Pimpa min hylla

Pimpa min hylla

.............................................................................

[Böcker] [Film] [Musik] [Recept & Mat] [admin]

.. lite kort om oss ............................................................................................................
PMH är bara en ytterst anspråkslöst blogg. PMH drivs för tillfället av två boknördar - en lärare och bibliotekarie. Gudrun Sjödén, glasögon, sandaler och koftor är här välrepresenterade. PMH är till för alla som vill diskutera litteratur, film och musik och kultur rent allmänt. Vill du delta? Maila oss!
..................................................................................................................... välkomna ..

Malin @pimpaminhylla.se & Rebecca @pimpaminhylla.se

Angela's Ashes

Allmänt lallandeSkapad av Rebecca 29 jul, 2009 16:06
ÄNGELN PÅ SJUNDE TRAPPSTEGET VS. ÄNGELN GÅR GENOM RUMMET
_______________________________________________________________



Igår satt jag på jobbet och arbetade med ett läsprojekt där de svenska arbetarförfattarna spelar en central roll. Samtidigt fick jag veta av en slump att Frank McCourt hade dött alldeles nyligen - en nyhet som gått mig spårlöst förbi. Trots att det är så många år sen jag läste Ängeln på sjunde trappsteget så minns jag den fortfarande väldigt tydligt.

Ängeln på sjunde trappsteget var en sorts katharsis-process för mig. Under min barndom och tonårstiden älskade jag att läsa, som så många unga människor gör, om elände, fattigdom och tröstlöst slit. Sen en vacker dag satt jag, 25 år gammal, med Sven Delblancs Samuels bok. När jag var färdig med den serien var jag också färdig med allt vad arbetar-eländes-vihardetsvårt-potatisskals-böcker hette. Det var som om Delblanc sög ur mig all önskan om att någonsin mer vilja läsa om en enda lus, sjalett eller sinad ko. Jag ville inte veta av våldtagna pigor som väntade barn, fattighjon utan vare sig tänder eller mat att inte tugga eller spädbarn som dog i rent självförsvar för att slippa bli syskon nr 18 i backstugan. Det bara räckte!

Efter det läste jag ytterst selektivt och undvek allt som kunde klassas som en svensk klassiker. Beteckningen "svensk klassiker" fungerade som ett dåtida "Explicit content" för mig där explicit ska tolkas som detaljerade beskrivningar av hur t ex en potatis omsorgsfullt skars upp för att mätta tjugofyra bröllopsgäster i en by med två hus i norrlands inland. Missförstå mig rätt - självfallet är det förfärligt att människor levde under sådana förhållanden, men varför jag, en ung kvinna på 1900-talet, skulle behöva lida för det övergick mitt förstånd.

Med en viss överdrift blev min litterära diet efter det glitter, glamour, kärlek, sex. Jag hade antagligen fortsatt med denna synnerligen vitamin- och andefattiga diet om jag inte hade stött på Ängeln på sjunde trappsteget. Efter lite lobbyverksamhet från vänner så tog jag mig an boken med en enorm skeptisism. Titeln var lovande - jag är patetiskt svag för lyckade titlar. Boken överraskade mig positivt.

Den historia Frank McCourt dukar upp står sig väl i jämförelse med svenska eländes historier och även i Ängeln på sjunde trappsteget är det trångt bland alla misärhändelser - barndöd, arbetslöshet, sjukdomar, svält, alkoholism. Det som gör att Frank McCourt aldrig skulle plats i den svenska arbetarförfattarkretsen är hur det här framförs. Ängeln från sjunde trappsteget är inte bara sorglig och djupt gripande utan också vansinnigt rolig. Det är gråt och skratt varvat om vartannat.

Jag har funderat över fenomenet. Vad är det som gör att i den svenska eländeslitteraturen så är enda lösningen att ramla ner i en brunn och drunkna, bli ihjälslagen av länsman och/eller en storbonde eller att bli överrumplad av en skocka argsinta getter, medan den anglosaxiska motsvarande litteraturen har en helt annan infallsvinkel, en som är fylld av humor? Det som fascinerade mig med Ängeln på sjunde trappsteget var att den andas hopp på varje sida - en sorts okuvlighet och vägran att låta sig besegras. Om det beror på att det finns en vilja att kämpa mot det som är ödets lott eller om det är man redan gett upp för flera hundra år sen så det är lika gott att ändå inte bli paralyserad av rädsla utan bara skratta döden i ansiktet vet jag inte.

Ängeln på sjunde trappsteget är en fantastisk bok som fick mig att våga ta av skyddslapparna och börja läsa böcker igen. Vetskapen om att det fanns alternativa sanningar och slutsatser kändes betryggande. Och på den vägen är det. I dag vågar jag till och med läsa Kerstin Ekmans Häxringarna utan kallsvettningar och dessutom inse att den är starkt humoristisk även den. Kanske, kanske kan jag ta mig an Sara Lidman om några år.

(Rebecca)

  • Kommentarer(2)//www.pimpaminhylla.se/#post20