Pimpa min hylla

Pimpa min hylla

.............................................................................

[Böcker] [Film] [Musik] [Recept & Mat] [admin]

.. lite kort om oss ............................................................................................................
PMH är bara en ytterst anspråkslöst blogg. PMH drivs för tillfället av två boknördar - en lärare och bibliotekarie. Gudrun Sjödén, glasögon, sandaler och koftor är här välrepresenterade. PMH är till för alla som vill diskutera litteratur, film och musik och kultur rent allmänt. Vill du delta? Maila oss!
..................................................................................................................... välkomna ..

Malin @pimpaminhylla.se & Rebecca @pimpaminhylla.se

The Fifth Season av N. K. Jemisin

VuxenSkapad av Rebecca 24 maj, 2017 20:31



The Fifth Season av N. K. Jemisin
__________________________________________
**********

"For all those who have to fight for the respect that everyone else is given without question."

Det var länge sedan jag skrev något på bloggen, men den här boken måste jag dela med mig av. Det är en av de bästa Fantasy/SciFi/Dystopier jag har läst på länge!

Boken utspelar sig i en värld med en enda jättestor kontinent som kallas The Stillness. Livet här är starkt uppdelat. Människorna lever i små samhällen och deras uppgifter där är starkt reglerade. Nu och då skakas deras värld, bokstavligt talat, av skalv då de tektoniska plattorna rör sig mot varandra. Människorna har lärt sig leva med detta och har med hjälp av särskilt begåvade människor byggt upp ett skyddsnät som håller deras värld så still som möjligt.

När vi kommer in i handlingen drabbas dock The Stillness av den femte säsongen, en årstid som framkallas av svåra skalv som dränker världen i aska och ger långa kalla årstider där människans överlevnad sätts på prov.

Vi får följa tre kvinnor; Damaya, det begåvade barnet, Syenite, den talangfulla men cyniska kvinnan som behärskar magi och har tränat i Fulcrum och Essun, en kvinna som drabbas av en svår personlig tragedi som skakat om hela hennes värld.

Dessa tre kvinnors öden flätas samman på ett fascinerande sätt och vi får följa deras väg genom världens undergång - en undergång som på ett sätt ät slutet på världen, men som ger en personlig frihet och kanske hopp om en ny världsordning. För vad innebär ordning och trygghet om det sker på bekostnad av människovärde?

Boken är smart skriven, med ett vackert språk. Handlingen är intressant och spännande. Karaktärerna är mångbottnade och inte alls lätta att tycka om hela tiden. Det finns tanke bakom det som berättas och det historien är underbart befriad från många av de normativa beskrivningar som våra böcker vanligtvis är fulla av, t ex heteronormen, vithetsnormen etc.

En överväldigande och fascinerande bok på många sätt!


.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.

Titel: The Fifth Season
Författare: N. K. Jemisin
ISBN: 9780316229296
Förlag: Orbit
Sidor: 512 s.

Första mening: Let's start with the end of the world, why don't we?

Betyg: 10/10

  • Kommentarer(0)//www.pimpaminhylla.se/#post102

Låt Vargarna Komma av Carol Rifka Brunt

VuxenSkapad av Rebecca 14 jan, 2015 15:26



Låt Vargarna Komma av Carol Rifka Brunt
__________________________________________
********/**

Denna ömsinta och fina bok handlar om en flickas sorgearbete efter att hennes älskade morbror dött i AIDS. Det utspelar sig i ett naivt New York på 80-talet. Det är mycket runt morbror Finn som hysch hysch. June, som är 14 år förstår inte allting, men det spelar ingen roll. Finn är mannen i hennes liv, hennes själsfrände.

När Finn så dör tvingas June inte bara hantera sin stora sorg och saknad utan också alla nya saker som kommer upp till ytan. Alla hemligheter, skuld och skam som gömts i familjen kommer upp till ytan.

Låt Vargarna Komma har getts ut på Gilla förlag och jag gillar Gilla! Många av deras böcker är små pärlor. Lika så denna bok. Boken berör på en. Den är varm, tankfull och full av kärlek. Det är en liten bok som handlar om de stora sakerna i livet - familj, vänner och kärlek. Läs den - du kommer inte ångra dig.

PS. Den engelska originaltiteln är så bra! Tell The Wolves I'm Home.


.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.

Titel: Låt Vargarna komma
Författare: Carol Rifka Brunt
ISBN: 978-91-85763-51-1
Förlag: Gilla
Sidor: 419 s.

Första mening: Min syster Greta och jag satt modell för vår morbror Finn den eftermiddagen.

Betyg: 8/10

  • Kommentarer(0)//www.pimpaminhylla.se/#post101

Major Pettigrew’s Last Stand av Helen Simonson

VuxenSkapad av Malin 31 okt, 2013 09:43


Den nyligen pensionerade majoren Ernest Pettigrew lever ett stillsamt änklingsliv i en engelsk by. Hans fru har gått bort några år tidigare. Hans son lever hektiskt liv i storstaden tillsammans med sin amerikanska flickvän. Majoren är en man med fasta principer och kan också anses vara en gammaldags gentleman. Men så avlider majorens bror, vilket leder till frågan om hur majoren ska hantera detta med pistolerna. Majoren blir också mer och mer involverad i en vänskap med en änka, Mrs Ali, som äger byns lanthandel. Det stillsamma livet byts sakta ut mot ett lite mer händelserikt sådant där majorens principer prövas.

Boken är en typisk pysmysig engelsk bok. Jag kan se den bli omvandlad till en lika pysmysig tv-serie, som jag säkert med behållning skulle titta på (engelsk landsbygd, engelska gamla principer – what’s not to like?). Som oförarglig underhållning är den utmärkt men något starkare avtryck gör den inte.



  • Kommentarer(0)//www.pimpaminhylla.se/#post99

Heavy Metal Murder av Lemmy Loot

VuxenSkapad av Rebecca 19 okt, 2013 08:42
Heavy Metal Murder av Leemy Loot
__________________________________
******/****



Smart, snyggt och med hjärtat i hårdrockshistorien
(Rob Cullura, FlameCleaver)

Bästa jävla hårdrocksdeckare jag nånsin läst
(
Petter Goathoof Andersson, Putrid Altar)




Jag brukar rätt ofta säga att jag inte gillar att läsa deckare. Sen gör jag det ändå. Det beror nog på att vi så ofta förknippar deckare med specifika författare. Säger någon till dig "nämn en svensk deckarförfattare" så kommer antagligen Mankell eller Läckberg eller någon liknande dyka upp. De flesta deckare som kittlar mig till läsning tillhör inte den skaran utan brukar oftast vara lite avvikande på något sätt.

Heavy Metal Murder av pseudonymen Lemmy Loot är en sådan deckare. Bad ass-omslag och rolig titel. Det lekfulla författaraliaset. Och det underhållande faktum att författaren är engelsman men skriver på svenska... En omvänd Cobbold Hjörne.

I boken får vi följa Carl Barfoth och hans lojala kompanjoner som precis har anlänt till Sweden Rock Festival. Här ska det headbangas. Carl är där i tjänst som journalist. Han ska intervjua banden och försöka fånga metalens själ för ett långt reportage i en tidskrift. Mitt under en konsert med Desanguinator faller deras basist ihop. Johnny Magma är död, skjuten med två skott... Polisen står handfallen, men Carl anar snart nog hur saker hänger ihop och jakten på mördaren tar sin början.

Heavy Metal Murder är inte en bok en läser för att en ska få sig en riktigt bra deckare till livs. Handlingen är rätt lam, mordet aningens patetiskt och jakten på mördaren är nästintill obefintlig. Heavy Metal Murder läser en för att den är ett sånt lysande exempel på devisen "Det är vägen som är mödan värd".


"Bibliotek är jävligt metal, ska du ha klart för dej. The glorious tombs of ancient wisdom rest upon our sacred shelves."


Kan en det minsta om musik och något litet om Metal så kommer en gilla den här boken för den är rolig. Lemmy Loot vet vad han skriver om. Han kan sin musikscen. Namnen på banden som förekommer i boken är spot on. Barfoths intervjuer med de olika karaktärerna som så på pricken fångar hur artister ofta är. Calle och hans polare och deras sätt att vara och prata som känns naturligt och skönt. Vad gäller hela musik-delen av boken känns det tryggt. Författaren trampar inte snett eller gör mig som läsare obekväm det minsta. Däremot känns det svagare när det gäller porträttet av mördaren. Där känns det som om Loot har mindre på fötterna. Men en förlåter honom det så gärna när resten är en sån skön läsning.

"Espressomaskinen var Busters idé. Micke hade protesterat. Men för döva öron, trots att det var han som lånat husvagnen av en kompis på Nibo i Bollnäs.
"Espresso är inte metal."
"Vi häller hälften Jack i din espresso, så blir den jävligt metal", blev Busters svar.

Och Micke gav med sej. Och nu doftade det espresso i hela husvagnen. Metal eller inte, tänkte Calle, jävligt rätt."


(Rebecca)

.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.

Titel: Heavy Metal Murder
Författare: Lemmy Loot
ISBN: 978-91-87049-22-4
Förlag: Kalla kulor
Sidor: 169 s.

Första mening: På slaget klockan fem den andra söndagen i månaden skrällde telefonen till.

Betyg: 6/10



PS1. Leemy Loot är pseudonym för Clive W. Pearce. På förlaget Kalla kulor kan man läsa följande om honom:

Clive W. Pearce föddes i Wolverhampton 1963 av brittisk/australiensiska föräldrar men tillbringade många somrar hos svenska släktingar på en gård i Dalarna. Vid sidan av sitt jobb som managing partner på en advokatbyrå i Birmingham spelar han kompgitarr i ett klassiskt hårdrocksband och föder upp Staffordshire bullterriers tillsammans med hustru och fem barn. Lemmy Loot är hans alter ego som helt saknar utbildning, gränser och familj men kompenserar dessa brister med intuition och besatthet i närmast dödliga doser.

PS2. Citaten som inleder detta inlägg, tillika pryder bokens omslag, är helt och hållet påhittade.



  • Kommentarer(0)//www.pimpaminhylla.se/#post98

Nicolas Barreau

VuxenSkapad av Rebecca 15 sep, 2013 10:13
EN ENGELSMAN I PARIS av Nicolas Barreau
________________________________________________
*/*********



En vill så gärna tycka om den här boken. Musikalfantasten i mig älskar blinkningen till Gene Kelly, boken handlar delvis om författare, handlingens kärna är en bok och det ska vara fransk må-bra. Men nej...

Ung parisiska, Aurélie, känner sig något deppig för hennes egoistiska knöl till pojkvän har plötsligt lämnat henne till förmån för älskarinnan som väntar barn. Det enda hon nu har kvar i livet är restaurangen Temps des Cerices, som hon ärvt efter sin älskade far, samt en osannolik förmåga att laga god mat. Efter uppbrottet vandrar hon Paris gator och finner sig själv plötsligt i en bokaffär där hon köper en roman av den engelske mannen Robert Miller. Aurélie läser aldrig böcker annars så det är lätt överraskande även för henne själv...

Hon stannar upp hela natten utan att kunna sluta. Boken fängslar henne helt och när hon är klar blir besatt av den så till den milda grad att hon nästan glömmer allt det sorgliga i sitt liv. Boken handlar om en engelsman som kommer till Paris, som äter på Temps des Cerice och som förälskar sig i en kvinna som är på pricken lik Aurélie... Aurélie bara måste få träffa denne mystiske Robert Miller. Men hans franske förläggare är allt annat än hjälpsam. En skulle kunna säga att han i själva verket är obstruerande. Aurélie ger dock inte upp så lätt och plötsligt en dag händer det. Robert Miller ska komma på middag...

Handlingen i Barreaus En engelsman i Paris är det inget fel på. Den skulle platsa i vilken feel-good-chick-lit som helst. Det är utförandet jag vänder mig emot. Det engelska uttrycket skin deep är t ex allt för djupt för att tillskrivas den här boken. Det finns ingen känsla för karaktärerna. De blir obegripliga marionetter i författarens händer som ryckigt och känslolöst för dem framåt mot det obegripliga och krystade slutet. Det är så synd, för i någon annans händer hade det här kunnat bli en schysst roman.

*Spoiler-alert för de som ändå kanske vill läsa boken*

Aurélie är, i en något förskönad variant, faktiskt inget mer än en stalker och för att vara seriösa, hur sexigt och attraktivt är en stalker egentligen? Antagligen ska vi förlåta henne detta oattraktiva drag då hon är en sån slående skönhet. Bortsett från stalker-dragen så är hon bedårande naiv, sött vimsig, gulligt oansvarig och har sköna personlighetsförändringar i kombination med fantastiska humörsvängningar. (Hon är 30 år - inte 18) Att tjejen uppenbarligen har allvarliga personlighetsstörningar och är i behov av vård hindrar henne alltså inte från att driva en hyfsat populär och framgångsrik kvarterskrog där personalen älskar henne. Tänk, ett sånt trevligt kvinnoporträtt à la 2013.

Förläggaren André, som är vår berättare vartannat kapitel, är en man i sina bästa år som säger saker som "Du är inte lite fräck du". Det kan naturligtvis vara översättarens fel att André framstår som en kollega till Eken-kisen, men med tanke på hur okänslig författaren verkar vara i övrigt vad det gäller det mänskligs psyket är det kanske inte konstigt om han missar hur människor faktiskt pratar. I övrigt är André en man som blir hastig förälskad i en kvinna han ser genom ett restaurangfönster. När kvinnan sen dyker upp på hans förlags tröskel och vill träffa en av hans författare finns det inga gränser för vad han kan tänka sig göra för att få henne att falla för honom. Fast han inte känner henne. Men hon är ju så vacker. När hon ler. Så han måste ha henne. Med hjälp av lögner och falskspel utför han sitt maktspel över henne tills hon är hans. Tänk, ett sånt trevligt mansporträtt à la 2013.

Kemin mellan Aurélie och André är noll. Barreau lyckas bara skapa irritation hos mig som läsare över hur enfaldig, rent ut sagt barnslig, och påträngande Aurélie är. André framställs som en ganska otrevlig typ med rätt klara psykopatiska drag där han bara är trevlig mot människor han har nytta av för stunden. Hur dessa två över huvudtaget kan falla för varandra är fullständigt obegripligt om man inte köper Barreaus ytliga universum. I Barreaus värld baseras äkta kärlek på kvinnas utseende och behov av att bli omhändertagen hur framgångsrik hon är och mannens gränslösa försöka att få henne. Tänk, ett sånt trevligt porträtt av vuxen och mogen kärlek i ett seriöst förhållande à la 2013.

Men kanske är det som det ska vara - kanske är det bara någon med personlighetsstörningar som till fullo kan förstå och uppskatta att bli bedragen och manipulerad av en lätt psykopatisk människa.

Själv blev jag bara genomtrött på Aurélie, André och deras helt och håller ointressanta "kärleks"historia.

(Rebecca)



.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.

Titel: En engelsman i Paris
Författare: Nicolas Barreau
ISBN: 9789137139616
Förlag: Forum
Sidor: 285 s. + receptbilaga

Första mening: I november förra året räddade en bok livet på mig.

Betyg: 1/10

  • Kommentarer(0)//www.pimpaminhylla.se/#post92

Kaosutmaning 2 - vad läste jag?

VuxenSkapad av Rebecca 01 sep, 2013 11:43



RUBYFRUIT JUNGLE av Rita Mae Brown
_______________________________
********/**




Malin läste Boken om Joe som Kaos-utmaning 2 och karaktäriserade den som en "konsumtionsroman helt enkelt". Mitt val föll på Rubyfruit Jungle och Rita Mae Browns bok är allt annat än en konsumtionsroman. På ytan är det dock lätt att missta den för det.

Vi får följa Molly, en adopterad flicka, från potatisfälten i Pennsylvania, via Florida tills hon intar New York som vuxen. Molly skulle kunna vara the poster girl för Grynets show. Hon personifierar Ta Ingen Skit! och boken igenom går hon sina egna vägar och följer sin egen övertygelse.

Redan från tidig ålder inser hon att flickor/kvinnor är betydligt mer magpirrande än pojkar. Pojkar funkar bra att leka med, slåss med och hänga med, men det är flickor hon vill pussa på. I sjätte klass förlorar hon sin oskuld till Leota och på den vägen är det. Men det är inte lätt för Molly som så kompromisslöst tar sig an världen. Världen är inte redo för en lesbisk kvinna som inte ber om ursäkt för den hon är.

Det är verkligen svårt att inte gilla Molly och jag är en i raden av kvinnor, så väl litterära som verkliga, som fallit för hennes charm och obändliga livslust. Rita Mae Brown är en skicklig författare som med stor humor och stort allvar lotsar oss genom berättelsen om Molly Bolt.

För en läsare, år 2013, kan boken dock tyckas banal och chick-litig. Det handlar om relationer, om besvarad och obesvarad kärlek, om sexuella erövringar och om en kvinna som hittar sin egen väg. Men då får man påminna sig om att den gavs ut 1973. Världen så annorlunda ut då. Molly Bolts öden speglar på mer än ett sätt författarens eget liv och egna erfarenheter av svårigheterna att vara lesbisk i ett starkt heteronormativt samhälle med mycket lite överseende för det avvikande. Det är inte för inte som Rubyfruit Jungle har blivit en ikonbok för många lesbiska.

Det som jag finner mest skrämmande med boken är att fundera på vad som skulle hända om boken gavs ut i Moskva i dag, år 2013...

(Rebecca)


.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.

Titel: Rubyfruit Jungle
Författare: Rita Mae Brown
ISBN: 0-553-27886-x
Förlag: Bantams
Sidor: 246 s.

Första mening: No one remembers her beginnings.

Betyg: 8/10

  • Kommentarer(0)//www.pimpaminhylla.se/#post89

Aphrodite's Workshop For Reluctant Lovers

VuxenSkapad av Rebecca 15 aug, 2013 23:46


Sommaren är kort eller så är jag bara lat. I år hade jag lånat hem ett tiotal romaner från jobbet för att läsa under sommaren. Vackra, läckra, lockande böcker. Sammanlagt läste jag en. Jepp! En hel roman klämde jag i mig på de fyra veckorna av solig semester. Det måste vara ett all time low för mig.

Jag fick ett tips om att läsa Aphrodite's Workshop For Reluctant Lovers av en kollega. Då jag inte har läst Marika Cobbold tidigare så bestämde jag mig för att ge den en chans. Enligt utsago skulle den vara söt.

Historien om gudinnan Afrodite som får problem på hemmafronten med de andra gudarna när hennes säkra kort, romanförfattaren Rebecca Finch, bestämmer sig för att kärlek nog bara är humbug, är rolig. Personligen tycker jag kanske att den skulle kunna ha genomförts aningens bättre. Konflikterna mellan gudarna blir krystad och karaktärerna på Olympen känns allt för stela för att ge ett riktigt schvung till romanen. Den dysfunktionella relationen mellan mamma Afrodite och sonen Eros, berättaren av historien, är dock rätt lyckad.

När det gäller Rebecca Finch så tror jag de flesta som har ett trasigt förhållande i bagaget kan känna igen sig i sorgen och bitterheten över vad man förlorat. Blev det inte bättre än så här? Det är också den delen av romanen som jag tycker bäst om och det är synd att Cobbold inte utforskar just den delen av historien mer. Den har så mycket inneboende dramatik i sig självt - Hollywood-drömmen mot verkligheten. Hur förhållanden faktiskt ser ut, for better and for worse.

Bortsett från slutet, som jag tyckte var föga inspirerande, så är det en ok bok att läsa en dag när det regnar ute och man vill bli uppmuntrad. Vill man ha svaren på de eviga frågorna så är inte Aphrodite's Workshop For Reluctant Lovers boken att läsa. Den faller platt på eget grepp. Ett riktigt Hollywood-magplask. Tyvärr!


.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.oOo.

Titel: Aphrodite's Workshop For Reluctant Lovers
Författare: Marika Cobbold
ISBN: 978-0-7475-7792-8
Förlag: Bloomsbury
Sidor: 307

Första mening:
Life was getting tough for Mother, otherwise known as Aphrodite, godess of love.

Betyg: 5/10

  • Kommentarer(2)//www.pimpaminhylla.se/#post86

Boken om Joe

VuxenSkapad av Malin 11 aug, 2013 10:06






Inte vet jag om denna bok passar in i utmaningen. Likväl är det den jag nu recenserar. Boken om Joe är en mycket mycket amerikansk bok. Den är så omisskännligt amerikansk så att ortsnamnen inte skulle behövas för att identifiera den geografiska härkomsten. Men jag kan tycka om amerikanska böcker, böcker som på ett sätt låter mig komma bakom ytan en ser i filmer och tv-serier och på ett annat sätt också bekräftar denna yta.

Handlingen utspelar sig i en småstad, Bush Falls, i Connecticut. Joe återvänder till staden 17 år efter det att han lämnat high school. Hans far har fått en stroke och ligger döende på sjukhus. Joe har inte varit tillbaka i staden på alla dessa år. Och givetvis får det sin förklaring i boken. Det är en ensam man som återvänder. Han har aldrig kommit över de händelser som utlöste hans flytt utan bär fortfarande på alla olösta konflikter. Det är också dessa konflikter som gjort honom till en framgångsrik författare. Joe har nämligen skrivit en best seller, nödtorftigt förklädd till roman, om staden. Så inte nog med att han måste möta sina gamla spöken igen. Invånarna i staden gör inte precis vågen när han kommer. Eller rättare sagt, ingen, inte ens hans familj gör vågen. Egentligen är det bara en person som är glad att han kommer, hans gamla kompis Wayne som nu är döende i slutskedet av aids (bromsmediciner? - solklar lucka i handlingen!). Och det är det, govänner, just det som gör att boken ändå passar in i utmaningen. För smärtcentrum i boken är en kärlekshistoria mellan två unga män, Joe är kompis med dem båda.

Jag kan bli alldeles förundrad över hur vissa manliga författare kan skriva bra och intressant, om än inte högstående litteratur, och samtidigt så fullständigt misslyckas med att på något som helst trovärdigt sätt skildra kvinnor. Det är plågsamt att läsa kvinnoskildringarna och skildringarna av hur kvinnorna ser ut. Kan inte en lektör slå in pannbenet på Trapper??? Samtidigt så skildrar författaren svårigheterna för män att mötas i någon slags sanna möten. Han visar hur de unga männen har förmågan men han visar också hur de äldre, vuxna, männen verkar ha förlorat förmågan till sann och djup vänskap. Och det tycker jag att han lyckas mycket bra med.

Språket och jargongen är, trots att jag läst boken på svenska, mycket amerikansk. Ironin står tät och visst ler en här och där och tänker att det där kunde ha sagts i vilken romkom eller romantisk komedi som helst. Jag kan tycka det är lite charmigt. En känner liksom igen sig i den föreställningsvärlden.

Sammanfattningsvis är boken intressant men samtidigt lättglömd. En konsumtionsroman helt enkelt.



  • Kommentarer(1)//www.pimpaminhylla.se/#post85

Consider Phlebas

VuxenSkapad av Malin 05 aug, 2013 08:58




En skotte som skriver science fiction – what’s not to like? Jag läste lite om Iain M. Banks i samband med hans bortgång i försomras. Så utmaningen – läs en bok av någon som inte längre lever - kom ju väldigt lämpligt. Jag gjorde slag i saken och valde, efter tips från en mycket inbiten och insatt sf-läsare, boken Consider Phlebas. Den fanns bara på engelska men det var ju lämpligt tyckte jag – härligt att läsa på orginalspråket.

Härligt visst, men också mycket svårt. En mängd tekniska och andra benämningar gjorde läsningen periodvis plågsamt långsam. Handlingen i sig var egentligen inte heller glasklar, eller rättare sagt, bakgrunden i boken , det intressanta, var milt sagt komplicerad. Nåväl, jag återkommer till det. Handlingen i korthet går ut på att en sk changer, en muterad människa med märkliga egenskaper, får ett uppdrag av det idiranska imperiet att stjäla en mycket komplicerad och speciell dator som har flytt och gömmer sig i underjorden till en frusen planet. Datorn är så mycket mer än en dator då den har ett medvetande. Den kallas för ”Mind” i boken. Den tillhör en annan galaktisk kultur som helt enkelt heter The Culture. Dessa två imperier krigar med varandra och är sinsemellan mycket olika. Idiranerna är någon slags gigantiska varelser med tre ben och de verkar se ut ungefär som alla utomjordiska elakingar i sf- filmer – tänk Independence Day. För den skull är de vare sig galna eller osympatiska (i alla fall inte hela tiden). Till sin hjälp har changern, Horza, ett gäng rymdpirater.

På ytan är boken en rejäl aktion med mycket äventyr och överraskande vändningar. Men under ytan på texten pågår, om jag har fattat det rätt och det är inte säkert, något helt annat. Jag tolkar det som om Banks egentligen skriver om konflikterna mellan en förfinad kultur och en mer religiös och stridbar. Och sympatierna är inte helt självklara. Tyvärr får han inte riktigt med mig på tåget. Det är för många namn, platser och händelser jag inte får rätsida på. Det blir liksom för suddigt! Om det är mina bristande kunskaper i viss typ av engelska vet jag inte men jag tror faktiskt inte det. Det känns som om jag inte får tillträde till texten. Under läsningen har jag tidvis trott att jag har förstått men då händer något som gör att jag slängs ut i någon slags okunnighet igen.

För en inbiten sf-läsare är den här boken säkerligen mycket intressant. Jag var väl helt enkelt inte tillräckligt inbiten.



  • Kommentarer(1)//www.pimpaminhylla.se/#post84

Kaosutmaning 1 - vad läste jag?

VuxenSkapad av Rebecca 04 aug, 2013 13:01




Juli har så stilla övergått till augusti och det enda som hindrat mig från att skriva här har varit ett strålande sommarväder och ryggvärk. Nu är det dock dags! :)

Den första utmaningen gällde att läsa en bok av en död författare. Jag vet att några försökte med definitionen "död för mig", men tyvärr så gills inte den. Fysiskt död på riktigt. Lite som Monte Pythons papegoj-scen.

Själv valde jag en bok som legat på läslistan ett tag, men som jag inte riktigt kommit mig för att ta tag i. Redan nu måste jag erkänna att jag inte är klar med den. Undanflykterna kommer nedan!




Harald Ofstad
Vårt förakt för svaghet : nazismens normer och värderingar - och våra egna


Harald Ofstad var professor i praktisk filosofi vid Stockholms Universitet och hans bok Vårt förakt för svaghet kom ut redan 1972. Den kom ut i nytryck 2012.

Den stora styrkan i Ofstads bok är att den inte enbart är en genomgång av Nazismen och Hitlers tankesätt utan han klär av den de bruna kläderna och visar hur tankarna och idéerna som styrde Hitler och hans gelikar inte var något unikt för just dem. Det här är inte ännu en tröttsam bok om 2:a världskriget, Hitler och Nazismen, utan det är en bok, som med avstamp i 30-talets Tyskland, handlar om dig och mig, här och nu.

Varje folkmord, kolonialisering, förtryck etc har självklart sina egna uttryck, men enligt Ofstad gömmer det sig bakom varje sådant uttryck en gemensam tanke - tanken om att den svage förtjänar vårt förakt. I förordet till boken skriver Folke Tersman

/.../utvecklar Ofstad olika tankar om hur föraktet för svaghet manifesterar sig också i vårt samhälle. Han finner det i vår beundran för vinnarna på samhällets olika tävlingsarenor /.../. Han finner det i tanken att framgång, social och ekonomisk, rättfärdigar sig självt, och i den tilltagande benägenheten att godta att villkoren försämras för dem som av ett eller annat skäl har svårt att hävda sig i konkurrensen. De får skylla sig själva. [s.15]

Mycket av de tankar som ges uttryck för i boken känns igen i dagens debatter om kriminella, arbetslösa, invandrare, flyktingar, HBTQ-personer, sjuka, kvinnor, barn och gamla.

Ofstads bok är inte lättläst. Den gör sig bäst i småstycken följda av reflektion och tankeverksamhet. Själv har jag läst den parallellt med Zygmunt Baumans bok Collateral Damage : social ojämlikhet i en global tidsålder vilket ger en djupare dimesion. Då det tar tid att läsa har jag inte hunnit klart än, men jag fortsätter. Trägen vinner! :)

(Rebecca)

PS.
Den som har deltagit i Kaos-utmaningen och vill dela med sig kan antingen skriva om sin bok som en kommentar här eller kontakta mig eller Malin och få ett eget inlogg för att kunna göra egna poster.


  • Kommentarer(0)//www.pimpaminhylla.se/#post82

William Shakespeare's Star Wars: Verily, A New Hope

VuxenSkapad av Rebecca 13 maj, 2013 21:38
Satt vid mitt skrivbord och pillade runt bland böcker på CD, bokrecesioner, lite jobbande och sånt. Funderade skarpt på om jag skulle skriva ett inlägg om något när jag snubblade över denna - sommarens stora must-have!

Det är en sån där grej där det egentligen inte spelar någon roll hur dålig den är, jag bara måste ha den. Den ska visst komma ut i augusti så jag får ge mig till tåls till dess och kanske hinner jag spara ihop pengar till den med. :)

William Shakespeare's Star Wars: Verily, A New Hope av Ian Doescher



MUST-HAVE!

(Rebecca)

  • Kommentarer(0)//www.pimpaminhylla.se/#post78

Janet Evanovich

VuxenSkapad av Rebecca 13 maj, 2012 04:00
One Fore The Money At Twelve Sharp
_____________________________________________________________

Eftersom jag inte gillar deckare eller ändlösa serier eller allt för banala, snaskiga böcker så tänkte jag rekommendera Janet Evanovichs böcker om Stephanie Plum.




Okej, för det första:
Stephanie Plum är en rätt klumpig och klantig bounty hunter i New Jersey där hon slåss mot samhällets "olycksbarn" med varierad framgång. Utan större expertis på området duckar hon för kulor, får sina bilar sprängda i luften, löser brott och tar sina FTAs. Stephnie Plums standardfras är "It wasn't my fault!" Inga deckare - check!

För det andra:
Första boken om Stephanie Plum, One For The Money (Lovligt byte) kom ut redan 1994. Själv har jag precis läst ut bok tolv i serien, Twelve Sharp (Skuggat byte) och har där med sex böcker kvar innan jag är up to speed. Inga långa serier - check!

För det tredje:
Sin mammas suckar till trots är Stephanie Plum fortfarande tekniskt sett singel. I alla fall ogift. Den enda av manligt kön som är konstant i hennes liv är Rex, hennes sambo och hamster. Snygga, och aningens farliga, Joe Morelli är väl det som kommer närmast till att vara en pojkvän, men de har på- och avförhållande. Stephanie Plum har ingen större önskan om att foga sig efter den italienska synen på kvinnan som hemmavarande och Joe vill ha en fru som inte är bounty hunter. Inte en alldeles lätt kombo. Och sen är det ju problemet med Ranger - Stephanie Plums superheta, totalt livsfarliga bounty hunter-kollega som har gjort glasklart för Stephanie att det är henne han vill ha... Inget banalt, snaskigt - check!

Böckerna om Stephanie Plum är frivoliteter - som makroner. Färgsprakande, luftiga, söta små kakor som smälter på tungan utan större eftersmak. Njutning för stunden helt enkelt. Böckerna är lagom spännande, lagom sexiga, lättlästa och emellanåt så roliga att jag skrattar högt. Som ett litet lätt mellanmål kan de varmt rekommenderas. Själv väntar jag nu på nästa box som innehåller Lean mean Thirteen, Fearless Fourteen och Finger Lickin' Fifteen. Måtte de komma snart!

(Rebecca)



Filmfrågan:
För dig som läst böckerna om Stephanie Plum så kan jag meddela, om detta skulle gått er spårlöst förbi, att första boken nu finns som film. One For The Money heter den förstås. Och jag kan säga att jag inte är direkt överförtjust i castingen... suck! Jag har svårt att se modellsmala, långa Katherine Heigl som Plum. Hennes side kick, Lula, har de däremot lyckats lysande med. helt spot on.
Någon där ute med en åsikt? Vem hade du velat se som Stephanie Plum? Som Joe? Eller som Ranger? Eller kanske som Rex?



  • Kommentarer(0)//www.pimpaminhylla.se/#post70

Svart himmel av Arnaldur Indriðason

VuxenSkapad av Rebecca 13 okt, 2011 17:22

SVART HIMMEL ÖVER ISLAND
__________________________________________________________________

Svart himmel av Arnaldur Indriðason
(******)

Trots mitt ivriga motstånd mot deckare finner jag mig allt som oftast med en bok från spänningsgenren i näven, uppkrupen i fåtöljen, läsandes. Med tanke på att 99% av all litteratur som ges ut är deckare (ja, det känns som det ibland) så är det kanske svårt att undvika. Däremot försöker jag välja de deckare jag läser med omsorg. Mons Kallentoft fick åka tillbaka till biblioteket efter att jag hade nått sekvensen med de filosoferande fiskarna. Mari Jungstedt, Camilla Läckberg och alla de andra hypade deckarförfattarna vägrar jag konsekvent ens försöka läsa. Jag blir trött bara av baksidestexterna.

Eftersom Arnaldur Indriðason fick så strålande recensioner på SVTs Go'kväll, var nyinkommen på biblioteket och han trots allt ska vara nordens bästa deckarförfattare så..... okej då, ett försök. Jag vet inte varför det inte funkar för mig. Historien i sig är inte så pjåkig. En till synes enkel misshandel, om än grov, får internationella förvecklingar och Indriðason använder sig av Islands ekonomiska kris som kuliss. Samtidigt får läsarna följa en förvirrad man som har kidnappat Äcklet, en pedofil. Exakt vad den bihandlingen gör i boken vet jag inte. Den bara förvirrar och stör och känns konstruerad. Lite som att en peddo-detalj måste man ha med i dag om man skriver "seriösa" deckare. Det känns som om jag har läst den historien förut - många gånger.

Enligt den gamla devisen "Allt är relativt" så framstår kanske Arnaldur Indriðasons Svart himmel som ett mästerverk om man jämför med redan nämnda Läckberg och Jungstedt. Men i jämförelse med t ex Sanning av Peter Temple som jag läste tidiagre i somras - ja då finns det mycket kvar att önska även av Indriðason.

(Rebecca)

  • Kommentarer(0)//www.pimpaminhylla.se/#post54

Veckans fynd!!

VuxenSkapad av Rebecca 02 okt, 2011 20:46
Ibland kan man bara inte tro sin sagolika tur. Min vana trogen när livet suger och luktar unket var jag i fredags på den lokala bokhandeln för att inhandla lite litterärt "knark". Två fina engelska pocket, ett fodral till busskortet med Fem Myror-bild på och en almanacka fick det bli. Så i kassan vänder jag blicken aningens till höger och där ligger den... Martin Kellermans Rocky 10 år : samlade serier 1998-2008.

Jag har fingrat på den förr men den har alltid, alltid varit för dyr. Nu kostade den 99:-. Det är sant! Inte 499, inte 399, inte ens 299 utan faktiskt bara 99:-. Fredagens lycka var gjord. Och i dag, söndag till ära, läses den i sällskap av White Ladies. Livet kan vara rätt fantastiskt också.




(Rebecca)

  • Kommentarer(0)//www.pimpaminhylla.se/#post52

Stephen Kings Signal -ännu en förlorad oskuld

VuxenSkapad av Rebecca 16 sep, 2010 17:43
STEPHEN KING - Signal
________________________________________________________________
[******]

Vad gör vi inte för de människor vi älskar?
En av mina favoritpoeter är Eeva Kilpi. En av hennes dikter går som följer:



När pojkvännen ville låna ut en bok till mig i somras valde jag att lägga bort ett helt livs negativa inställning, helt baserat på fördomar, mot Stephen King. För PVns skull började jag läsa boken.

Jag var helt inställd på att inte gilla Signal (eng. orginal: Cell). Jag var faktiskt helt inställd på att få bekräftat att jag hela tiden haft rätt och resten av världen fel. Utan att ha läst en enda King-bok kände jag mig ändå säker nog att ha en bestämd uppfattning om hans böcker som icke läsvärda. Lärdomen blev att bjuder man in människor att rubba ens existens så får man leva med att de faktiskt gör det.




Signal är inte den bästa bok jag läst. Inte ens den näst bästa. Men den placerar sig på en solid trea för den underhållning den erbjöd några regniga kvällar i början av september.

Handlingen är rättfram och enkel att hänga med i. Via mobiltelefoner sänds en signal ut som förvandlar människor som hör den till levande zoombies. Till en början handlar de irrationellt och beter sig som blodtörstiga bärsärkar, men efter ett tag börjar de skrämmande nog verka organisera sig som ett tänkande kollektiv med planer på världsherravälde. De människor som av olika anledningar inte pratade i någon mobiltelefon och klarade sig undan kämpar desperat för att överleva i en värld som kastats upp och ner. Där ibland bokens huvudperson Clayton Riddell.

Signal kunde ha blivit en riktigt bra roman om det hade funnits mer psykologiskt djupt, bättre karaktärsbeskrivningar och ett större problematiserande över det moderna livets likriktning i konsumismens och kommersialismens namn. Men då hade den kanske lämnat underhållningshyllan och flyttat över till hyllan för samhällskritiska romaner. (Därmed inte sagt att det finns ett motsatsförhållande mellan de två hyllorna...)

King är duktig på att skriva. Signal är lättläst utan att bli för enkel. Den är målande och beskrivande utan att förlora sin skärpa eller bli för utsvävande. Vissa klagomål kan man kanske ha på en del allt för klichémässiga uttryck och allt för uppenbara vändningarna i handlingen, men på det stora hela är det en helt okej bok att fördriva lite tid med.

Nu när den ena oskulden är tagen ska det brytas nya marker igen. Det andra boktipset från PVn ligger vid sängen och väntar på mig. Dubbelgångaren av Frederick Forsyth. Som sagt var - vad gör man inte för de människor man älskar?



(Rebecca)


[Signal på Bokus]

  • Kommentarer(4)//www.pimpaminhylla.se/#post40

Krigarhjärta av Henrik Larsson

VuxenSkapad av Rebecca 17 jan, 2010 21:04
I TOLKIENS ANDA?
_________________________________________________________________
[******]





Att skriva i genren fantasy är sannerligen inte lätt. Hur man än vänder och vrider på sig har man svansen bak. Vad man än försöker hitta på har någon redan skrivit det och jämförelser tycks oundvikliga. Tolkiens ande svävar tung över de flesta fantasyvärldar - antingen som likriktare eller som den mall författare slaviskt försöker ducka. Men om Tolkien används som inspiration eller anti-inspiration så är han i princip oundviklig. Tolkien har förstås arvtagare som även de lämnar avtryck i de uppdiktade världarna, bland annat Lewis och hans Narnia.

Läser man om Henrik Larsson, en av de stora debutanterna på den svenska fantasyhimlen under 2009, så får man veta att hans triologi Blodsarvet är "En svensk motsvarighet till ”Sagan om klanen Otori” av Lian Hearn, men med nordiska förtecken" (BonnierCarlsén). På Expressen tycker man i stället att "Krigarhjärta har jämförts med böcker av progressive fantasyförfattaren George R. R. Martin, med sina dekonstruerade mans- och krigarmyter och känslan av att allt snart går åt helvete."
Går det att uppfinna hjulet en gång till om man skulle vilja det?

Fantasy, så väl som systergenren Science Fiction, har båda stora potensialer. Författaren är fri att skapa den värld som bäst passar som forum för den bärande idén som ska fram. Den dödliga världens begränsningar finns inte. Det är genrens stora styrka - att i det påhittade och uppdiktade kunna utforska det verkliga och djupt mänskliga från nya horisonter och där med ge oss möjligheter att lära oss mer om oss själva. När fantasy/sf är som bäst tillför den nya dimensioner och låter nya generationer brottas med de stora frågorna kring mänsklig existens.

Genrens stora brist är dess banalitet. Det är ofantligt lätt att misslyckas som fantasyförfattare och en dålig fantasy/sf är sämre än en vanlig dålig bok. När en fanatsyförfattare misslyckas blir hennes berättelse verkligen inget mer än en radda plattityder och klichéer som rapas upp på absolut sämsta tänkbara sätt.

Var hamnar Henrik Larssons Blodsarvet i allt det här? Har han något att säga en generation som hyllar Nextopia eller en bibliotekarie som tillhör generation x?
Att läsa svensk fantasy är som att gå till tandläkaren - något jag fasar för, som oftast är en plågsam upplevelse, kostar skjortan (tid är också pengar) men som ibland ändå ger ett positivt resultat. Krigarhjärta är inte dålig. Den är inte bra, men den är inte dålig, och redan där är vi på god väg.

Krigarhjärta innehåller de vanliga klichéerna, de man aldrig kan komma från. Erik, den unge slaven med ett väntande storslaget öde. Vanja, den undersköna prinsessan som trotsar far och kungarike för kärlek och ideal. Loke, sidekicken som har de egenskaper huvudkaraktären saknar. Tolke, den ärrade veteranen som kan stridskonsten på sina fem fingrar och är vägledare för vår unga hjälte. Menageriet är fullt av de karaktärer vi förväntar oss. Världen de rör sig i har alla de element som ska finnas med - udda världar med folkslag med unika förmågor/karaktärsdrag. Kartan inte att förglömma förstås.

Handlingen är enkel nog. Erik är inte som andra barn där han springer runt barfota i den frostbitna myllan i Nordland och leker. Som miljöskadad amatörpsykolog skulle jag nog säga "aspergers", men här står förklaringen att finna i att han antagligen har Isö-blod i sig. Erik skiljer sig också från de andra barnen i byn på så sätt att han inte faller offer för de elaka sörlänningarnas svärd utan han blir i stället tagen som slav och tvingas bära sten i flera år under söderns heta sol. Hela tiden vet han intuitivt att det är något med honom, något särskilt. Han är skapad för större saker. I stenbrottet lär han känna Vanja, sitt hjärtas utvalda dam, och Loke, hans kommande vapenbroder och vän. När tiden är inne ger de tre sig i väg på en vandring norr över, tillsammans med Tolke, på jakt efter Eriks öde. (Vad vore en fantasy utan sina vandringar? Sagan om Ringen skulle vara ca 50 sidor tjock...)

Det som imponerar på mig är hur Henrik Larsson faktiskt lyckas. Han skriver rak och enkel prosa som passar perfekt ihop med huvudkaraktärens, tillika berättarrösten, personlighet. Berättelsen är inte nedtyngd av massa nonsens som ovidkommande sidospår, onödiga förklaringar, ingående beskrivningar eller långrandiga inre monologer. Larsson skriver på ett kantigt, utifrån kommenterande, stingent sätt och det utan att förlora närvaron och känslan. Erik blir en trovärdig karaktär och hans berättelse fascinerar. Redan från det första kapitlet ville jag läsa vidare, ville veta vad som skulle hända den udda pojken.

Tyvärr, och det är verkligen tyvärr, snubblar Larsson på målsnöret. Han faller offer för fantasydöden. Den tydliga karaktärsbeskrivningen och trovärdigheten får ge vika för det storslagna och grandiosa. Eriks fyrkantiga och motsägelsefulla hjältegloria kasseras till förmån för en mer mänsklig, känslosam som inte passar honom utan skaver. Och när slutet kommer, la grande finale, då skruvas volymen upp så pass högt att det ger kosmiska störningar. Det är sällan jag har läst ett mer patetiskt slut. Det är ett totalt, och helt onödigt, magplask i en fostervattensfylld lervälling.

Förhoppningsvis har Henrik Larsson någon klok människa vid sin sida som kan förklara för honom hur han ska hitta tillbaka till de första tre fjärdedelarna av sin bok till nästkommande del i serien annars kommer Blodsarvet inte att bli det fantasylöfte som man kan ana i början av Krigarhjärta.

(Rebecca)

  • Kommentarer(0)//www.pimpaminhylla.se/#post33

Marley i våra hjärtan.

VuxenSkapad av Emil 15 jan, 2010 11:42

Då hade jag läst klart den. Boken som så många pratar om men som jag av någon anledning inte läst ännu. Men först lite bakgrundshistoria!

Från den dagen jag föddes till den dagen jag fyllde 20 så har jag alltid haft hundar i min närhet. Jag är en hundmänniska som tycker att livet är väldigt tomt utan en fyrbent följeslagare som tigger frukostägg och äter upp julgranen.

Jag har aldrig haft en speciellt väluppfostrad hund. Jag har fått växa upp med hundar som kunnat det viktigaste. Att komma på kommando, gå fot och ligg. Givetvis har det funnits ett eller annat komando som man också har lärt dem. Som rulla runt, kryp eller ett väldigt användbart kommando regniga dagar: "Kissa". Det sistnämnda var det min syster som lärde en av sina hundar.

När jag tänker att jag vill ha en hund så tänker jag inte renrasig ängel som slutar att andas när jag säger det. Utan jag vill ha en hund som har personlighet. Varför ska jag ha en hund som alla andra för? Det är ju faktiskt mycket roligare i efterhand att ha behövt kasta sig i en gyttjepöl efter ett koppel som rör sig förvånansvärt snabbt i vilken riktigning du än nu inte råkar kasta dig åt.

Detta innebär inte att jag vill ha en hund som rusar fram som ett ånglok utan nödbroms mot främmande människor eller som helt ogenerat hoppar upp på matbordet under en middagsbjudning. Den ska inte vara ouppfostrad, men den ska inte behöva vara drillad i lydnad till den gräns att man tar bort personligheten.

Denna idyll till hund är inte speciellt ovanlig. Men i litteraturens värld och i filmens värld så existerar enbart ett fåtal. Vi har bethoven som var en stor St Barnhard, men det var en hund som enbart fanns i filmens värld. Den var ouppfostrad och okontrollerad. Den var inte alls som en hund med personlighet utan den var helt enkelt en hund som skapades för film.

Sen kom Marley! Alla som någon gång har ägt ett älskat husdjur som haft personlighet men som man ändå har lyckats banka in någon sorts vett innanför pannbenet på så den efter mångt och mycket lyckats gå fot vet precis hur Marley var.

John Grogan skriver i sin bok "Marley och jag" om alla de galna upptåg och de fina subtiliteter som den smått förvuxna Labradoren Marley hittar på. Det var inte ett öga tort när boken var färdigläst. Dels så tjöt man av skratt med jämna mellanrum när man läste om Marleys upptåg. En och annan tanke gick till när man fått jaga en 8 månader gammal unghund över fälten. Men samtidigt så mot slutet så hände något som sällan händer mig. Tårarna bryter fram när man minns tomheten när man behövt avliva, eller när det döden kommit mera naturligt, en följeslagare.

Jag vill starkt rekommendera alla att läsa denna bok. Dela skratten, glädjen, tryggheten men även sorgen som kommer med att ha husdjur. John Grogan lyckas beskriva precis allt som man själv känner med sin bästa vän. Han lyckas på något vis få fram just de sidorna man älskar att hata hos ett husdjur. Men det är även de sidorna som gör att man aldrig kommer att glömma bort sin stora skatt.

Själv kommer jag aldrig glömma den 20årsdagen när jag fick beskedet att jag numera var hundlös. Min älskade Gisa (uttalas Gissa) hade gått bort. Hon blev 13 år gammal men slutade aldrig med sina bus. Utan tänder och med dålig rygg blev hon alla unghundars idol. Ingen kan skogen vid min vars gård lika bra som hon, efter alla de gånger hon sprungit runt i den efter att ha rymt med sina valpar, eller för att fixa flera för den delen. Boken ger oss just den känslan i de jobbiga ställen i livet som kan behövas.

Dessvärre är boken helt omöjlig att förklara någon som hellst handling för. Den måste helt enkelt läsas. Läs den, minns ditt husdjur och tänk på alla de stackare som aldrig behövt sopa ihop en hel julbock under irritation.

  • Kommentarer(1)//www.pimpaminhylla.se/#post32

Girighet - Ditt namn vara Lapidus!

VuxenSkapad av Emil 06 jan, 2010 12:40

Då hade jag slutfört läsandet av en av 2000-talets mest hyllade författare Jens Lapidus. Varför är en bra fråga. Hans skrivsätt är inte speciellt avancerat eller bör hyllas ensamt. Det som är beundransvärt är dock hans första bok. "Snabba Cash" var på riktigt banbrytande och visade en brutalitet av organiserad brottslighet som sällan visas av författare. Han lägger inte någon stor vikt vid romantisering utan visar upp att alla är öppna måltavlor och om man inte spelar sina kort rätt så hamnar man i någon insjö som är av godtyckligt djup om ens man får den äran.

Snabba cash är den boken som är läsvärd av Jens Lapidus. Aldrig fucka upp ger oss visserligen inblick i något som man inte får tala om, misslyckad integration och att det faktiskt till viss del är samhället som bär delar av skulden för högre kriminalitet. Att polisen inte har resurserna eller får befogenheterna att göra vad som ibland behövs. Det som går bakåt här är dock att Lapidus börjar lägga upp egna teorier om Palmemordet och försöker få sina karaktärer att lösa mysteriet.

Nog för att Lapidus har hämtat inspiration från sin tid som notarie. Jag kan även gissa mig till att vissa fall kommer från hans arbete som försvarsadvokat. Men just Palmemordet känns som overkill att blanda in i något som handlar som fingerade och påhittade brott och karaktärer. Det gör att trovärdigheten i hans andra bok sjunker till botten och att man får känslan av att han egentligen inte har gjort ordentlig efterforskning. Första boken är det ordentlig efterforskning som ligger till grunden. I övriga två försöker Lapidus använda något han uppenbart saknar, egen fantasi.

Hela debattinlägget, som annars Stockholm Noir serien hade varit ett underbart exempel av, förstörs. Gängkrig 145 är uppstädad och hade varit betydligt intressentare som bok än som serie. Jag såg fram mot att få se bilderna av den brutalitet som visas i böckerna. Men ack så besviken man blev. Nä, spara dina pengar och köp enbart första boken. Men låna den hellre på biblioteket så får inte Lapidus de pengar han så väl försöker mjölka i sina sista två böcker som innehåller total goja.

Författare som saknar skolning i skrivande kan vara väldigt intressenta att läsa. Oftast så har de då gjort en extremt nogran reserach som kompenserar för bristen. Annars kan de ha en ypperlig fantasi och kan frambringa några av de mest otroliga handlingar. Har man inte något av de sakerna bör man hålla sig från skrivandet. Lapidus borde väntat längre mellan sina böcker för att lyckas få till bra handling och lämnat vissa saker utanför. Bossarnas boss skiter kungligt i vem som mördade Palme, internutredande poliser är inte überutredare och smutsiga snutar får inte samvetskval för skitgrejer. Jag ser dock fram mot filmatiseringen av Snabba cash som går upp på bio i Januari/Februari.

  • Kommentarer(0)//www.pimpaminhylla.se/#post31

Roslund & Hellström

VuxenSkapad av Emil 06 dec, 2009 23:15
Denna författarduo som kommer från två väldigt skilda bakgrunder har fått mig helsåld! Deras böcker skildrar väldigt väl den undre världen av vad jag känner till om den och de skildrar även polisens arbete ganska målande.

Än så länge är min favorit Box 21. Kan starkt rekommendera den, men man bör läsa "Odjuret" först. I den boken får man en bra beskrivning av de olika karaktärerna som är involverade i serien, av dom som är återkommande då.

Det kan sägas att i samtliga av deras böcker så kommer alltid en oväntad twist, efter att ha läst Box 21 och Flickan under gatan så var jag så arg att jag ville ut och leta upp den gruppen förövare som togs upp i just den boken. Ingen går säker ifrån sina känslor när man läser deras böcker och man får en stor lust att vilja diskutera, och det högljutt, om vad man just läst!

Odjuret handlar om en fars plåga och hämnd när en pedofil våldtar och mördar hans dotter.

Box 21 utspelar sig i människohandelns träsk och de hemskheter som upplevs, men även hur kvinnor smugglas in i Sverige och "tränas" till sitt yrke.

Edward Finnigans upprättelse är visserligen bra, men dom har verkligen börjat spåna, här handlar det mera om att väcka tankar än att det är taget ur erfarenheter. Den handlar om en dödsdömd fånge som lyckas med att fly till Sverige, men där begår ett misstag och sedan rullar ett helt helvete upp för våra huvudrollsinnehavare och våran flykting.

Flickan under gatan tar upp pedofili och incest, men till större delen tar den upp hemlöshet och känslan av maktlöshet när ett system som ska hjälpa inte finns där.

Tre sekunder har jag inte läst och kan inte kommentera.

Länkar för att köpa böckerna:

Odjuret
Box 21
Edward Finnigans upprättelse
Flickan under gatan
Tre sekunder

  • Kommentarer(2)//www.pimpaminhylla.se/#post28

Handel med döden + En bra dag att dö

VuxenSkapad av Rebecca 08 nov, 2009 23:40
I THINK THIS IS THE BEGINNING OF A BEAUTIFUL FRIENDSHIP
__________________________________________________________________



Det är något med den hårdkokta deckargenren jag inte kan motstå. Jag vill inte gilla den. Jag vill helst ogilla den. Min feministiska ådra vill göra uppror och processen kort med den här typen av litteratur. Femme Fatales, machomän, korthuggna konsisa repliker, det eviga regnandet och hela den sjaskiga och skitiga stadsmiljön. Men gång på gång misslyckas jag. Gång på gång faller jag.

Kanske är jag, ensam i min säng med lampan tänd, inte alls så feministisk som jag vill låtsas utan frossar i berättelser där starka män försvara och värnar svaga kvinnor? Eller så är det kanske genren i sig, med sitt precisa språk utan en massa skitsnack som står i vägen för historien som ska berättas, som förför mig? Hade det gällt en enstaka bok så hade det kanske gått att bortförklara, men raddan av litterära verk som svalts med hull och hår börjar bli lång.

Easy Rawlins öden, i Walter Mosleys böcker, har jag följt med stor behållning. L.A. Confidential, Ellroys moderna klassiker, tillhör favoriterna. Raymond Chandler läste jag allt jag kommer över på biblioteket. Hammer och Spade fascinerade mig redan som tonåring när jag, nästan i smyg, läste Spillane och Hammet.

Trots detta har jag hållit emot länge nu beträffande Simon Kernicks böcker. Nej, det är inte min genre. Nej, det är inte min smak. Nej, tack men nej tack.
Men så i veckan så inhandlade jag de två första böckerna på stadens bokhandel. Handel med döden och En bra dag att dö. Två bra titlar till trots fortsatte jag vara skeptisk. Syftet med inköpen var att ge bort böckerna till en god vän, men för att kunna stå bakom min rekommendation ville jag ändå lösa dem först. (Sicken ursäkt!)

Det tog inte många sidor innan jag var där igen - fast! Handel med döden läste jag på några timmar, med några få toapauser. En bra dag att dö var det perfekta sällskapet en sjukdag i sängen.




Handel med döden börjar brutalt. En hyrd mördare dödar tre män bakom ett sunkigt hotell. Några snabba skott och sen iväg från brottsplatsen. I ett London allt mer översvämmat av kriminalitet och gängrivalitet är det egentligen inget uppseendeväckande. Kanske en nyhetsnotis på någon sida inne i morgondagens tidning. Men den här uppgörelsen är annorlunda, mycket annorlunda. Mördaren är Dennis Milne, en hobby-hitman som på uppdrag av en av Londons farligaste gangsters gör sitt för att hålla avskummen borta från de gator han på dagtid jobbar för att göra säkrare via sitt yrke som kriminalinspektör.

Inte hellre offren är vilka de borde vara. Någonstans har något gått väldigt fel och offren visar sig vara tre oskyldiga, vanliga familjefäder. Det som borde ha varit ett mindre fall blir riksnyheter på förstasidan och får polisens fulla uppmärksamhet. Milne sitter, milt talat, i en riktig rävsax. Milne tvingas jonglera sitt egna senaste fall, vilket visar sig vara en riktigt otäck härva, med att försöka ducka för den pågående utredningen om de mord han själv utfört. London blir, i allt snabbare takt, en kallare, mer ogästvänlig plats, för Milne att vistas på.




Med tanke på att En bra dag att dö finns även den i pocket i handeln så torde det inte vara en allt för stor spoiler att berätta att kriminalinspektör Dennis Milne, med nöd och näppe, lyckas undfly de skurkar och banditer som vill honom illa samt de poliser som vill bura in honom. I uppföljaren träffar vi Milne på Filippinerna, där han bor i lugn och ro och driver ett hotell med en gammal polare. Av en osannolik slump snubblar Milne på information som visar sig vara knutet till mordet på en av hans gamla kollegor, tillika vän, och Milne känner plikten att återvända till staden han en gång kallade sin för att försöka bringa någon klarhet i fallet.

Böckerna om Dennis Milne är nog det mest spännande jag har läst i genren sen jag stiftade bekantskap med Mosley. Kernick skriver inte bara spännande böcker där tempot är rasande snabbt utan han skriver dessutom förvånansvärt elegant och intelligent. Språket är rappt och precist utan att förlora sin poetiska kraft och flera gånger skrattar jag till åt fyndiga formuleringar som han kostar på sig.
Trots genrens begränsningar lyckas Kernick få liv i Dennis Milne och han känns som en genuin, i allra högsta grad levande, sympatisk och högfunktionerande psykopat.












Jamie Delly hade aldrig känt sin pappa. Det hade nog inte hans mamma heller. Han var bara åtta år när han åkte fast första gången, efter ett tappert försök att bränna ner sin lågstadieskola. Eftersom man i Storbritannien inte blir ansvarig för kriminella handlingar förrän vid tio års ålder hade han kommit undan med en varning, vilket för en unge som Delly är samma sak som ett uppmuntrande brev.





















(En bra dag att dö : Simon Kernick)













Jag kan bara rekommendera Handel med döden och En bra dag att dö. Inget mer. Läs dem! Är du lika såld på genren som jag så kommer du älska dem.

(Rebecca)

  • Kommentarer(2)//www.pimpaminhylla.se/#post26
Nästa »