vatten.

När eftertexterna rullar är jag bara förvirrad... Okej, lyckan finns inte och att ens försöka leta efter den är meningslöst men samtidigt finns det liv finns det hopp? Ska jag skratta eller gråta? Vad ska jag ta med mig härifrån? Missförstå mig rätt - filmen är inte direkt dålig om man ser den som en novellsamling. Enstaka scener är lysande och skådespeleriet är rakt igenom väldigt, väldigt bra.Det är bara helheten som jag inte kan få grepp om. Men med tanke på alla pris Hapinness har blivit nominerad till och vunnit samt den lysande kritiken filmen fått så är det kanske bara jag...?

_____________________________

Joe och Bill pratar om sina söner och Joe uttrycker en oro för att hans son är homosexuell och funderar på vad han ska göra åt det:
Joe: What do you think would happen if I got him a professional... you know.
Bill: A professional?
Joe: Hooker. You know, the kind that can teach things. First-timers, you know. Break him in.
Bill: But Joe, he's 11.
Joe: You're right, you're right. It's too late.
_____________________________

(Rebecca)

  • Kommentarer(0)//film.pimpaminhylla.se/#post16

Du sköna nya värld - med Di Caprio??

Allmänt lallandeSkapad av Rebecca 08 aug, 2009 22:12
Jag trodde vi alla hade fått nog av Di Caprios jakt på den sköna nya världen när han boardade Titanic och satt nytt världsrekord i att överleva i frysgradigt vatten. Nu hör jag att han ska producera och spela i en filmatisering av Huxleys dystopi Du Sköna Nya Värld som ska regisseras av Ridley Scott. Med risk för att göra en Anne Rice här så bävar jag för resultatet! Kan det, på något enda sätt, bli ett bra resultat av den kombinationen...

(Rebecca)

  • Kommentarer(4)//film.pimpaminhylla.se/#post15

John Hughes

Allmänt lallandeSkapad av Rebecca 08 aug, 2009 14:32
JOHN HUGHES - mannen som definierade min tonårstid
____________________________________________________

Dear Mr. Vernon,
we accept the fact that we had to sacrifice a whole Saturday in detention for whatever it was we did wrong. But we think you're crazy to make an essay telling you who we think we are. You see us as you want to see us... In the simplest terms, in the most convenient definitions. But what we found out is that each one of us is a brain...
...and an athlete...
...and a basket case...
...a princess...
...and a criminal...
Does that answer your question?

Sincerely yours, the Breakfast Club.




Först reagerade jag inte alls. Jaha, John Hughes är död. Ännu en kändis som trillat av pinn på senaste tiden. Men sen kickade minnet in. John Hughes - lät inte det väldigt, väldigt bekant på något vis? Och det var det förstås. Han är väl representerad i min lilla och något mediokra DVD-samling, som till största del består av rea-filmer. Filmer jag skulle rädda vid en brand är, förutom de absolut givna Borta med Vinden, Star Wars-triologin, Battlestar Gallactica, Jane Austen-filmatiseringarna.... Äsch, vem försöker jag lura - jag skulle rädda alla filmer! Poängen är ändock att vissa John Hughes-filmer har en given och klar plats i min filmhylla.

Han var en produktiv man och mycket av det han har gjort ger jag inte ens två ruttna lingon för. Maid in Manhattan har säkert sin publik bestående av hjärndöda kvinnor som sitter hemma och väntar på Mr Right. Ensam Hemma var lustig förstås men den kändes knappast som en film som förändrade världen för någon mer än Macaulay Culkin och det var inte inte direkt till det bättre. Beethoven, någon?

Tillsammans med filmer som Flashdance, Fame, St. Elmo's Fire och The Outsiders så var John Hughes tonårsfilmer de jag såg och som jag identifierade mig med, som jag ville vara en del av, som jag dagdrömde om... Även om jag växte upp i en liten småstad så kunde jag ändå identifiera mig med karaktärerna. Det fanns en känsla av att just så här var det oavsett om de bodde i USA och jag i Sverige. Hade jag träffat och pratat med Claire Standish, Allison Reynolds eller Sloane Peterson så är jag säker på att vi hade förstått varandra rakt av. Samantha Baker var jag i ett nötskal, Andie Walsh var min hjältinna och Watts... jag ville bara vara henne!

Vad som gör hans tidiga filmer så bra vet jag inte. Det kan förstås bero på att jag var i en ung och mycket påverkbar ålder när jag först såg dem, men eftersom jag inte är ensam om att gilla dem så torde de har ett högre värde. De är inga mästerverk i klass med Citizen Kane eller Casablanca eller Himmel över Berlin. Ändå har hans filmer lämnat outplånliga spår i mig, och många andra.

Är det hans starka fokus på ungdomarna i filmerna? Vuxenvärlden har en nästan statistisk roll och de vuxna i filmerna har mest karaktär av "frånvarande". De träder in från höger och levererar lite repliker när någon behöver en åthutning eller stärkande råd och sedan är det exit stage left. Därmed skapas en värld där tonåringen är mallen och det som allting utgår ifrån vilket gör att filmerna känns autentiska och trovärdiga. Det vuxna von Oben-perspektivet saknas och filmerna känns som om ett samtal mellan jämlikar.

Visst är de aningens moraliserande och pekar på hur man ska handla för att handla "rätt", men aldrig utifrån ett vuxenperspektiv utan ständigt utifrån ett tonårsperspektiv. Det är inte föräldrarnas kodex som gäller utan heder och ära definieras utifrån tonåringarna själva, vilket ökade känslan av samhörighet.

Visst är de aningens för sockersöta och de slutade i princip alltid lyckligt, eller vad man skulle kunna kalla för lyckligt om än inte helt traditionellt, men det ingav något som är en enorm bristvara hos många tonåringar - en känslan av hopp. Till skillnad från flertalet kvinnliga våp i senares tiders filmer (Pretty Woman, Maid in Manhattan, She's All That etc) som behöver en räddande prins så är karaktärerna i Hughes filmer starka. De bär alla på en inre kraft och även om de haltar sig fram med stukad självkänsla, känslomässiga sår och ärr så finns ändå styrkan där bakom som får dem att härda ut, stå på sig och komma ut som segrare på andra sidan. Det är inte alltid superlyckliga slut, men vi vet alla att det kommer gå bra och att Allison, Claire eller Andie kommer klara sig.

Hade Hughes gjort en annan typ av film mer riktad till en äldre publik men med samma fingertoppskänlsa för nyanser och språket och med samma insikter om sin publiks liv och känsloläge hade han antagligen varit en av de riktigt stora. Nu kanske han själv föredrog att göra fåniga komedier, men personligen tycker jag att det var synd på en sån talang att han hans senare filmer mest var av typen Visitörerna, Flubber, Mirakelet på 34de gatan och Maid in Manhattan. (Ett päron till farsa-filmerna och Curly Sue undanräknade.)

FILMERNA:
_________________________

Sixteens Candles
[Som jag redan sagt - Samantha Baker var jag... 15 år, känner sig bortglömd av sin familj på sin 16-årsdag. Kär i skolans snyggaste kille och uppvaktad av den nördigaste. Livet i ett nötskal.]

The Breakfast Club
[Oh, man! Den var underbar. De olika karaktärerna i biblioteket och hur de tvingas komma överens. Snobbiga Claire, introverta Allison, farligt snygge Andrew. Bakom fasaden är vi alla rätt lika ändå.]

Pretty In Pink
[En stark och självständig ung kvinnas kamp för rätten att vara den hon är och inget annat, trots lockande erbjudanden från populära håll.]

Ferris Bueller's Day Off
[Inte så soul seeking, men ändå tonårsrelationer och om att ta reda på vem man faktiskt är någonstans. Tre ungdomar skolakar från skolan och under dagen de upplever hysteriska äventyr så upptäcker de också en del om sig själv. Väldigt rolig... då...]

Some Kind of Wonderful
[Watts... så cool hon var. Och bli kär i sin bästa kompis så där hopplöst. Och han som blir kär i skolans snyggaste tjej som är ihop med någon tuffing och vilka komplikationer! Och återigen - vem är man och är vi verkligen så olika under ytan egentligen?]

She's Having A Baby
[Lite äldre och lite allvarligare. Nästa naturliga steg från high schoolfilmerna, men med samma dilemma - omgivnngens förväntningar, egna fördomar och sökandet efter vem man är i den här världen.]


(Rebecca)



  • Kommentarer(6)//film.pimpaminhylla.se/#post14

Then She Found Me

VuxenSkapad av Malin 27 jul, 2009 20:24

Med den biologiska klockan högt tickande gifter sig April Epner (Helen Hunt) med Ben Green (Matthew Broderick) i akt och mening att fort som sjutton få barn. Valet av make kanske inte var det allra bästa – han verkar mest längta efter att bo hos mamma och fortsätta vara lätt oansvarig och omhändertagen. Han lämnar henne också efter ca 1 år och där står April med sin tickande klocka. Aprils mor, som är mycket sjuk, tycker att det inte är så mycket att tjafsa om – man kan ju adoptera. Men April är fixerad vid tanken på ett biologiskt barn trots att hon själv är adopterad. I samma veva blir April kontaktad av sin biologiska mor, den milt sagt originella Bernice Graves (Bette Midler). Som om inte detta räckte stöter April på Frank, förälder till två barn på den skola April arbetar på, som hon blir förälskad i. Dessutom visar det sig Bens och Aprils allra sista kuttrasju i sänghalmen resulterat i, just det, att April är med barn.

Det här är ingen märkvärdig film egentligen. Men jag är rätt förtjust i sådan här filmer som på något sätt pekar på vardagens, och livets, vansinne. Det jag verkligen gillar är att hjältinnan tillåts vara lätt förgrämd, inte särdeles piffig och rätt vanlig. Hon är helt enkelt medelålders och det syns. Om Bette Midlers skådespelartalang kan jag tycka att den är tämligen begränsad men just den här typen av roller passar henne. Matthew Broderick är inte någon hunk heller precis men ge mig Mr Darc….fe’låt, Colin Firth och hjärtat börjar klappa. Filmen är väl värd att se en kväll när man känner för en smårolig film.

  • Kommentarer(3)//film.pimpaminhylla.se/#post13

Bottom - botten är nådd?

TV-serierSkapad av Rebecca 12 jul, 2009 02:46
BEHOVET AV EN NY KATEGORI AKTUALISERAT AV BOTTOM


Bottom [*********]
________________________________________________________


Woman: Which one of you is Mr Hitler?
Eddie:
That would be me.
Women: Ooh, any relation?
Eddie:
Well... I've got a mother.
Women: No, no, I meant to Adolf Hitler.
Eddie:
Yes that's her.


En god vän är på besök över helgen och i bagaget låg två DVDer med den brittiska humorserien Bottom, vilket gav upphov till en ny katergori här på PMH. I dag när i princip alla tv-seriers släpps på DVD och vi i princip ser dem som långfilmer, dvs några avsnitt i stöten, så bör det finnas utrymme för att skriva om dem här med.

Bottom är, för de som bott under en sten sedan civilisationens födelse, en brittisk komediserie, skapad av Adrian Edmondson och Rik Mayall, som var omåttligt populär i början av 1990-talet. Av någon, för mig outgrundlig anledning lyckades jag missa den helt! Edmondson och Mayall hade redan synts på TV. The Young Ones, som kom några år tidigare, hade jag inmundigat med stor behållning och minns fortfarande klassiska citat som "Oh no, Neils socks has escaped".

Mycket av andan från The Young Ones återfinns i Bottom. Det är en surrealistisk, mörk och dyster värld våra hjältar lever i. Richard "Richie" Richard and Edward "Eddie" Elizabeth Hitler, bästa vänner sedan länge, delar lägenhet i ett sunkigt område. Pengar är det alltid kort om och det är knappast något lyxliv de två framlever. Liksom i The Young Ones är det svart humor, bisarra situationer och extrem-våld à la tecknad film som är motorn i serien.

Det var länge sedan jag skrattade så mycket åt något. Utan överdrift så skrattade jag så grät. Avsnitt efter avsnitt, det ena roligare än det andra, förlängde mitt liv, via de goda skratten, med säkert 10-20 år. Det är en kombination av totalt hysteriska situationer, underfundig och sarkastisk dialog samt det perfekta samspelet mellan Mayall och Edmondson som lyfter Bottom, från vad kunde ha varit brittisk buskis med lyteskomik, till komedi på hög nivå.

Bottom var en omåttligt populär tv-serie när den kom, trots att den bara sändes i tre säsonger (en del av populariteten ligger kanske där - den mjölkades inte torr av profithungriga tv-bolag), och än i dag uppträder Mayall och Edmondson emellan åt som Richy och Eddie.

Bottom förtjänar mer än väl sin plats bland de tv-serier som sprang fram ur de skruvade hjärnorna bland en grupp komikervänner (The Young Ones, Helt hysteriskt, French & Saunders, och The Comedy Strip). Den funkar precis lika bra i dag som då. Det är tidlös humor när den är som bäst.


Richie:
What was it Shakespeare used to say?
Eddie:
Um..."Hello, my dear. I'm a playwriter, you know. Come on, give us a snog".
Richie:
No, Eddie!
Eddie:
Um..."Where's my quill? Bloody Hell, I bought five yesterday! Where do they all go?"
Richie:
No, really! What was it he used to say?
Eddie:
"What do you mean, it's crap? There's eight bodies at the end,
and he gets to shag his Mum!"


(Rebecca)


  • Kommentarer(6)//film.pimpaminhylla.se/#post12

Mellan väggarna

VuxenSkapad av Malin 10 jul, 2009 09:49

Originaltitel Entre le murs

(******)

I filmen får man följa Francois under ett år som lärare i en 8:a. Skolan är belägen i en invandrartät förort till Paris, med andra ord en skola det inte alltid så lätt att vara lärare i. Man får också följa resonemanget i kollegiet om olika elever och de ställningstaganden lärare och rektor måste göra på grund av det som händer på skolan. Skildringen av skolan väjer inte för vardagen eller det svåra med läraruppdraget. Francois vill vara en bra lärare och anstränger sig för att nå eleverna. Ibland lyckas det men ibland leder det till att de öppet ifrågasätter honom och till och med försöker sätta dit honom. Detta ligger långt ifrån romantiska skildringar av en hängiven lärare som i till exempel filmen Freedom Writers (bra film men ack så amerikansk på alla sätt – i den är läraren ett helgon) eller för den delen Döda poeters sällskap.

Filmen ger intryck av att vara en dokumentär vilket också ligger nära sanningen då filmen bygger på en bok skriven av just Francois. Författaren spelar alltså också huvudrollen i filmen. Alla elevroller spelas av amatörer – och de spelar sensationellt trovärdigt. Och eleverna går själva på en skola motsvarande den som skildras i filmen. Det finns inte en falsk ton i denna film – imponerande.

Som lärare kan jag verkligen känna igen mig i skildringen av relationen mellan Francois och eleverna. Man vill väl men ibland blir det bara fel och man begriper inte alltid varför. Eftersom jag är lärare så ser jag filmen genom lärarglasögon och kan konstatera att den är otroligt ärlig i sitt skildrande av skolans värld. Även om mycket skiljer mellan franska och svenska skolor upptäcker jag att det är nog än mer som förenar. Att filmen inte får högre betyg beror nog på att jag inbillar mig att det är en film som inte är alldeles lätt att ta till sig. Den är mycket mörk även om där också finns glimtar av ljus. Det skulle vara intressant att diskutera den med någon som inte i vuxen ålder varit involverad i skolan på yrkesbasis.

  • Kommentarer(0)//film.pimpaminhylla.se/#post11

Filmer som tål att ses mer än en gång

Gamla FavoriterSkapad av Mats 08 jul, 2009 21:47

En film om Ipred – kanske?

Vad får man om man blandar lite George Orwell, en dos Monthy Python, kanske en gnutta Mad Max, en lagom ranson Franz Kafka och över allt detta lägger ett (vanligt) traditionellt kärleksdrama. Jo, den anrättningen heter Brazil, och är en film av Terry Gilliam med Jonathan Pryce i rollen som den dagdrömmande kuvade statstjänstemannen. Med i filmen finns också Robert de Niro som terrorist, och Katherine Helmond som i filmen blir allt yngre och yngre.

Vad handlar då denna anrättning om? Tja – det är lite svårt att kort sammanfatta och vid varje genomtittning av filmen så skiftar tyngdpunkten – vilket gör att det här är en film som man kan (och ska) se om och om igen. Ibland är det är en klaustrofobisk, svart komedi. Ibland ett tragiskt kärleksöde. Nästa gång kan det bli ett ironiskt inlägg mot samhällets byråkratisering. Handlingen tar emellertid sin start då en fluga ramlar ner i en skrivare på en avdelning av ”Information Retrieval” och orsakar att namnet Tuttle i stället blir Buttle på en arresteringsorder. Denna triviala händelse visar sig bli livsavgörande för en massa människor – inte minst Mr Buttle (var liv flugan lyckas förkorta) och hans olyckliga fru. Även huvudpersonen Sam Lowry (som spelas av Pryce) dras in i den kedjereaktion som den ovetande flugan lyckas starta.

Det finns en rolig och förmodligen helt sann skröna om denna film. Den är från början en Hollywood-produktion, men när det gick upp för producenterna att slutet inte skulle bli ”Hollywoodskt” så försökte de pressa fram en egen version med ett traditionellt lyckligt slut. Detta gillade inte Gilliam och hotade att ta sin hand från projektet. Det lär dock finnas en ”Hollywoodifierad” version där Terry Gilliams namn inte finns med.

Värt att nämna är också filmmusiken. Genomgående används (vad jag nu kan minnas) endast en enda melodi – som också är den melodi som gett namn åt filmen. Filmen har för övrigt inget med Brasilien att göra, förutom att just den melodin används i filmen. Detta att bara använda en enda melodi, är ett genialiskt drag av filmskaparen, eftersom det förstärker den klaustrofobiska känslan i filmen. Melodin, som egentligen är en gammal slagdänga från 1939, skriven av Ary Barroso och vars originaltitel är ”Aquarela do Brasil”, har spelats in av många stora artister genom åren – t.ex Frank Sinatra, Django Reinhart och Harry Belafonte. Den version som finns i filmen är arrangerad av Mikael Kamen och jag tror att det är David Sandborn som spelar solosaxofon på ett sätt, som även detta ansluter till den råa och svarta känslan i filmen.

Som jag kanske antyder i min titel, så har filmen fortfarande bäring i debatten. Vad händer i ett informationssamhälle när allt går över styr? Se filmen (om och om och om igen) och fascineras – det tänker jag göra.

  • Kommentarer(6)//film.pimpaminhylla.se/#post10

Också en kärleksfilm

Gamla FavoriterSkapad av Malin 08 jul, 2009 21:06

Laddat möte

(orgninaltitel White Palace)

Alltså, omslaget är ju i och för sig talande men ger liksom fel vibrationer ändå. Denna film handlar om ung yuppieänkling som möter trasig medelålders servitris. Det låter ju kul - inte. Men det är helt sanslöst häfigt tycker jag. En äkta kärleksrulle helt enkelt. Se den utan fördomar.

  • Kommentarer(1)//film.pimpaminhylla.se/#post9

Filmer som tål att ses mer än en gång

Gamla FavoriterSkapad av Malin 08 jul, 2009 21:01

Utan någon som helst inbördes ordning presenteras här tre gamla favoriter som man gärna ser igen ett antal gånger.

Terminator 2

Denna film har allt enligt mig. På ytan en duktig action, under ytan ställer den frågor och förmedlar Camerons (?) syn på mänskligheten. När jag läste film i England (det lät flott det där) var det en amerikan som under ett seminarium påstod att Sarah Connor var en dålig mor som inte tog ansvar för sitt barn. Då hov Malin upp sin röst och läxade upp den unge spolingen - jisses, hur dum får man bli.

Varning utfärdas för "Director's cut" när det gäller denna film. Den här gången skulle regissören defintivt inte klippa filmen - hu vad hemsk den blev. Se orginalklippningen och inget annat.

Mycket väsen för ingenting

Rolig historia, sanslöst vacker toscansk natur, duktiga skådisar och så är det Shakespeare också. Kan det bli bättre?

O Brother Where Art Thou?

Löst byggd på Odysseus presenteras en osannolik historia från depressionens USA. Mycket rolig film med fyndig dialog och fantastisk musik därtill.

  • Kommentarer(1)//film.pimpaminhylla.se/#post8

Filmer att se om... och om igen

Pimpa min hylla med filmSkapad av Rebecca 07 jul, 2009 12:30
Det här är min högst personliga lista över filmer jag kan se om och om och om igen utan att tröttna. Varje film har sina egna krav på stämning: en regnig dag, en sommarnatt, julhelgen etc.
Det här är filmer som jag vet exakt vad som kommer här näst i och där jag i stort sett kan replikerna utantill (lite överdrift, men ändå...)

MIN TIO-I-TOPP ÖVER FILMER ATT SE OM, OCH OM IGEN
(utan inbördes ordning)
__________________________________________________________


1. Borta med vinden



2. Star Wars-triologin (den ursprungliga självfallet)





3.Jane Austen-fimatiseringar




4. Zoolander




5. Måndag hela veckan





6. Grease




7. Rosa Pantern-filmerna




8. Ett päron till farsa firar jul



9. Tank Girl




10. Citizen Kane




(Rebecca)


  • Kommentarer(2)//film.pimpaminhylla.se/#post7

Citronträd och motorolja

VuxenSkapad av Malin 06 jul, 2009 20:58

Orginaltitel The World's Fastest Indian

********

Den drygt 60-årige Burt Munros stora intresse i livet är hans motorcykel, en Indian från 1920 och höga farter. Motorcykeln har han byggt på och pulat med under många år i sitt skjul i den lilla staden Invercargill på Nya Zeeland. Han är mycket fiffig och har många idéer om hur han ska förbättra sin Indian. Burts dröm är att åka till USA för att testa hur snabb hans motorcykel är. En insamling från goda vänner och en belåning på huset gör att han kan arbeta sig över på en båt med motorcykeln i lastrummet. Under resans gång träffar han många människor som fascineras av hans person och passion. Burt har också ett gott öga till kvinnor som har ett lika gott öga till honom. Historien om Burt och hans liv bygger på en sann historia.

Burt spelas av Anthony Hopkins som är mycket trovärdig som den originelle nya zeeländaren. Övriga skådespelare tecknar också fina porträtt av sina rollfigurer. Hela filmen är tämligen lågmäld och trovärdig med inslag av stor humor. Jag kan varmt rekommendera denna film för en kväll när man vill se något som ger en tron på människan tillbaka.


  • Kommentarer(0)//film.pimpaminhylla.se/#post5

En gåva för livet

VuxenSkapad av Malin 05 jul, 2009 22:34

(inte en enda stjärna)

Filmen handlar om en ung kille vars stenrika farfar just har dött. Hela släkten är snuskigt rik och alla är otrevliga, egoistiska och elaka. Så också den unge hjälten Jason som är lika rikemansodräglig. Vid bodelningen, som hålls av farfaderns bästa vän, som tillika är adovkat, meddelar släktingarna vad de fått i arv. Jasons far har dött många år tidigare men Jason räknar inte med att ärva något eftersom han hatar sin farfar. Jason har pengar så han klarar sig ändå onekligen. Farfadern verkar ha någon slags skuld till att Jasons far dog. I vilket fall som helst visar det sig att farfar har planer för Jason, han ska, från andra sidan graven, ge sonsonen ett antal läxor som kommer att leda till belöning, läxorna ska ge en gåva för livet. Av någon anledning går Jason med på att göra de olika prövningarna trots att han inte vet vad som ska hända. Det är med andra ord en klassisk saga där den unge hjälten ska gå igenom ett antal prövningar för att få hela kungariket och prinsessan därtill.
Två roller är lite roligare, en ung flicka som Jason möter och farfaderns advokat. Men när flickan visar sig vara allvarligt sjuk så blir även hennes roll lätt smetig. Givetvis är hon i äkta amerikansk filmanda alldeles för vuxen för sin ålder men man får vara tacksam för det lilla i denna smörja till film. Advokaten är duktig på att spela trött på bortskämda rikemansbarn.

Denna film hade kunnat bli riktigt underhållande om inte manusförfattare och regissör tagit sig själva och sitt budskap på så förtvivlat stort allvar. Med lite sjuk humor och lite sälta i berättande hade filmen kunnat bli ett helt okej tidsfördriv. Nu blir den istället en mycket moralisk historia även om jag tycker moralen svajar högst betänkligt mellan varven.
En roll i filmen spelas av en av mina favoritskådisar, Brian Dennehy. Men att, som jag gjorde, hyra filmen för hans skull ska man nog inte göra. Jag avråder bestämt från denna film om man inte är i behov av lite självplågeri. Den kan också fungera som hjälpmedel när man har magsjuka - om det är svårt att kräkas är det bara att se denna film och sen är det ingen konst att spy så det står ohärliga till.



  • Kommentarer(1)//film.pimpaminhylla.se/#post4

Penelope

VuxenSkapad av Rebecca 01 jul, 2009 00:43

SMÅSTADENS NACKDELAR

Att bo i en liten stad och att inte hänge sig åt nedladdning ger ett mycket begränsat utbud av filmer. I princip har vi en filmuthyrare, om vi bortser från mackernas magra hyllor. Biografen visar en, till två filmer i veckan i stadens enda salong - en film i taget, en visning per kväll filmen visas vilket inte är alla dagar i veckan. För tillfället har de dessutom sommaruppehåll. För en filmentusiast har hyrfilm via nätet vart en välsignelse. Att för en relativt liten slant i månaden kunna hyra obegränsat med film från ett stort bibliotek och få dem levererade direkt hem i brevlådan... det har varit den cineastiska flytvästen i filmmörkret. Nu har CDON, som har försett mig med film de senaste åren, annonserat att de lägger ner sin verksamhet. Återstår gör bara Lovefilm, som jag vägrar ha med att göra då jag inte själv får bestämma över vilka filmer jag ska få se. Vad ska jag göra nu??

I kväll satte sig Malin och jag i soffan och såg en av de sista filmerna från CDON och sörja en era som nu går i graven för mig.

Penelope
[******]
___________________________________________

Penelope är en söt och rolig liten film som med ett sagotema berättar en klassisk historia om en ung kvinnas väg för att hitta sig själv. Penelope föds in i aristokratin och en familj drabbad av en förbannelse - de kvinnor som föds kommer att se ut som grisar, dvs grisöron och tryne. Enda sättet att bryta förbannelsen är att gifta sig med "en av sina egna". Tyvärr är de unga blåblodiga männen inte allt för benägna att fria efter att de träffat Penelope. De flyr snarare hals över huvudet. Tills Max kommer in i hennes liv. Han är annorlunda på någt sätt...

Filmen var bedårande söt. Bra skådespelare som gör den lätt sötfåniga historien trovärdig trots allt, underbara scenografi och emellanåt rätt brutal humor gör filmen klart sevärd. Dessutom har den ett lite annorlunda slut som ger extra plus i kanten!

(Rebecca)



  • Kommentarer(1)//film.pimpaminhylla.se/#post1

Things We Lost In The Fire

VuxenSkapad av Rebecca 30 jun, 2009 05:13

THINGS WE LOST IN THE FIRE
[*******]
__________________________________________________

En sömnlös sommarnatt när världen sover - perfekt för att titta på film och drömma sig bort. I natt blev det Susanne Biers Things We Lost In The Fire.

Handlingen i sig är inte märkvärdig på något vis - när en kvinna förlorar sin man i en tragisk olycka och ska försöka pussla ihop sitt och sina två barns liv efter det tar hon hjälp av sin mans bäste vän sedan barndomen, en nedknarkad looser. I ett ömsesidigt känslomässigt beroende finner de tillsammans styrkan att gå vidare med sina liv.

Things We Lost In The Fire balanserar hela tiden på gränsen att bli för mycket. Den är snubblande nära att bli för sentimental, för känslosam, men tack vare de två ypperliga skådespelarna, Halle Berry och Benicio del Toro, så klarar sig filmen undan allt för grova övertramp. Porträttet av den unga änkan är fint tecknat, där så väl sorg, som likgiltighet, ilska, svartsjuka och kyla, får komma fram. Att Halle Berry verkligen kan agera visade hon i Monster's Ball och här bevisar hon att det inte var en engångsföreteelse.

Filmens stora behållning är ändå Benicio del Toro. Han är formligen lysande, men som någon sa: När är del Toro inte lysande?

På det hela taget är det en varm film som berör stora frågor och det svåra i livet, men som lämnar oss alla med hoppet om att det finns en bättre framtid. Kanske inte bättre, men annorlunda, om vi bara lär oss att acceptera det goda i livet, så väl som det onda.

(Rebecca)




  • Kommentarer(1)//film.pimpaminhylla.se/#post0
« Föregående