Pimpa min hylla med film

Pimpa min hylla med film

.............................................................................

[Böcker] [Film] [Musik] [Recept & Mat] [admin]

.. lite kort om oss ............................................................................................................

Pimpa min hylla med film
är en sub-blogg till Pimpa min hylla.se och här kör vi samma koncept fast koncentrerar oss på rörliga bilder i stället.
..................................................................................................................... välkomna ..

Malin@pimpaminhylla.se & Rebecca@pimpaminhylla.se

The Unsinkable Molly Brown

VuxenSkapad av Rebecca 27 dec, 2009 13:31
The Unsinkable Molly Brown -
FREAK SHOW ELLER EXISTENSIELLT LÄTTVIKTSDRAVEL?
_______________________________________________________
[omöjlig att betygsätta faktiskt....]

Julen är inte en tid för familjen, klappar och mat i onödigt överflöd. En del människor lever till och med i villfarelsen att vi firar jul på grund av ett litet gossebarns födelse för så där en 2000 år sen. I själva verket är julen de glömda filmernas högtid.

Några juldygn i på soffan, fullproppad med skinka, choklad och konjak och genast har jag sett filmer vars existens jag inte ens kände till. Årets version av höjdpunkt är utan tvekan en musikal från 1964 - The Unsinkable Molly Brown.



Den första halvtimmen satt jag helt fastnaglad. Att en musikal med Debbie Reynolds i huvudrollen (ja, hon i gula regnkappan från Singing In The Rain) kunde vara så fantastiskt dålig hade jag inte en aning om. Som musikalälskare slets jag mellan en hög och enträgen önskan om att byta kanal och en djup och grundlig fascination över den överdramatiska karikatyr som utspelade sig på TVn.

Debbie Reynolds spelar Molly Brown*. Som spädbarn överlevde Molly Brown en stor översvämning och hittades av en halvt försupen man som uppfostrade henne efter eget huvud i urskogen i Colorado. När vi kommer in i handlingen så är Molly Brown en rödhårig pojkflicka som slåss och svär som de andra gossarna på gården. För att förmedla illusionen av denna utfattiga, illiterata och grova flickan så går Reynolds runt bredbent som om hon gjort i byxan. Hon trular med munnen och försöker se svår ut, antagligen på grund av den illasittande peruken med den oborstade pojkfrisyren. Hon sjunger med något som god vilja kan kallas för gutturala ljud, vilka mest låter som försök till morrningar.




Mycket snart lämnar hon dock den fattiga lilla gården, den fattiga lilla pappan med sitt lilla brännvinskrus för att ge sig i väg till Denver för att hitta en rik man att gifta sig med. Molly Brown vet vad hon vill och hon tänker inte låta något stoppa henne.

Ain't 'ollywood grand? När denna, nästan obeskrivliga kombination av musikalkaraktär/clown/pojke/flicka/argbigga/känslig själ, äntrar Leadville så kommer in från höger en ung, snygg man som direkt faller handlöst för Molly Browns okonstlade (?) själ. Med risk för att låta en anings cynisk så är bristen på blonda, skönsjungande adonisar med smak för allehanda scruffy duffies så pass stor att verklighetens Molly Browns oftast dör som kattälskande ungmör. Men inte så i en Technicolor-musikal från förra seklet.

Tyvärr slutar inte historien där. Nej, det hade väl varit futtigt och fattigt. J.J Brown (som Mollys hubby heter) visar sig sitta på en guldgruva och snart vältrar sig de unga tu i pengar. Molly Brown har hittat sin rike prins och får sitt lyxliv på Denvers finaste gata.

Man skulle kunna tro att någon producent där borta i Amerikat skulle kunna nöjt sig med detta men icke! Ödet har mycket, mycket mer kvar för Molly Brown.** Det är kanske onödigt att varna för den nu kommande spoilern...?
Molly Brown, ignorerad av societeten som nouvue rich, reser till Europa och skaffar sig fernissa, separerar från J.J och fraterniserar med kungligheter innan hon bestämmer sig för att åka hem igen. Båten hon väljer är självfallet ingen mindre än Titanic och inte heller den här gången lyckades skeppet undvika isberget. Personligen kan jag tycka att kaptenen borde lärt sig vid det här laget. Molly Brown, alltid lika käck och framåt, håller alla i livbåt no 6 vid liv och vid gott mod tills de räddas. Väl hemma i USA hyllas hon självfallet, som den hjältinnan hon är, med ett sångnummer och J.Js osvikliga kärlek. Slutet gott, allting gott.

Malin, blogg-polaren, är av den bestämda uppfattningen att dåliga filmer (och böcker) inte ska ses klart. Själv är jag av motsatt åsikt. Jag använde samma argument som självmordsmotståndarna - "man vet aldrig vad som kan komma att hända".

Den initiala freak-kulturella chocken förbyttes efter en stund till ett sorts intresse för hur de skulle lyckas reda ut historien och vilka idiotiska vändningar filmen nu skulle ta. Jag kan säga att ett sant lös-tands-ögonblick var när J.J sjunger ut sin sorg över Molly Brown när han ensam återvänder hem till Colorado och hans sång ekar ut över bergen på bestämda partier i sången där så passar.

Men denna överkolorerade pastisch påverkar mig ändå och till sist ser jag filmen klart med en uppriktig önskan om att få veta hur den ska sluta. Jag inser att jag faktiskt, på ett märkligt sätt, bryr mig om vad som kommer hända Molly Brown. Om man bortser från den usla scenografin, den kassa dialogen, det undermåliga skådespeleriet, den groteska dramatiseringen och de plågsamt koreograferade sångnumren (vilket inte är det lättaste) så är Molly Brown en karaktär att älska. Kanske för att vi är många som kan identifiera oss med Molly Brown.

Molly Browns önskan om rikedomar är i själva verket bara en önskan om att få höra hemma någonstans, att få vara en aktiv deltagare i världen i stället för att framleva sitt liv som statist. Hennes, på alla plan, fattiga uppväxt ger henne de sämsta tänkbara oddsen. Hon har inga färdigheter eller ens de mest basala kunskaper om hur man för sig i världen. Varje gång hon öppnar munnen säger hon fel saker. Varje gång hon gör något får det fel resultat och oönskade konsekvenser. Hur hon än vänder sig har hon svansen bak. Det enda Molly Brown har är en osviklig tro på sig själv och hon vägrar se sig som offer eller besegrad.

Min favoritscen i filmen är när paret Brown, nyss inflyttade till Denver, bjuder på storslagen fest och ingen kommer. Molly Brown öppnar ett fönster, skriker åt världen att de nu kommer bli störda för The Browns har fest. Den inhyrda orkestern spelar för allt de kan och Molly Brown dansar, barfota och i en gnistrande klarröd klänning, en vild dans med sin älskade J.J ensamma på golvet i den tomma festsalen.




Men det sorgliga med filmen är att den dansande Molly Brown inte får finnas kvar. Till och med när hon i slutet på filmen återvänder till Denver i triumf, mottagen och hyllad, och äntligen accepterad av sina tidigare belackare, så är det egentligen ingen seger. Det som alla Molly Brownare i världen vet är att det är anpassning eller undergång som gäller. Inte ens Molly Brown undkommer detta öde. När hon äntligen får kasta sig i sin älskades armar, när hon har lagt de påkostade och ytliga europeiska livet bakom sig, hemkommen till sina rötter och de sina och vi alla ler åt illusionen att hon har vunnit - hon har blivit accepterad för den hon är - är det lätt att glömma att slutscenens Molly Brown har mycket få likheter med öppningsscenens. Det är en polerad, sofistikerad, städad, censurerad version vi ser på prispallen. En anpassad Molly Brown. En kompromissernas Molly Brown.

The Unsinkable Molly Brown
handlade säkert på sin tid om en fattig ung kvinnas kamp för sitt liv och hur hon når det genom hårt arbete och insikter om sig själv. Med dagens ögon är det en sorglig film som påminner om att fördomsfrihet aldrig kan uppnås utan kompromissande. Att bögar inte ska åbäka sig på TV utan vara mer som Bertil och Stig i radhuslängan. Att alla invandrare är besvärliga och halvt kriminella förutom hemtjänst-Halima som handlar på Konsum på hörnet och bjuder på sockerkaka. Att Downssyndrom-David är trevlig och förtjänar ett bra liv men kanske inte på ett gruppboende i just vårt kvarter. Avvikelser från vår heteronormativa mall kan accepteras så länge det är små, kontrollerade och av oss sanktionerade avvikelser.

För mig, en ständig Molly Brown som nästan alltid säger fel saker vid fel tillfällen, som ständigt väljer fel, som sällan passar in och som ständigt lever med skavsår på hela kroppen av den för trånga mallen, blir Molly Brown en paradoxal blandning av hopp och nederlag.


(Rebecca)
________________________________________________________________



* Uppenbarligen vet jag inte mycket. Debbie Reynolds fick en oscarsnominering för sin prestation som Molly Brown.

** Nu kan man inte skylla allt på Hollywoodproducenterna dock. Människan har nämligen funnits på riktigt. The Unsinkable Molly Brown är som de säger over there "based on a true story". Visserligen lagom friserad för snyftfaktor, men lik väl. Smeknamnet The Unsinkable Molly Brown fick verklighetens Margaret Brown efter just Titanics undergång. Hon åkte verkligen med skeppet och hon var tydligen sin livbåts självklara ledare. Så där fick jag för mitt hysteriska fnissande över den scenen i filmen..





  • Kommentarer(2)//film.pimpaminhylla.se/#post31