Pimpa min hylla

Pimpa min hylla

.............................................................................

[Böcker] [Film] [Musik] [Recept & Mat] [admin]

.. lite kort om oss ............................................................................................................
PMH är bara en ytterst anspråkslöst blogg. PMH drivs för tillfället av två boknördar - en lärare och bibliotekarie. Gudrun Sjödén, glasögon, sandaler och koftor är här välrepresenterade. PMH är till för alla som vill diskutera litteratur, film och musik och kultur rent allmänt. Vill du delta? Maila oss!
..................................................................................................................... välkomna ..

Malin @pimpaminhylla.se & Rebecca @pimpaminhylla.se

Major Pettigrew’s Last Stand av Helen Simonson

VuxenSkapad av Malin 31 okt, 2013 09:43


Den nyligen pensionerade majoren Ernest Pettigrew lever ett stillsamt änklingsliv i en engelsk by. Hans fru har gått bort några år tidigare. Hans son lever hektiskt liv i storstaden tillsammans med sin amerikanska flickvän. Majoren är en man med fasta principer och kan också anses vara en gammaldags gentleman. Men så avlider majorens bror, vilket leder till frågan om hur majoren ska hantera detta med pistolerna. Majoren blir också mer och mer involverad i en vänskap med en änka, Mrs Ali, som äger byns lanthandel. Det stillsamma livet byts sakta ut mot ett lite mer händelserikt sådant där majorens principer prövas.

Boken är en typisk pysmysig engelsk bok. Jag kan se den bli omvandlad till en lika pysmysig tv-serie, som jag säkert med behållning skulle titta på (engelsk landsbygd, engelska gamla principer – what’s not to like?). Som oförarglig underhållning är den utmärkt men något starkare avtryck gör den inte.



  • Kommentarer(0)//www.pimpaminhylla.se/#post99

Den lille vännen av Donna Tart

UtmaningarSkapad av Malin 05 okt, 2013 17:18



Den misslyckade utmaningen?

Jag hade ju bestämt att jag till slut skulle läsa klart Jonathan Strange & Mr Norell. Den har legat minst två år, troligen fler, på mitt nattygsbord och nu skulle det till slut bli läst. Men icke – jag ändrade mig och kastade mig istället över Den lille vännen av Donna Tartt. Den har också stått länge på att-läsa-listan och nu hade jag den i min hand då min förra arbetsplats rensat i biblioteket. Jag har börjat på den förut men nu skulle jag göra ett ärligt försök att slutföra den. Det gick inte. Jag ledsnade.

Boken utspelar sig i den amerikanska södern. En familj har drabbats av en tragedi, en pojke har hittats hängt i en undanskymd del av trädgården. 12 år senare bestämmer sig pojkens ena syster, Harriet, för att försöka ta reda på vad som egentligen hände. Hon var bara en bebis när brodern dog och borde inte ha några minnen av honom. Det hävdar hon att hon har men blir nätt och jämt trodd av sin äldre syster Allison. Allison har inga minnen av vare sig sin bror eller sin barndom före 8-9 års ålder. Till bilden hör en frånvarande far och en bara kroppsligen närvarande mor samt en illstark men, troligen, alltför dominant mormor, ett flitigt hembiträde samt några gammelmostrar.

Boken innehåller enorma mängder beskrivningar av personer, relationer och händelser. Och det är här jag tröttnar trots att den ändå måste anses vara mycket välskriven. Men jag orkar inte ta mig igenom ordmassorna och historien engagerar mig aldrig. Citaten på omslaget från recensioner ur diverse tidningar lovar mig en läsupplevelse utöver det vanliga men likväl är jag likgiltig för handlingen. Så på sidan 82 ger jag upp. Jag hittar ingen krok som håller mig kvar utan lägger ifrån mig boken med en suck. Och så tänker jag: kommer jag någonsin läsa författarens mer kända bok Den hemliga historien? Troligen inte.

Och så drabbar mig tanken - är det så att böcker man inte läser, alternativt inte läser klart, faktiskt aldrig var värda att läsa? Eller är det bara jag som inte begriper mitt eget bästa?

När jag letar bild till denna ofullständiga recension hittar jag fler recensioner som säger ungefär det jag säger ovan. Det här engagerar inte. Vilken tur att det finns fler som tycker som jag.







  • Kommentarer(2)//www.pimpaminhylla.se/#post96

Kroppspanik - fett, lögner och sjukt onödig ångest av Julia Skott

FaktaSkapad av Malin 15 sep, 2013 10:41

Julia Skott gör i sin bok upp med myterna runt vikt med utgångspunkt i dagens mediaklimat. Det gör hon med en diger litteraturlista i ryggen. För mig, som ramlade in i den sk fatshionsfären på nätet för ett par år sedan, är det inte mycket nytt. Men boken är mycket nyttig läsning för alla som tror att tidningarna alltid har rätt och för alla som någon gång sagt ”jag borde inte” eller ”det är bara att lägga om sin livsstil” eller tänkt den fula tanken ”människor som är tjocka får skylla sig själva”. När det gäller just vikt och kroppar så har tidningar och media, av någon outgrundlig anledning, ansetts förmedla just sanningen om vikt - och hälsa också för den delen. Det budskap som med frenesi hamras in skjuter Skott hål på med fakta som ammunition.

Boken är som sagt mycket läsvärd för alla, både tjocka och smala och de mittemellan. Men. Och det menet kommer från djupet av mitt svensklärarhjärta. Men Skott har inte riktigt lyckats lämna bloggvärlden med sin prosa. Och det är lite synd för bokens budskap skyms lite av det något för personliga anslaget och något för skojiga kommentarerna i parentes (det kanske är därifrån jag fått mitt eviga parentesande??). Trots att Skott skriver i sitt tack till medhjälpare att hon gjutit en och annan tår efter en redaktörs hårda rättning hade jag nog gärna sett att redaktören gått fram än hårdare. Det hade texten vunnit på.

Julia Skott har också en blogg som bitvis är mycket rolig och ibland rent lysande: http://juliaskott.wordpress.com/

Den är också värd ett besök!



  • Kommentarer(3)//www.pimpaminhylla.se/#post93

Boken om Joe

VuxenSkapad av Malin 11 aug, 2013 10:06






Inte vet jag om denna bok passar in i utmaningen. Likväl är det den jag nu recenserar. Boken om Joe är en mycket mycket amerikansk bok. Den är så omisskännligt amerikansk så att ortsnamnen inte skulle behövas för att identifiera den geografiska härkomsten. Men jag kan tycka om amerikanska böcker, böcker som på ett sätt låter mig komma bakom ytan en ser i filmer och tv-serier och på ett annat sätt också bekräftar denna yta.

Handlingen utspelar sig i en småstad, Bush Falls, i Connecticut. Joe återvänder till staden 17 år efter det att han lämnat high school. Hans far har fått en stroke och ligger döende på sjukhus. Joe har inte varit tillbaka i staden på alla dessa år. Och givetvis får det sin förklaring i boken. Det är en ensam man som återvänder. Han har aldrig kommit över de händelser som utlöste hans flytt utan bär fortfarande på alla olösta konflikter. Det är också dessa konflikter som gjort honom till en framgångsrik författare. Joe har nämligen skrivit en best seller, nödtorftigt förklädd till roman, om staden. Så inte nog med att han måste möta sina gamla spöken igen. Invånarna i staden gör inte precis vågen när han kommer. Eller rättare sagt, ingen, inte ens hans familj gör vågen. Egentligen är det bara en person som är glad att han kommer, hans gamla kompis Wayne som nu är döende i slutskedet av aids (bromsmediciner? - solklar lucka i handlingen!). Och det är det, govänner, just det som gör att boken ändå passar in i utmaningen. För smärtcentrum i boken är en kärlekshistoria mellan två unga män, Joe är kompis med dem båda.

Jag kan bli alldeles förundrad över hur vissa manliga författare kan skriva bra och intressant, om än inte högstående litteratur, och samtidigt så fullständigt misslyckas med att på något som helst trovärdigt sätt skildra kvinnor. Det är plågsamt att läsa kvinnoskildringarna och skildringarna av hur kvinnorna ser ut. Kan inte en lektör slå in pannbenet på Trapper??? Samtidigt så skildrar författaren svårigheterna för män att mötas i någon slags sanna möten. Han visar hur de unga männen har förmågan men han visar också hur de äldre, vuxna, männen verkar ha förlorat förmågan till sann och djup vänskap. Och det tycker jag att han lyckas mycket bra med.

Språket och jargongen är, trots att jag läst boken på svenska, mycket amerikansk. Ironin står tät och visst ler en här och där och tänker att det där kunde ha sagts i vilken romkom eller romantisk komedi som helst. Jag kan tycka det är lite charmigt. En känner liksom igen sig i den föreställningsvärlden.

Sammanfattningsvis är boken intressant men samtidigt lättglömd. En konsumtionsroman helt enkelt.



  • Kommentarer(1)//www.pimpaminhylla.se/#post85

Consider Phlebas

VuxenSkapad av Malin 05 aug, 2013 08:58




En skotte som skriver science fiction – what’s not to like? Jag läste lite om Iain M. Banks i samband med hans bortgång i försomras. Så utmaningen – läs en bok av någon som inte längre lever - kom ju väldigt lämpligt. Jag gjorde slag i saken och valde, efter tips från en mycket inbiten och insatt sf-läsare, boken Consider Phlebas. Den fanns bara på engelska men det var ju lämpligt tyckte jag – härligt att läsa på orginalspråket.

Härligt visst, men också mycket svårt. En mängd tekniska och andra benämningar gjorde läsningen periodvis plågsamt långsam. Handlingen i sig var egentligen inte heller glasklar, eller rättare sagt, bakgrunden i boken , det intressanta, var milt sagt komplicerad. Nåväl, jag återkommer till det. Handlingen i korthet går ut på att en sk changer, en muterad människa med märkliga egenskaper, får ett uppdrag av det idiranska imperiet att stjäla en mycket komplicerad och speciell dator som har flytt och gömmer sig i underjorden till en frusen planet. Datorn är så mycket mer än en dator då den har ett medvetande. Den kallas för ”Mind” i boken. Den tillhör en annan galaktisk kultur som helt enkelt heter The Culture. Dessa två imperier krigar med varandra och är sinsemellan mycket olika. Idiranerna är någon slags gigantiska varelser med tre ben och de verkar se ut ungefär som alla utomjordiska elakingar i sf- filmer – tänk Independence Day. För den skull är de vare sig galna eller osympatiska (i alla fall inte hela tiden). Till sin hjälp har changern, Horza, ett gäng rymdpirater.

På ytan är boken en rejäl aktion med mycket äventyr och överraskande vändningar. Men under ytan på texten pågår, om jag har fattat det rätt och det är inte säkert, något helt annat. Jag tolkar det som om Banks egentligen skriver om konflikterna mellan en förfinad kultur och en mer religiös och stridbar. Och sympatierna är inte helt självklara. Tyvärr får han inte riktigt med mig på tåget. Det är för många namn, platser och händelser jag inte får rätsida på. Det blir liksom för suddigt! Om det är mina bristande kunskaper i viss typ av engelska vet jag inte men jag tror faktiskt inte det. Det känns som om jag inte får tillträde till texten. Under läsningen har jag tidvis trott att jag har förstått men då händer något som gör att jag slängs ut i någon slags okunnighet igen.

För en inbiten sf-läsare är den här boken säkerligen mycket intressant. Jag var väl helt enkelt inte tillräckligt inbiten.



  • Kommentarer(1)//www.pimpaminhylla.se/#post84

Måste man alltid läsa klart en bok?

Allmänt lallandeSkapad av Malin 04 feb, 2010 14:24

Givetvis inte. Det finns många skäl till att omedelbart slå ihop en usel bok och glömma dess existens. Det finns lika många skäl till att kanske bara lägga undan en, för tillfället inte läsbar, bok och försöka vid något senare tillfälle. Jag är bedrövlig på att läsa färdigt böcker, dock inte riktigt av samma skäl som jag inte ser klart en film; ett ämne jag diskuterade här. (En film kan man se klart även om den är halvtaskig eftersom det inte innebär någon ansträngning alls att ligga kvar i soffan och glo. Oftast somnar jag då dock.)

En usel bok för mig är i stort sett alla deckare, all chic-lit, välmenande ungdomsböcker (som sv-lärare offrar man sig ibland), alla böcker med för många adjektiv som är till för att sudda ut det magra innehållet/historien och prettolitteratur (tyvärr Fjodor, Anteckningar från ett källarhål var inte en njutning och jag är ledsen Marcel, på 35 sidor somnade jag 7 gånger). Definitionen på prettolitteratur är litteratur som anses högtstående men jag har inte upptäckt vad i den som är så bra riktigt än.

Språket kan avskräcka mig. Det utmärker sig redan på första sidan. Språkligt måste det vara ett gott hantverk. Det behöver inte vara fantastiskt, men det måste vara ett gott hantverk. Om språket inte avskräcker brukar jag inte ge upp förrän efter 50-100 sidor, ibland mer. Kanske är boken bra men jag har bara inte upptäckt det än. En rekommenderad bok ger jag många chanser.

Ibland är enda felet på en bok att man läser den vid fel tillfälle. Ibland vill man läsa något välskrivet men lättsmält och ibland vill man ha något mer att sätta tänderna i. Just nu ligger en hög av böcker som jag verkligen vill läsa, men inte riktigt har lust till just nu, på mitt nattygsbord. Några exempel:

-Min far hade en dröm av Barak Obama (ruskigt bra språk men tjock bok….tas i bitar)
-Mordets praktik av Kerstin Ekman (missade att tacka nej till Böckernas Klubb
-El Choco av Markus Lutteman (sorry Rebecca men jag gitter nog inte läsa klart den, ska placera den på lämpligt ställe)
-Fågelflickor och frusna pojkar av Christina Monthan Axelsson (jobbok - bra, men jobbok
Mats-Eric Nilssons böcker om tillsatser i maten
-Kungen bugar och dödar av Hertha Müller (pretto som jag verkligen vill läsa men inte idag)
-Den gudarna älskar av Gunnar Orlander (om hur grundlurade lärarna är och vilken soppa skolpolitiken är)

Det ligger ett gäng böcker till på nattygsbordet. Det är rätt fullt (jag vill ha en bokhylla). Men varför är det så svårt att hitta rätt bok vid rätt tillfälle? Tips mottages tacksamt.

Jag har precis läst färdigt en bok faktiskt (det finns dagar då jag misströstar med att klara det) och vilken dag som helst skriver jag en positiv recension om den!

  • Kommentarer(5)//www.pimpaminhylla.se/#post35

Tusen gånger starkare

Barn & UngdomSkapad av Malin 12 jul, 2009 17:40

Obligatorisk läsning

...borde denna bok, skriven av Christina Herrström, vara för alla unga tonåringar – av båda könen och lärare. Handlingen utspelar sig, som i så många andra ungdomsböcker, i en skola. I centrum i boken, om än inte i handlingen, står Signe 15 år och höstterminen i 9:an har just börjat. Signe är en duktig och tyst flicka, så välkänd av alla men erkänd av få. Hon arbetar snällt på lektionerna, som många andra duktiga och tysta flickor. Kompisar har hon inga och hon pratar sällan med någon i skolan. Men inuti far tankarna desto mer.

En dag börjar en ny flicka i klassen, Saga. Saga har inte lärt sig att rätta in sig i ledet av tysta eller balla flickor. Hon har inte fattat att hon får var tuff, bara hon inte är det mot killarna eller hon får vara tyst och töntig och märkas så lite som möjligt. Visst ja, hon får också vara en hang around till klassens populära tjej, Mimmi. Mimmi som oftast gör sig korkad för att passa in i bilden av den coola tjejen som struntar i skolan men som aldrig försitter ett tillfälle att flirta och gulla med killarna.

I Signes klass dominerar killarna på alla sätt. Lärarna tycker att det är ett problem och uppmanar ständigt tjejerna att ta för sig. När Saga börjar får hon i uppmaning av klassföreståndaren Olle att peppa tjejerna att ta för sig mer. Olle har nämligen märkt att det är något speciellt med Saga. Saga tar Olle på orden men resultatet blir inte vad lärarna, eller killarna i klassen för den delen, förväntar sig.

Christina Herrström har skrivit en svidande vidräkning över skolans misslyckande när det gäller hur skolan behandlar pojkar och flickor. Inte bara skolan förresten, samhället som sådant vilket det också ges exempel på i boken – exempel som är som en snyting för att man vet att exemplen är sannolika och förmodligen så sannolika att de händer, varje dag. Det är knivskarpt och jag, som ser detta i mitt jobb, får ont i magen när jag läser. Precis så här är det. Och jag är så förbannat maktlös många gånger även om jag inte är lika mesig som bokens lärare är (förutom ett litet undantag och givetvis är det undantaget en man). Tyvärr är det i denna bok så, som i så många andra ungdomsböcker, att lärarna framställs som mesiga och inte särskilt sympatiska individer. Det kan göra mig som lärare lätt trött. Ändå är boken så viktig att jag kommer att trycka den i näven på flickorna i min klass under höstterminen. Pojkarna har ännu större behov av att läsa den men det kommer de inte att göra annat än under pistolhot – givetvis.

  • Kommentarer(4)//www.pimpaminhylla.se/#post14

Flickvännen av Karolina Ramqvist

VuxenSkapad av Malin 11 jul, 2009 16:18

Priset man betalar

Karin går i sitt hus och genom hennes ögon följer läsaren hennes liv – eller vad det nu ska kallas. Huset har hon fått av sin pojkvän John, som en säkerhet. John är ingen vanlig man, han har inget vanligt yrke. Han förtjänar sitt levebröd på brott och det ger stora pengar. Pengar som gör att Karin kan leva ett bekymmersfritt liv utan att behöva arbeta för att försörja sig. Tiden Karin får genom att slippa arbeta använder hon till att gå runt i sitt hus och ut med hunden. Hon gör i stort sett ingenting förutom att städa ibland, för att ha något att göra. De enda personer Karin umgås med är mannens kriminella kollegors flickvänner. Hennes familj och andra kompisar har glidit ut ur hennes liv på grund av pojkvännens karriärval. Karins och väninnornas huvudsakliga sysselsättning är att vänta på att deras män kommer hem. Väntan på männen genomsyrar hela boken. Ständigt beredda väntar de, uppklädda och uppfixade till tänderna.

Tomheten ekar över sidorna precis som den ekar i Karins inre. Trots att hon hela tiden tänker på sin pojkvän och på de val hon gjort skyr hon att gräva djupare i skälet till sitt val. Ibland spricker fasaden och hon konfronteras med det pojkvännen gör men fort fort trycker hon undan det och säger att det är detta hon vill. Hon säger att hon älskar John och är beredd att betala priset. Han tar ju hand om henne.

Boken är otäck, riktigt otäck trots att inte särskilt mycket händer. Dramatiken ligger under ytan. Den ställer frågor om villkoren för kvinnor och män. Frågorna som ställs är inte bara giltiga i den värld Karin lever i. Några svar gives dock inte.

Om man ska läsa den? Definitivt, trots att den ger en äcklig smak i munnen. Det är lätt att döma huvudpersonen, vilket författaren inte gör. Men om man tänker ett steg till....så inser man att Karins verklighet inte är så annorlunda som man skulle vilja att den var.

  • Kommentarer(0)//www.pimpaminhylla.se/#post13