Pimpa min hylla

Pimpa min hylla

.............................................................................

[Böcker] [Film] [Musik] [Recept & Mat] [admin]

.. lite kort om oss ............................................................................................................
PMH är bara en ytterst anspråkslöst blogg. PMH drivs för tillfället av två boknördar - en lärare och bibliotekarie. Gudrun Sjödén, glasögon, sandaler och koftor är här välrepresenterade. PMH är till för alla som vill diskutera litteratur, film och musik och kultur rent allmänt. Vill du delta? Maila oss!
..................................................................................................................... välkomna ..

Malin @pimpaminhylla.se & Rebecca @pimpaminhylla.se

Krigarhjärta av Henrik Larsson

VuxenSkapad av Rebecca 17 jan, 2010 21:04
I TOLKIENS ANDA?
_________________________________________________________________
[******]





Att skriva i genren fantasy är sannerligen inte lätt. Hur man än vänder och vrider på sig har man svansen bak. Vad man än försöker hitta på har någon redan skrivit det och jämförelser tycks oundvikliga. Tolkiens ande svävar tung över de flesta fantasyvärldar - antingen som likriktare eller som den mall författare slaviskt försöker ducka. Men om Tolkien används som inspiration eller anti-inspiration så är han i princip oundviklig. Tolkien har förstås arvtagare som även de lämnar avtryck i de uppdiktade världarna, bland annat Lewis och hans Narnia.

Läser man om Henrik Larsson, en av de stora debutanterna på den svenska fantasyhimlen under 2009, så får man veta att hans triologi Blodsarvet är "En svensk motsvarighet till ”Sagan om klanen Otori” av Lian Hearn, men med nordiska förtecken" (BonnierCarlsén). På Expressen tycker man i stället att "Krigarhjärta har jämförts med böcker av progressive fantasyförfattaren George R. R. Martin, med sina dekonstruerade mans- och krigarmyter och känslan av att allt snart går åt helvete."
Går det att uppfinna hjulet en gång till om man skulle vilja det?

Fantasy, så väl som systergenren Science Fiction, har båda stora potensialer. Författaren är fri att skapa den värld som bäst passar som forum för den bärande idén som ska fram. Den dödliga världens begränsningar finns inte. Det är genrens stora styrka - att i det påhittade och uppdiktade kunna utforska det verkliga och djupt mänskliga från nya horisonter och där med ge oss möjligheter att lära oss mer om oss själva. När fantasy/sf är som bäst tillför den nya dimensioner och låter nya generationer brottas med de stora frågorna kring mänsklig existens.

Genrens stora brist är dess banalitet. Det är ofantligt lätt att misslyckas som fantasyförfattare och en dålig fantasy/sf är sämre än en vanlig dålig bok. När en fanatsyförfattare misslyckas blir hennes berättelse verkligen inget mer än en radda plattityder och klichéer som rapas upp på absolut sämsta tänkbara sätt.

Var hamnar Henrik Larssons Blodsarvet i allt det här? Har han något att säga en generation som hyllar Nextopia eller en bibliotekarie som tillhör generation x?
Att läsa svensk fantasy är som att gå till tandläkaren - något jag fasar för, som oftast är en plågsam upplevelse, kostar skjortan (tid är också pengar) men som ibland ändå ger ett positivt resultat. Krigarhjärta är inte dålig. Den är inte bra, men den är inte dålig, och redan där är vi på god väg.

Krigarhjärta innehåller de vanliga klichéerna, de man aldrig kan komma från. Erik, den unge slaven med ett väntande storslaget öde. Vanja, den undersköna prinsessan som trotsar far och kungarike för kärlek och ideal. Loke, sidekicken som har de egenskaper huvudkaraktären saknar. Tolke, den ärrade veteranen som kan stridskonsten på sina fem fingrar och är vägledare för vår unga hjälte. Menageriet är fullt av de karaktärer vi förväntar oss. Världen de rör sig i har alla de element som ska finnas med - udda världar med folkslag med unika förmågor/karaktärsdrag. Kartan inte att förglömma förstås.

Handlingen är enkel nog. Erik är inte som andra barn där han springer runt barfota i den frostbitna myllan i Nordland och leker. Som miljöskadad amatörpsykolog skulle jag nog säga "aspergers", men här står förklaringen att finna i att han antagligen har Isö-blod i sig. Erik skiljer sig också från de andra barnen i byn på så sätt att han inte faller offer för de elaka sörlänningarnas svärd utan han blir i stället tagen som slav och tvingas bära sten i flera år under söderns heta sol. Hela tiden vet han intuitivt att det är något med honom, något särskilt. Han är skapad för större saker. I stenbrottet lär han känna Vanja, sitt hjärtas utvalda dam, och Loke, hans kommande vapenbroder och vän. När tiden är inne ger de tre sig i väg på en vandring norr över, tillsammans med Tolke, på jakt efter Eriks öde. (Vad vore en fantasy utan sina vandringar? Sagan om Ringen skulle vara ca 50 sidor tjock...)

Det som imponerar på mig är hur Henrik Larsson faktiskt lyckas. Han skriver rak och enkel prosa som passar perfekt ihop med huvudkaraktärens, tillika berättarrösten, personlighet. Berättelsen är inte nedtyngd av massa nonsens som ovidkommande sidospår, onödiga förklaringar, ingående beskrivningar eller långrandiga inre monologer. Larsson skriver på ett kantigt, utifrån kommenterande, stingent sätt och det utan att förlora närvaron och känslan. Erik blir en trovärdig karaktär och hans berättelse fascinerar. Redan från det första kapitlet ville jag läsa vidare, ville veta vad som skulle hända den udda pojken.

Tyvärr, och det är verkligen tyvärr, snubblar Larsson på målsnöret. Han faller offer för fantasydöden. Den tydliga karaktärsbeskrivningen och trovärdigheten får ge vika för det storslagna och grandiosa. Eriks fyrkantiga och motsägelsefulla hjältegloria kasseras till förmån för en mer mänsklig, känslosam som inte passar honom utan skaver. Och när slutet kommer, la grande finale, då skruvas volymen upp så pass högt att det ger kosmiska störningar. Det är sällan jag har läst ett mer patetiskt slut. Det är ett totalt, och helt onödigt, magplask i en fostervattensfylld lervälling.

Förhoppningsvis har Henrik Larsson någon klok människa vid sin sida som kan förklara för honom hur han ska hitta tillbaka till de första tre fjärdedelarna av sin bok till nästkommande del i serien annars kommer Blodsarvet inte att bli det fantasylöfte som man kan ana i början av Krigarhjärta.

(Rebecca)

  • Kommentarer(0)//www.pimpaminhylla.se/#post33