Pimpa min hylla

Pimpa min hylla

.............................................................................

[Böcker] [Film] [Musik] [Recept & Mat] [admin]

.. lite kort om oss ............................................................................................................
PMH är bara en ytterst anspråkslöst blogg. PMH drivs för tillfället av två boknördar - en lärare och bibliotekarie. Gudrun Sjödén, glasögon, sandaler och koftor är här välrepresenterade. PMH är till för alla som vill diskutera litteratur, film och musik och kultur rent allmänt. Vill du delta? Maila oss!
..................................................................................................................... välkomna ..

Malin @pimpaminhylla.se & Rebecca @pimpaminhylla.se

Boken om Joe

VuxenSkapad av Malin 11 aug, 2013 10:06






Inte vet jag om denna bok passar in i utmaningen. Likväl är det den jag nu recenserar. Boken om Joe är en mycket mycket amerikansk bok. Den är så omisskännligt amerikansk så att ortsnamnen inte skulle behövas för att identifiera den geografiska härkomsten. Men jag kan tycka om amerikanska böcker, böcker som på ett sätt låter mig komma bakom ytan en ser i filmer och tv-serier och på ett annat sätt också bekräftar denna yta.

Handlingen utspelar sig i en småstad, Bush Falls, i Connecticut. Joe återvänder till staden 17 år efter det att han lämnat high school. Hans far har fått en stroke och ligger döende på sjukhus. Joe har inte varit tillbaka i staden på alla dessa år. Och givetvis får det sin förklaring i boken. Det är en ensam man som återvänder. Han har aldrig kommit över de händelser som utlöste hans flytt utan bär fortfarande på alla olösta konflikter. Det är också dessa konflikter som gjort honom till en framgångsrik författare. Joe har nämligen skrivit en best seller, nödtorftigt förklädd till roman, om staden. Så inte nog med att han måste möta sina gamla spöken igen. Invånarna i staden gör inte precis vågen när han kommer. Eller rättare sagt, ingen, inte ens hans familj gör vågen. Egentligen är det bara en person som är glad att han kommer, hans gamla kompis Wayne som nu är döende i slutskedet av aids (bromsmediciner? - solklar lucka i handlingen!). Och det är det, govänner, just det som gör att boken ändå passar in i utmaningen. För smärtcentrum i boken är en kärlekshistoria mellan två unga män, Joe är kompis med dem båda.

Jag kan bli alldeles förundrad över hur vissa manliga författare kan skriva bra och intressant, om än inte högstående litteratur, och samtidigt så fullständigt misslyckas med att på något som helst trovärdigt sätt skildra kvinnor. Det är plågsamt att läsa kvinnoskildringarna och skildringarna av hur kvinnorna ser ut. Kan inte en lektör slå in pannbenet på Trapper??? Samtidigt så skildrar författaren svårigheterna för män att mötas i någon slags sanna möten. Han visar hur de unga männen har förmågan men han visar också hur de äldre, vuxna, männen verkar ha förlorat förmågan till sann och djup vänskap. Och det tycker jag att han lyckas mycket bra med.

Språket och jargongen är, trots att jag läst boken på svenska, mycket amerikansk. Ironin står tät och visst ler en här och där och tänker att det där kunde ha sagts i vilken romkom eller romantisk komedi som helst. Jag kan tycka det är lite charmigt. En känner liksom igen sig i den föreställningsvärlden.

Sammanfattningsvis är boken intressant men samtidigt lättglömd. En konsumtionsroman helt enkelt.



  • Kommentarer(1)

Skapad av Rebecca 11 aug, 2013 13:52

╔═════════════════════════════════════════╗

@Malin:
För några år sedan började jag läsa Sju Jävligt Långa Dagar,
men jag slutade efter något/några kapitel då jag hellre ville
läsa den på engelska. Jag gillade, liksom du, tilltalet i boken,
och den knastertorra humorn. En kollega på jobbet har läst
i princip allt av Tropper och gillar honom skarpt.

Kombinationen av ovan gör att Tropper står högt på läslistan,
men nu känner jag mig plötsligt osäker. Jag avskyr när
manliga författare skriver hemska kvinnoprträtt. Lite människo-
kännedom kan man väl få bergära? (tycker självfallet lika illa
om kvinnliga författare som slaktar sina manliga karaktärer).

Läste med förtjusning Robert Jordans serie om Drakens
återkomst när den först kom. Starka kvinnor och spännande
berättelse, men snart nog insåg man hur fruktansvärt stereo-
typa hans kvinnoporträtt var. De var allihop grälsjuka, snar-
stuckna och de ryckta allihop irriterat i sina flätor. Helt sjukt!

Vad trist om Tropper faller på det.... :(


╚════════════════════════ Rebecca ══════════╝