Pimpa min hylla

Pimpa min hylla

.............................................................................

[Böcker] [Film] [Musik] [Recept & Mat] [admin]

.. lite kort om oss ............................................................................................................
PMH är bara en ytterst anspråkslöst blogg. PMH drivs för tillfället av två boknördar - en lärare och bibliotekarie. Gudrun Sjödén, glasögon, sandaler och koftor är här välrepresenterade. PMH är till för alla som vill diskutera litteratur, film och musik och kultur rent allmänt. Vill du delta? Maila oss!
..................................................................................................................... välkomna ..

Malin @pimpaminhylla.se & Rebecca @pimpaminhylla.se

Marley i våra hjärtan.

VuxenSkapad av Emil 15 jan, 2010 11:42

Då hade jag läst klart den. Boken som så många pratar om men som jag av någon anledning inte läst ännu. Men först lite bakgrundshistoria!

Från den dagen jag föddes till den dagen jag fyllde 20 så har jag alltid haft hundar i min närhet. Jag är en hundmänniska som tycker att livet är väldigt tomt utan en fyrbent följeslagare som tigger frukostägg och äter upp julgranen.

Jag har aldrig haft en speciellt väluppfostrad hund. Jag har fått växa upp med hundar som kunnat det viktigaste. Att komma på kommando, gå fot och ligg. Givetvis har det funnits ett eller annat komando som man också har lärt dem. Som rulla runt, kryp eller ett väldigt användbart kommando regniga dagar: "Kissa". Det sistnämnda var det min syster som lärde en av sina hundar.

När jag tänker att jag vill ha en hund så tänker jag inte renrasig ängel som slutar att andas när jag säger det. Utan jag vill ha en hund som har personlighet. Varför ska jag ha en hund som alla andra för? Det är ju faktiskt mycket roligare i efterhand att ha behövt kasta sig i en gyttjepöl efter ett koppel som rör sig förvånansvärt snabbt i vilken riktigning du än nu inte råkar kasta dig åt.

Detta innebär inte att jag vill ha en hund som rusar fram som ett ånglok utan nödbroms mot främmande människor eller som helt ogenerat hoppar upp på matbordet under en middagsbjudning. Den ska inte vara ouppfostrad, men den ska inte behöva vara drillad i lydnad till den gräns att man tar bort personligheten.

Denna idyll till hund är inte speciellt ovanlig. Men i litteraturens värld och i filmens värld så existerar enbart ett fåtal. Vi har bethoven som var en stor St Barnhard, men det var en hund som enbart fanns i filmens värld. Den var ouppfostrad och okontrollerad. Den var inte alls som en hund med personlighet utan den var helt enkelt en hund som skapades för film.

Sen kom Marley! Alla som någon gång har ägt ett älskat husdjur som haft personlighet men som man ändå har lyckats banka in någon sorts vett innanför pannbenet på så den efter mångt och mycket lyckats gå fot vet precis hur Marley var.

John Grogan skriver i sin bok "Marley och jag" om alla de galna upptåg och de fina subtiliteter som den smått förvuxna Labradoren Marley hittar på. Det var inte ett öga tort när boken var färdigläst. Dels så tjöt man av skratt med jämna mellanrum när man läste om Marleys upptåg. En och annan tanke gick till när man fått jaga en 8 månader gammal unghund över fälten. Men samtidigt så mot slutet så hände något som sällan händer mig. Tårarna bryter fram när man minns tomheten när man behövt avliva, eller när det döden kommit mera naturligt, en följeslagare.

Jag vill starkt rekommendera alla att läsa denna bok. Dela skratten, glädjen, tryggheten men även sorgen som kommer med att ha husdjur. John Grogan lyckas beskriva precis allt som man själv känner med sin bästa vän. Han lyckas på något vis få fram just de sidorna man älskar att hata hos ett husdjur. Men det är även de sidorna som gör att man aldrig kommer att glömma bort sin stora skatt.

Själv kommer jag aldrig glömma den 20årsdagen när jag fick beskedet att jag numera var hundlös. Min älskade Gisa (uttalas Gissa) hade gått bort. Hon blev 13 år gammal men slutade aldrig med sina bus. Utan tänder och med dålig rygg blev hon alla unghundars idol. Ingen kan skogen vid min vars gård lika bra som hon, efter alla de gånger hon sprungit runt i den efter att ha rymt med sina valpar, eller för att fixa flera för den delen. Boken ger oss just den känslan i de jobbiga ställen i livet som kan behövas.

Dessvärre är boken helt omöjlig att förklara någon som hellst handling för. Den måste helt enkelt läsas. Läs den, minns ditt husdjur och tänk på alla de stackare som aldrig behövt sopa ihop en hel julbock under irritation.

  • Kommentarer(1)//www.pimpaminhylla.se/#post32

Girighet - Ditt namn vara Lapidus!

VuxenSkapad av Emil 06 jan, 2010 12:40

Då hade jag slutfört läsandet av en av 2000-talets mest hyllade författare Jens Lapidus. Varför är en bra fråga. Hans skrivsätt är inte speciellt avancerat eller bör hyllas ensamt. Det som är beundransvärt är dock hans första bok. "Snabba Cash" var på riktigt banbrytande och visade en brutalitet av organiserad brottslighet som sällan visas av författare. Han lägger inte någon stor vikt vid romantisering utan visar upp att alla är öppna måltavlor och om man inte spelar sina kort rätt så hamnar man i någon insjö som är av godtyckligt djup om ens man får den äran.

Snabba cash är den boken som är läsvärd av Jens Lapidus. Aldrig fucka upp ger oss visserligen inblick i något som man inte får tala om, misslyckad integration och att det faktiskt till viss del är samhället som bär delar av skulden för högre kriminalitet. Att polisen inte har resurserna eller får befogenheterna att göra vad som ibland behövs. Det som går bakåt här är dock att Lapidus börjar lägga upp egna teorier om Palmemordet och försöker få sina karaktärer att lösa mysteriet.

Nog för att Lapidus har hämtat inspiration från sin tid som notarie. Jag kan även gissa mig till att vissa fall kommer från hans arbete som försvarsadvokat. Men just Palmemordet känns som overkill att blanda in i något som handlar som fingerade och påhittade brott och karaktärer. Det gör att trovärdigheten i hans andra bok sjunker till botten och att man får känslan av att han egentligen inte har gjort ordentlig efterforskning. Första boken är det ordentlig efterforskning som ligger till grunden. I övriga två försöker Lapidus använda något han uppenbart saknar, egen fantasi.

Hela debattinlägget, som annars Stockholm Noir serien hade varit ett underbart exempel av, förstörs. Gängkrig 145 är uppstädad och hade varit betydligt intressentare som bok än som serie. Jag såg fram mot att få se bilderna av den brutalitet som visas i böckerna. Men ack så besviken man blev. Nä, spara dina pengar och köp enbart första boken. Men låna den hellre på biblioteket så får inte Lapidus de pengar han så väl försöker mjölka i sina sista två böcker som innehåller total goja.

Författare som saknar skolning i skrivande kan vara väldigt intressenta att läsa. Oftast så har de då gjort en extremt nogran reserach som kompenserar för bristen. Annars kan de ha en ypperlig fantasi och kan frambringa några av de mest otroliga handlingar. Har man inte något av de sakerna bör man hålla sig från skrivandet. Lapidus borde väntat längre mellan sina böcker för att lyckas få till bra handling och lämnat vissa saker utanför. Bossarnas boss skiter kungligt i vem som mördade Palme, internutredande poliser är inte überutredare och smutsiga snutar får inte samvetskval för skitgrejer. Jag ser dock fram mot filmatiseringen av Snabba cash som går upp på bio i Januari/Februari.

  • Kommentarer(0)//www.pimpaminhylla.se/#post31

Roslund & Hellström

VuxenSkapad av Emil 06 dec, 2009 23:15
Denna författarduo som kommer från två väldigt skilda bakgrunder har fått mig helsåld! Deras böcker skildrar väldigt väl den undre världen av vad jag känner till om den och de skildrar även polisens arbete ganska målande.

Än så länge är min favorit Box 21. Kan starkt rekommendera den, men man bör läsa "Odjuret" först. I den boken får man en bra beskrivning av de olika karaktärerna som är involverade i serien, av dom som är återkommande då.

Det kan sägas att i samtliga av deras böcker så kommer alltid en oväntad twist, efter att ha läst Box 21 och Flickan under gatan så var jag så arg att jag ville ut och leta upp den gruppen förövare som togs upp i just den boken. Ingen går säker ifrån sina känslor när man läser deras böcker och man får en stor lust att vilja diskutera, och det högljutt, om vad man just läst!

Odjuret handlar om en fars plåga och hämnd när en pedofil våldtar och mördar hans dotter.

Box 21 utspelar sig i människohandelns träsk och de hemskheter som upplevs, men även hur kvinnor smugglas in i Sverige och "tränas" till sitt yrke.

Edward Finnigans upprättelse är visserligen bra, men dom har verkligen börjat spåna, här handlar det mera om att väcka tankar än att det är taget ur erfarenheter. Den handlar om en dödsdömd fånge som lyckas med att fly till Sverige, men där begår ett misstag och sedan rullar ett helt helvete upp för våra huvudrollsinnehavare och våran flykting.

Flickan under gatan tar upp pedofili och incest, men till större delen tar den upp hemlöshet och känslan av maktlöshet när ett system som ska hjälpa inte finns där.

Tre sekunder har jag inte läst och kan inte kommentera.

Länkar för att köpa böckerna:

Odjuret
Box 21
Edward Finnigans upprättelse
Flickan under gatan
Tre sekunder

  • Kommentarer(2)//www.pimpaminhylla.se/#post28